Hoppa till huvudinnehåll
Av
Busschaufför

Från oss som bygger landet: Bussförarbristen är en myt

Vem vill vara på jobbet tretton timmar och få betalt för åtta? Arbetsvillkoren för oss busschaufförer har försämrats dramatiskt. Trots att Kommunal utropat varje nytt avtal som en stor seger.

Jag jobbar i ett yrke där det alltid sägs vara brist på folk. Det har inte gått ett år sedan jag började 2006 utan att medierna ropat ut att det råder brist på busschaufförer. Så också i skrivande stund 2018 där jag på SVT hör om bristsituationen län för län. 

Transportföretagen har nämligen publicerat en undersökning som visar att det i hela landet behöver anställas 7300 nya förare. Och sex av tio företag som försökt rekrytera förare uppger att de haft svårigheter med detta under de senaste åren. Medelåldern i yrket är närmare 50 år samtidigt som få unga lockas till yrket. Även på bussmekaniker sägs det råda brist.

Arbetsgivare och fack gör vad de kan för att hjälpa till med nya utbildningar och startar gemensamma reklamkampanjer för att få fler att börja köra buss. 

För några år sedan sänktes åldersgränsen från 21 till 18 år och därmed blev det möjligt att plugga till förare på gymnasiet. Till liten nytta visade det sig, försvinnande få valde den kursen.

Nu senast vill de förenkla ytterligare, stärka möjligheten att få CSN, och införa snabbspår för nyanlända invandrare. För som sossar och LO-toppar sa under flyktingkrisen, invandrarna behövdes i vår bransch, här skrek man efter busschaufförer. 

Vad däremot transportföretagen och kollektivtrafikens huvudmän i landstingen aldrig vill diskutera är våra arbetsvillkor. För det är ju ingen slump att ingen väljer de utbildningar som finns. Få kollegor som börjat köra detta millennium har haft yrket som förstaval och bara massiva utbildningsinsatser från AMS har motat den värsta bristen. Och trots att staten så frikostigt förser kapitalet med arbetskraft har många lämnat yrket kort efter klar utbildning.

Orsaken är enkel. För vem vill vara på jobbet tretton timmar men få betalt för åtta? Vem vill börja dagen i en del av stan för att sen sluta flera kilometer därifrån? Och vem vill riskera sitt arbete och få sina villkor pressade vid varje ny upphandlingsrunda? Arbetsvillkoren har nämligen försämrats dramatiskt. Trots att Kommunal utropat varje nytt avtal som en stor seger för bussförarna.

Nej, när politiker och företag pratar om brist på busschaufförer eller för den delen taxiförare är det skitsnack. Bristen är konstgjord, skapad av försämrade arbetstider och dåliga löner. 

Visst förstår jag att transportföretagen återigen gormar om brist. De vill ju att alltfler ska konkurrera om jobben. Intresset ljuger inte. Men när facket skriver under usla avtal och hellre pratar rekryteringskampanjer än kamp för bättre arbetstider är det något som gått fullständigt galet. Då har vi en fackförening som hellre tar ansvar för de rödgröna partiernas budgetpolitik än för sina medlemmar. Just där har vi Kommunal som trots allt snack om förarbrist härom året skrev under ett treårigt avtal utan förbättringar. Guldläget gavs bort utan kamp.

Visst är det så att vi behöver bygga ut busstrafiken här i landet. Och visst kommer då fler chaufförer behövas. Men låt oss börja i rätt ände – med våra arbetsvillkor.