Kommentar: En klassorättvis katastrof
Järnvägsprojektet Västlänken har blivit en katastrof för göteborgarna – ekonomiskt, trafikmässigt och miljömässigt.
Vänner emellan och på stan hör man ofta: ”jag hittar inte i Göteborg längre”, ”det går inte att ta sig fram” och ”man känner inte igen sig”.
Detta är sant. Anledningen är Västlänken, ett projekt som ska dra pendeltåg från kranskommuner in och under Göteborg i en tunnelringlinje. Ett projekt som gör att det är svårframkomligt i Göteborg.
Bygget av Västlänken startade år 2018 och därmed startade också ett stadsmiljöinferno.
Nu är situationen att Trafikverket som är ansvariga säger att pengarna bara räcker för nästa år. De har 3,9 miljarder kvar av en budget på 20. Projektet kostar cirka 3,5 miljarder per år.
Skulle Västlänken stå färdig 2024 hade pengarna räckt, men verkligheten är att ett slutdatum är skjutet långt in i en oviss framtid och pengarna som finns kvar räcker inte till att bygga färdigt.
Vad säger då Trafikverket om detta?
Trafikverket vill, enligt Göteborgspostens gästkrönikör på ledarsidan Mats Lövgren, färdigställa en säckstation på Centralstationen med pengarna som är kvar. Den vidhängande tunneln vill man inte ha ansvar för.
Lövgren menar att det kan vara rimligt att Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen ”får stå för kostnaderna att bygga färdigt hela tunneln”. Detta handlar både om klassorättvisa och ett folkligt förakt.
När bygget av Västlänken drogs igång – emot Göteborgarnas dokumenterade ovilja – var tanken att pendeltågen från kranskommunerna ska dras i denna ringlinje under Göteborg, vilket i första hand gynnar medelklassresenärerna från kranskommunerna. Häri låg redan från början en klassorättvisa.
Ska nu kostnaderna för färdigställandet av denna del av projektet skjutas över på Göteborgs och regionens skattebetalare växer den orättvisan. Invånarna i gemen får betala för något som de har en minimal nytta av.
I själva verket är hela projektet en skandal, där de ansvariga inte ställs till svars.
Det är en skandal då själva beräkningarna i tid och pengar inte alls stämmer. Men det är även en stor miljöskandal.
De ansvariga är de partier som emot folkviljan såg till att projektet startade 2018. I första hand Socialdemokraterna och Moderaterna, medansvariga är Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Men ingen media intervjuar socialdemokraten Annelie Hultén eller moderaten Johnny Magnusson, eller för den delen miljöpartisten Kia Andreasson eller Vänsterpartiets nuvarande kommunalråd Daniel Bernmar i frågan. De går fria.
De borde naturligtvis ställas till svars men hur?
Det finns ett förslag. En Göteborgstribunal mot Västlänken. Inrätta en offentlig arena där motståndet mot Västlänken får föra fram sina argument och där de ansvariga ges möjlighet att försvara sig.
Givetvis är inte detta nog, men det skulle kunna bli befriande och en fortsättning på de folkliga protesterna mot Västlänken.
Men vad göra med den uppgrävda stan?
Den ideella Gårdagruppen arbetar med alternativ till Västlänken. De har fört fram tankar kring den uppkomna situationen. Deras förslag är att färdigställa tunnlarna för spårvagnstrafik.
Detta är intressant.
Själva Västlänken, som sades vara en stor satsning på kollektivtrafik och miljö, tog inte med Göteborgs spårvagnstrafik i sina planer överhuvudtaget. Tvärtom.
Kranskommunernas medelklass skulle slippa åka spårvagn och istället kunna ta pendeltåget rakt in till centrum. Gårdagruppens förslag bryter mot detta.
Kollektivtrafiken, och konkret i första hand spårvagnstrafiken, är i stort behov av utbyggnad för att leva upp till stadens behov. Detta visades med all önskvärd tydlighet under pandemin.
Nu finns det planer på utbyggnad på Hisingen och en förbindelse till Stigberget. Detta är bra, men spårvagnstrafiken behöver även byggas ut i de nordöstra stadsdelarna.
En ringlinje från Angered, för att täcka av övriga förorter i nordost, skulle vara en lovvärd satsning på dessa ytterområden. Till detta ett nytt hållplatsläge vid Alelyckan.
En satsning på kollektivtrafiken i Göteborg innefattar även rimliga arbetsförhållanden för de anställda på Spårvägen. Detta så att man inte, som nu, behöver korta linjer för att personalen ska räcka till.
Här krävs det verkliga satsningar. En sådan satsning på personalen skulle vara införandet av sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, vilket Kommunistiska Partiets förening på Spårvägen länge har verkat för.
Det skulle skapa en drägligare arbetsmiljö och göra jobbet attraktivt. Vilket är en av förutsättningarna för att vi ska få en bättre kollektivtrafik i Göteborg.
En avgiftsfri kollektivtrafik som ska finansieras skattevägen, så att de rika får vara med och betala.
Allt detta kan ju låta som en utopi. Vision kan förslagen vara fram tills de är genomförda med finansiering genom att riva inträdesansökan till Nato och dess militära upprustning.
Janne Strömqvist
Kommunistiska Partiet Göteborg