Hoppa till huvudinnehåll
Av
Slaktare

Ledarkrönika: Honeckers badbrallor

En arbetarvänster måste närma sig dagsfrågorna med självförtroende och utan svulstig retorik.

Under en lång och välbehövlig ledighet under jul- och nyårshelgerna har jag summerat det gångna året.

Jag har personligen fått uppleva några av de roligaste stunderna i mitt politiska liv. Först få möjligheten att nypa åt bankdirektörerna på Nordeas årsstämma, sen gå i clinch med ärkekapitalisten Jacob Wallenberg på Investors årsmöte och slutligen med mina kamrater i Dalarna knipa ett kommunalt mandat i Ludvika.

Detta gav mig också anledning att fundera över varför den radikala arbetarvänstern konsekvent tappat i de parlamentariska valen.

Naturligtvis är det en direkt följd av att man misslyckats skapa opinion då förankringen bland arbetarna idag är näst intill obefintlig. Det i sin tur beror på nyliberalismen, individualismen och passiviseringen i samhället.

Det är i alla fall standardsvaret inom vänstern idag. Det är också en del av förklaringen.

Likväl gick det att ta sig in i fullmäktige i Ludvika och likväl gick det att få tusentals människor att hylla kommunisternas kupp mot Nordea, till och med politiska motståndare gav oss sitt stöd.

Det gör ont men ibland måste man vända spetsen mot sig själv. Även om det är bekvämare att förbanna de svenska arbetarna för att de hellre har Läckberg än Marx på nattduksbordet.

I eget tycke har ju arbetarvänstern den perfekta analysen, organisationen och program som slipats till teoretisk perfektion.

Men jag tror att det vi saknar är trovärdighet. Delvis på grund av ett sargat självförtroende, man tar inte ens sig själv på allvar alla gånger.

Decennier av marginalisering gör det roligare att diskutera Erich Honeckers badbrallor på nätforum, än att bland kamrater diskutera hur man agiterar för socialism på sin arbetsplats.

I andra fall kompenserar man sitt dåliga självförtroende med att försöka ta sig själv på ett hissnande stort allvar. Med en svulstig retorik och med paroller som i dagsläget befinner sig så långt från realistiska dagskrav att man under offentliga möten undrar om man hamnat i någon slags 1970-talslajv.

Det är dags att alla vi som vill se ett annat samhälle börjar tro på oss själva och på att vi har lösningarna på samhällets problem. Att vi vågar omsätta teorin till praktik även om det är svårt och man hamnar fel ibland. Att vi vågar diskutera svåra frågor utan att drabbas av akademikervänsterns moralistreflexer.

När vi tror på oss själva och när vi börjar föra fram aktuella dagskrav på ett offensivt sätt, då kan vi på allvar gå från stagnation till rörelse.