Kommentar: Israel är byggt på terror

Utbrytningen ur Gaza och angreppet på Israel den 7 oktober var en psykologisk seger för det palestinska folk som så länge lidit under ockupation, kolonisation och daglig terror. Men som alltid är det de som i slutändan drabbas av den israeliska övermaktens hämnd.

Massaker på civila från den palestinska sidan är förstås ett krigsbrott. Det skadar också den rättfärdiga kampen mot kolonisation och apartheid. Men försök inte blanda bort korten! Massakrer på civila och allehanda krigsbrott – under 75 års tid – utmärker den israeliska kolonialstatens hela historia. 

I skydd av brittiska bajonetter byggde sionistiska kolonisatörer från Europa upp en ”stat i staten” i det ockuperade Palestina under mellankrigstiden.

Målet var en judisk stat. Parollerna var: Judiskt land, judiskt arbete och judiska varor. Palestinska bönder vräktes från sin jord, sionistiska ”fackföreningar” tvingade företag att avskeda palestinska arbetare, överföll palestinska husmödrar på marknaderna och slog sönder deras varor. Sionistisk milis hjälpte britterna att krossa palestinska uppror.

När USA förmådde FN att dela Palestina 1947, var sionisterna inte nöjda med att få mer än halva landet. Judarna var då en tredjedel av befolkningen och ägde sex procent av marken. 

David Ben-Gurion, Israels första premiärminister, påpekade att den judiska majoriteten i ”deras” del inte var tillräcklig. Redan innan delningen skulle ske 1948 började en militär offensiv för att tömma palestinska byar, fördriva så många som möjligt och hindra dem från att komma tillbaka. En rad massakrer, som den i Deir Yasin, fick avsett resultat. Processen är bland annat beskriven i den israeliske historikern Ilan Pappés bok Den etniska rensningen av Palestina.

Staden Sderot utanför Gaza, som attackerades av Hamas den 7 oktober, byggdes på den palestinska byn Najds mark sedan byn ”avfolkats” 1948. Sderot ingick i en kedja av kibbutzer och bosättningar som skulle förhindra ”infiltration” från Gaza, det vill säga från dem som nyss fördrivits från området. 

Under de senare skoningslösa bombstormarna i Israels återkommande krig mot Gaza har Sderot utmärkt sig genom att invånarna suttit som på första parkett och jublat för varje bomb som slog ner.

Kibbutzen Re´im, där Hamas nu anklagas för att ha begått illdåd, befolkades 1949 av medlemmar från den sionistiska paramilitära organisationen Haganahs elitstyrka Palmach, spjutspetsen i tömningen av palestinska byar och massakrerna 1948. 

I byn Dawaymeh, också i södra Palestina, skedde den sista större massakern när 6.000 människor skulle fördrivas på en timme och israelerna började skjuta urskillningslöst. Israeliska soldater rapporterade till överkommandot om spädbarn som fick skallarna inslagna, kvinnor som våldtogs eller brändes inne levande. 

Ingen ställdes till svars för någon av alla de massakrer som skedde. Däremot användes den mest kända, i Deir Yassin, i israeliska högtalare som ett medel att skrämma palestinska bybor att fly och bereda vägen för erövring och kolonisation.

I slutändan hade två tredjedelar av befolkningen i det utökade område som blev Israel fördrivits, omkring 500 byar och städer raserats. FN:s senkomna resolution om att låta flyktingarna återvända har klingat ohörd.

Halva det palestinska folket Iever nu i landsflykt, medan judar från hela världen har rätt att bli medborgare i Israel. I fortsättningen beslagtogs så gott som all palestinsk jord och egendom. På ruinerna byggdes kibbutzer och judiska samhällen. Minnet av byarna, palestinsk historia och kultur skulle utraderas.  

1967 erövrade Israel också Västbanken och Gaza och kolonisationen fortsatte. Motståndet möttes med våld och massakrer. Bakom Israel fanns, då som nu, USA och de gamla europeiska kolonialmakterna. Men också den sydafrikanska apartheidregimen, som sände vapen, krigsmateriel och ”frivilliga” soldater till Israels alla krig. I gengäld bidrog Israel med vapen, avancerad teknik och militära rådgivare i kampen mot den sydafrikanska befrielserörelsen ANC.

Likheten mellan apartheidsystemen i Sydafrika och Palestina sågs tidigt av palestinierna men också av judiska kritiker av sionismen och Israel. De senaste åren har också människorättsgrupper som Amnesty instämt.

Gaza har i många år utsatts för en ständig blockad och flera massiva attacker med tusentals döda civila. På Västbanken fortsätter stölden av palestinsk mark, odlingar bränns och olivträd huggs ner, hus sprängs och palestinier fördrivs från sina hem för att ge plats åt ännu fler judiska bosättare.

Militära posteringar och vägspärrar hindrar palestinier att röra sig fritt, komma till sjukhus och skolor. Hundratals dödas varje år, barn skjuts och sätts i fängelse. År ut och år in. Självklart leder det till hopplöshet, hat och explosioner av våld.

Vilka är det som bor i Gaza? De allra flesta är flyktingar eller barn och barnbarn till flyktingar som fördrivits från bland annat just de områden där det nu har varit strider. Bosättarnas herrefolksmentalitet på Västbanken är också väl känd.

Det rättfärdigar inte urskillningslöst våld mot civila. Men det är den koloniala verklighet som västerländska politiker och medier i många år mörkat, tigit om och accepterat. ”Israel har rätt att försvara sig.” För inte så länge sedan sa de att ”Sydafrika har rätt att försvara sig” och terrorstämplade Nelson Mandela. 

Och de som levt under 75 års kolonisation och apartheid? Vilken rätt har de?