Kommentar: Klimatåtgärderna räcker inte

Förenta nationernas klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) är FN:s organ för att sammanfatta och bedöma vetenskap relaterad till den globala uppvärmningen. Den 20 mars presenterade IPCC en ny rapport, som kan sammanfattas med att ”Världen befinner sig vid ett vägskäl – kanske det viktigaste i mänsklighetens historia”.

– Det är nu eller aldrig, om vi ska begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, säger Jim Skea, vice ordförande för rapporten. Utan omedelbara och djupa utsläppsminskningar i alla samhällssektorer kommer det att vara omöjligt.

Forskarna är glasklara med att utsläppen av den koldioxid, som orsakas av människan, snabbt måste fasas ut fullständigt om jorden ska förbli beboelig för människor. Rapportens slutsatser om vad som måste göras för att vända utvecklingen är däremot långt ifrån glasklara. Det beror på att IPCC är en mellanstatlig panel, där ländernas regeringar förhandlar fram det som ska stå i rapporterna. Denna gång har de mildrat kraven till något så tänjbart som att ”fossila utsläpp måste minskas”.

FN:s generaldirektör Antonio Guterres har verkligen fog för sina drastiska beskrivningar av de stora och mest klimatförstörande ländernas förräderi. Flera länder, bland annat USA, Storbritannien, Tyskland och Kina, öppnar nya kolgruvor och oljefält, samtidigt som de gör vad de kan för att stoppa alla bindande krav på snabb omställning. Sverige och EU försöker ge sken av att man minskar utsläppen, inte minst från trafiken, genom att successivt byta från fossila bränslen till biobränslen.

Biobränslen klassas som koldioxidneutrala, trots att de släpper ut lika mycket, eller mer, koldioxid än fossila bränslen. Tanken är att koldioxiden från biobränslen klimatkompenseras genom att nysådda grödor och nyplanterade träd tar upp den koldioxid som släpps ut.

Men man kan inte bortse från utsläpp på 49 miljoner ton. Koldioxidutsläppen måste sänkas snabbt och den nyplanterade skogen kommer inte att ha tagit upp samma mängd koldioxid som släpps ut från biobränslen, förrän om 50-100 år.

Sverige har styrt energimarknaden bort från fossila bränslen, till biobränslen, genom att befria dem från koldioxidskatt. Nu driver även olje- och skogsindustrierna på för att få skattelättnader, kreditgarantier och direktstöd för tillverkningen av biodrivmedel.

I Sveriges officiella statistik över utsläpp framgår att Sverige ska ha minskat utsläppen med 33 procent, från 71,4 till 47,8 ton koldioxid sedan 1990. I den statistiken ingår bara utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Produkter som konsumeras i Sveriges, men producerade i till exempel Kina, räknas in i Kinas utsläpp och utsläppen från internationella transporter räknas inte heller in.

Lägger man till utsläppen från biobränslen på 49 miljoner ton, och utsläppen från internationella transporter på 10 miljoner ton, blir Sveriges utsläpp över 100 miljoner ton. Och då är ändå inte utsläppen från  varor, som tillverkas utomlands och konsumeras i Sverige, inräknade.

Statistiken bidrar därför till att stora delar av svenska folket tror att Sverige gör rätt och att utsläppen minskar, trots att de i realiteten ligger still eller ökar. Exakta siffror går inte att få fram, eftersom mycket utesluts ur redovisningen.

Tiden rinner ut – nu krävs en omställning!

För varje IPCC-rapport om klimatförändringarna har tidsfönstret för att kunna stoppa en klimatkatastrof minskats. Det beror dels på att utsläppen fortsatt att öka och dels på att tidigare prognoser har underskattat riskerna. Allteftersom kunskapen, mätmetoderna och datorsimuleringarna har förbättrats har prognoserna ändrats och rapporterna blivit alltmer alarmerande.

2001 visade beräkningarna att det var först vid en medeltemperaturstegring på över fem grader som jordens ekosystem skulle förändras så i grunden att mänskligt liv blir omöjligt. När Parisavtalet skrevs 2015 trodde man att den gränsen gick vid tre grader. Nu står det klart att denna risk uppstår redan när medeltemperaturen stiger över två grader.

Enligt klimatpanelen finns det nu endast en 50-procentig chans att klara 1,5-gradersmålet om koldioxidutsläppen halveras till 2030 och därefter pressas ned till nettonollutsläpp till 2050. Med tanke på vad som ligger i vågskålen är det inte några bra odds!

Chansen är tyvärr mycket mindre än 50 procent, eftersom den förutsätter att alla länder gör det som krävs. Vilket många vägrar att göra.

Ska vi kunna förhindra en klimatkatastrof, måste jordens freds- och klimatrörelser gå samman och genomföra globala strejker och demonstrationer som tvingar fram ”genomgripande förändringar på alla nivåer av samhället”.

De stora länderna gör motsatsen. De rustar för krig för att försvara sin livsstil och sin maktposition och för att ta över, eller behålla, kontrollen över jordens råvarutillgångar, odlingsbara mark och tillgången till rent vatten.

Istället för att minska utsläppen av växthusgaser, och ge ekosystemen möjlighet att upprätthålla balansen genom en total omläggning av samhället, minska behovet av transporter och ställa om till ett hållbart jord- och skogsbruk, försöker kapitalistiska stater och företag hitta tekniska lösningar för att minska problemen. Lösningar som i värsta fall bara förvärrar situationen.