Kvinnojouren Ada – 40 års kamp för våldsutsatta kvinnor

De första kvinnojourerna i Sverige startades på 1970-talet. De var en reaktion på samhällets misslyckande med att skydda de kvinnor som utsattes för våld i nära relationer. Idag finns det i Sverige cirka 200 kvinnojourer och ungefär lika många skyddade boenden.

Proletären har träffat Izabella Olsson, som sedan fem år tillbaka arbetar på Kvinno- och tjejjouren Ada som bildades 1978 och är en av de äldsta i landet.

Kvinno- och tjejjouren Ada är en feministisk förening som håller till i Göteborg. Förutom ett skyddat boende erbjuder de bland annat även samtalsstöd och stöd i kontakt med myndigheter. Men även det opinionsbildande arbetet är en viktig del av föreningens arbete.

– Majoriteten av kvinnorna som kommer till vårt boende blir placerade av socialtjänsten, men vi tar även emot kvinnor som inte har någon placering. Det kan exempelvis handla om att man inte har något förtroende för socialtjänsten eller att man är papperslös, säger Izabella Olsson till Proletären.

Sedan år 2000 har cirka 15 kvinnor mördats varje år av en man de har eller har haft en nära relation med, bara i år har minst 12 kvinnor mördats. Under 2020 anmäldes 23.200 fall av misshandel av kvinnor över 18 år. I 80 procent av fallen var kvinnan bekant med förövaren, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå).

Upplever du en misstro mot rättsväsendet från kvinnor du träffat?

– Absolut att det kan finnas en misstro. Som att, vad tjänar det till att jag ska göra en anmälan när det ändå inte kommer leda till någonting?

Mörkertalet är stort för kvinnor som utsätts för mäns våld i nära relationer. En uppskattning från Brå visar att endast en fjärdedel av fallen av våld i nära relationer polisanmäls.

Vilka strukturella förändringar vill du se?

– Jag tänker på straffen, man ska våga göra en anmälan och våga tro på att det leder någonstans.

– Men även bostadssituationen. Vad händer för kvinnorna och barn efter det akuta skeendet? Det är något som verkligen fattas i staden och ett arbeta som ligger efter.

2007 kom en förändring i socialtjänstlagen som innebar att kommunerna är skyldiga att ge stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor. Men det är fortsatt ideella krafter som utgör majoriteten av arbetskraften. En kartläggning från socialtjänsten visar att 54 procent av landets skyddade boenden drivs av ideella krafter.

Vad anser du om att kvinnojourer drivs av ideella föreningar, borde det vara större kommunala satsningar?

– Vi får ju kommunalt bidrag varje år och det är kommunen som är ansvariga för frågan, men en del av vår verksamhet drivs av ideell kraft på gott och ont. Jag tänker att den idéburna sektorn är otroligt viktig i samhället. Kvinnojoursrörelsen har drivit på frågor som har lett till lagändringar och den funktionen är väldigt viktig.

Izabella Olsson betonar vikten av att ta tillvara på föreningar som har 40 års samlad erfarenhet och kunskap av att arbeta med våldsutsatta kvinnor.

– Det finns privata skyddade boenden som säkert är bra, men många har stora brister. Utifrån min erfarenhet är det många av de privata boenden som arbetar mycket med skyddet, men vi gör så mycket mer än bara det. Jag tycker självklart inte att någon ska tjäna pengar på målgruppen och är givetvis emot en vinstdrivande marknad.  

Vad saknar du för satsningar?

– Framförallt långsiktiga ekonomiska satsningar.

Efter att kvinnor under en längre tid bott på ett skyddat boende och socialtjänsten bedömer att det inte längre finns ett skyddsbehov är det samhälleliga stödet bristande, menar Izabella Olsson.

–  Barnperspektivet försvinner väldigt mycket. Efter att ha varit på vårt akutboende tvingas många familjer hoppa runt på tillfälliga boenden.