Hoppa till huvudinnehåll
Av
Taxichaufför

Krönika: Mmm… märklig bojkott

Bojkottkampanjen mot Marabou har ingen möjlighet att lyckas med annat än att driva Kalle på chokladfabriken i Stockholm till arbetsförmedlingen.


Du har säkert hört talas om den besinningslösa bojkottkampanjen mot svensk choklad. Idén är att svenskarna ska sluta äta Marabou för att Ryssland ska förlora kriget i Ukraina.

Kanske någonstans en god tanke, iallafall lika god som Marabou-smaken frukt och mandel. Men helt orimlig.

Att det i skottgluggen står 340 duktiga, familjeförsörjande stockholmska fabriksarbetare, som varje vecka tillverkar tusen ton helt okej choklad på chokladfabriken i Upplands Väsby, bekommer bojkottörerna lika lite som om de vore påtända smågangstrar med automatvapen i Farsta centrum.

Marabou är ju inte ryskt, har ingen koppling till Ryssland och säljer ingen choklad i Ryssland (ingen ryss skulle heller köpa Marabous chokladkakor, de har nämligen en egen mjölkchoklad som är mycket godare – Aljonka).

Marabou ägs förvisso av det US-amerikanska holdingbolaget Mondelez International, men är ett svenskt varumärke med svensk produktion, svenskt huvudkontor och svensk skattsedel.

Ägarna till Mondelez är förstås skurkar, liksom all storfinans. Dom har inget emot att folk dör i vare sej Jemen, Palestina eller Ukraina. Dom räknar på sina lönsamma miljardinvesteringar i Ryssland och väger dem mot en chokladfabrik i Upplands Väsby. Den svenska fabriken kommer då vara befunnen allt för lätt.

Det är alltså en bojkottkampanj utan möjlighet att lyckas med annat än att driva Kalle på chokladfabriken i Stockholm till arbetsförmedlingen.

Vem ligger bakom kampanjen mot svensk choklad? Vissa föreslår den illparige Putin. Andra den ukrainske ex-presidenten och chokladkungen Petro Porosjenko.

Jag tror det är mer invecklat än så. Jag tror det är en frustrerad, och av krigspropaganda kraftigt påverkad, allmänhet som försöker göra gott, men tänker lika fel som han som ville plocka bort trillingnöten ur Aladdinasken. En ängslig, scrollande allmänhet som har vant sig vid att tänka i flock, liksom vi gjorde med dasspapperhamstrandet under coronan och Natosvängen förra vårvintern.

Från den chokladtrinde Edward Blom kom ett lika oväntat som uppfriskande utspel som kunde vara hämtat från ett kommunistiskt första maj-tåg: rädda chokladfabriken, förstatliga Marabou!

Men en enig riksdag fäller den gode Bloms förslag, och röstar istället för att skicka 50 pansarvagnar till fronten.

Själv är jag ingen chokladmulare. Jag ligger gärna dessa varma sommardagar i skuggan av en hälsingebjörk, äter nötter, vattenmelon, läser Strindberg och tänker på världsfreden.

Jag tror inte den uppnås genom att vi förser Kiev med tunga vapen som ryssarna snabbt slår ut. Jag tror att de inblandade måste sätta sig ner och snacka med varann. Gör de inte det får arbetarklassen göra som 1917 – lämna skyttegravarna, skjuta generalerna och inte bröderna.

Magnus Hedman
Taxichaufför, Bollnäs