Ledarkrönika: Palestinarörelsen måste vara politisk

Sex månader av urskillningslöst bombande. 33.000 döda palestinier. Över 75.000 skadade. Siffrorna är svåra att ta in.

Ännu svårare att ta in är omvärldens passivitet. Att Israel vecka efter vecka tillåts fortsätta dödandet, tillåts fortsätta förstörelsen, tillåts fortsätta svälta ut 2,3 miljoner människor.

De israeliska ledarnas förakt för människor och människovärde är förfärande. Företrädare för den israeliska militären IDF har medgivit att de i början av kriget hade tillstånd att döda 15-20 civila för varje Hamassoldat. Handlade det om en person i ledande position var 100 civila palestinier legitimt.

Med hjälp av AI-teknik har nu IDF vidgat definitionen av vad som är ett mål. Något som gör att ännu fler civila blir offer för bomberna.

Att det är ett krigsbrott är glasklart men ändå tillåts Israel att fortsätta. Folkmordet sker med omvärldens medgivande.

USA:s president Biden uttrycker att Israel måste vidta konkreta och mätbara åtgärder för att skydda civila i Gaza, annars kommer USA att ändra sin politik. Men utspelet handlar mer om att blidka hemmaopinionen inför presidentvalet än om att ändra stödet för Israel.

USA:s planer på att bygga en tillfällig hamn i Gaza är ytterligare ett exempel på dubbelspelet. En tillfällig hamn för att få in nödhjälp skulle kunna byggas på några dagar om USA hade menat allvar, men planerna handlar snarare om situationen efter kriget och de stora gasfyndigheter som finns i havet utanför Gazaremsan.

Solidaritetsarbetet för Palestina runt om i världen är imponerande att se. Men solidaritetsrörelsen börjar bli trött. Ropen skalla vecka efter vecka men för döva politiker.

När länder och ledare inte gör något får solidaritetsarbetet söka nya vägar. En sådan är att på egen hand försöka föra in mat och resurser till de hårt prövade Gazaborna. Samtidigt tar skrupellösa mellanhänder rejält betalt för att förmedla biståndet. Eller välgörenheten som det handlar om.

Visst, det är svårt att moralisera när man får ta del av filmer på mat som bevisligen kommer fram till de nödställda. Men att berika sig på andras lidande är svårt för en kommunist att smälta.

Nöden lindras men den kan bara försvinna om det politiska trycket hålls uppe mot våra politiker. Arbetet för att isolera och bojkotta staten Israel måste vara Palestinasolidaritetens huvuduppgift.

Att stödja den palestinska motståndskampen på dess egna villkor är att visa den djupaste av solidaritet. Solidaritetsarbetet kan inte villkoras.

Vid den senaste Palestinademonstrationen hemma i Växjö kom en äldre man fram till mig och uttryckte missnöje med att en talare tidigare sagt att ”vi stödjer våra motståndsmän”. Det kan uppfattas som ett stöd till Hamas, menade han.

Han hade inga problem med att vi sa att vi stödjer den palestinska motståndskampen, men vad består det palestinska motståndet av om inte människor av kött och blod?

Hur tror vi att motståndet ser ut? Krig är inte vackert. Motståndskamp är sällan vacker, men den är nödvändig.

Så låt oss lägga kommatecken och semantik åt sidan för att förenas i ett gemensamt solidaritetsarbete, mot våra politiker här hemma och mot den israeliska ockupationsmakten därnere.

Jan-Åke Karlsson