Kommentar: Politiker vill inskränka mötesfrihet för svensk-eritreaner
När våldsamma demonstranter vandaliserar och sätter fyr på ett festivalområde för familjer kan man förvänta sig fördömanden. Men i svensk massmedia och av liberala politiker är det istället offren som misstänkliggörs och fördöms.
Våldsamma kravaller bröt ut när demonstranter attackerade en eritreansk kulturfestival i Järva förra veckan, där de tände eld på bilar och tält med flera svårt skadade som följd. I media har de öppet förklarat att attacken var planerad och att målet var att stoppa festivalen, som de menar är ett verktyg för den eritreanska regeringen.
Ett märkligt sätt att kämpa för demokrati i Eritrea, kan tyckas. Men ännu märkliga är svenska politikers reaktioner. Istället för att fördöma våldsverkarna – många tillresta från andra länder – har de ifrågasatt varför festivalen, som hållits sedan 1990-talet, tillåtits att arrangeras. Så menar förste vice ordförande i Järva stadsdelsnämnd, moderaten Ole-Jörgen Persson, att arrangörerna ”inte ska få arrangera ytterligare festivaler”.
Den eritreanska regeringen anklagas för att försöka kontrollera den eritreanska diasporan genom att driva in en slags skatt och spionera på regimmotståndare. I juni arrangerade Liberalernas riksdagsledamot Joar Forsell ett seminarium om ”den eritreanska regimens verksamhet i Sverige”. Där väcktes krav på att festivalen skulle förbjudas – och på att det svenska medborgarskapet för eritreaner som anses vara ”regimlojala” skulle dras in.
Bakom de våldsamma kravallerna finns, förutom djup oenighet bland eritreaner i synen på regeringen i Eritrea, också Tigraykonflikten i grannlandet Etiopien och svenska politikers mångåriga kampanj för svensk-eritreanske Dawit Isaak som sitter fängslad utan rättegång. En kampanj som i praktiken blivit en del av västs försök att bekämpa ett land som går emot USA:s och EU:s geopolitiska intressen i regionen.
En av få som försökt sig på en nyanserad beskrivning av festivalen och konflikten är journalisten Martin Schibbye. I ett reportage i Blankspot beskriver han en festival som, vid sidan av kulturen, tar upp viktiga frågor som integration, hedersrelaterat våld, ungdomskriminalitet och psykisk ohälsa.
I reportaget förnekar arrangörerna att de skulle representera den eritreanska regeringen – samtidigt som de är öppna med att eritreanska ministrar besökt festivalen. Bland besökarna finns de som stödjer regeringen – men också Dawit Isaaks egen bror, Tedros Isaak. Han vill såklart se sin bror frigiven men menar att Dawit Isaak utnyttjas av de våldsamma demonstranterna.
Organisationerna bakom motdemonstrationen, Birged Nhamedu och Eritrean Bright Future Movement, vänder sig inte bara mot bristen på demokrati i Eritrea, utan också mot regeringens inblandning i Tigraykonflikten i Etiopien, där Eritrea stött centralregeringen. Organisationerna använder sig av den gamla eritreanska flaggan från när landet var i ”federation” med Etiopien – och har därför anklagats för att vara emot Eritreas självständighet, eller rent av vara etiopiska tigreaner snarare än ”riktiga” eritreaner.
Kanske är det naivt att begära av politiker eller borgerliga journalister att ha koll på de många bottnarna i den eritreanska konflikten. Men nog kan man begära att de försvarar mötesfriheten och alla svensk-eritreaners rätt att arrangera kulturfestivaler – och fördömer våldsverkare som attackerar barnfamiljer.