Revolution för fred och frihet
Den 3 november 1918, för 105 år sedan, gjorde matroserna i den tyska flottan uppror i hamnstaden Kiel, inte långt från den danska gränsen. Proletärens Janne Bengtsson berättar om Novemberrevolutionen, upproret som startade och förråddes i Kiel och krossades i blod och död i Berlin, men som ändå fick långtgående effekter i Tyskland.
Hamnstaden Kiel i norra Tyskland den 3 november 1918: trots att världskriget redan är förlorat och minst två miljoner tyska soldater stupat i utdragna skyttegravsstrider i Frankrike och runt om i Europa och i brutala drabbningar på haven, vill den tyska marinledningen utkämpa ännu ett slag: en attack mot England.
Amiral Franz von Hipper för befälet ombord på flaggskeppet Baden. Den 30 oktober utfärdar han sin order: alla slagskepp – fyra skvadroner med mer än 30.000 man – ska samlas utanför den östfrisiska kusten, i västra Tyskland. Tanken, har senare forskning visat, är att garantera att flottans makt inom den tyska krigsmaskinen makt bibehålls intakt även efter kriget.
På omvägar, via revolutionära radiooperatörer, får sjömännen vetskap om planerna. Sjömännen vet att det är en hopplös strid. De ska skickas ut som kanonmat för att dö för nationen och för marinens ära.
I Kiel, 50 kilometer från den danska gränsen, har sjömännen fått nog. Sedan 1871 är Kiel en kejserlig krigshamn. Varven och hamnarna är stora arbetsplatser. Sjömännen är arbetare som kallats in i krigstjänst. I slutet av 1918 finns minst 70.000 arbetare i Kiel, hälften av dem anställda vid de många skeppsvarven. Här finns också 50.000 människor med anknytning till marinen, sjömän, hamn- och olika typer av servicepersonal.
Den tyske historikern Dirk Dänhardt skriver i sin bok Revolution in Kiel att ”i ingen annan tysk storstad fanns denna disproportion mellan arbetare, anställda och egenföretagare” och att ”denna sociala faktor hade ett avgörande inflytande på de revolutionära händelserna efter den 3 november i Kiel”.
Natten till den 1 november anlöper fem fartyg ur flottans III Skvadron hamnen i Kiel. De sammanlagt 5.000 sjömännen ombord vägrar gå ut i ett meningslöst slag. 47 ledare för de upproriska sjömännen grips och förs till olika fängelser i staden.
I Berlin bidar de kända socialistiska och kommunistiska ledarna, Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, sin tid och följer intresserat vad som händer i Kiel och i de tyska hamnstäderna.
Det är de lokala ledarna som leder kampen i Kiel. På kvällen den 2 november samlas 500 sjömän framför stadens universitet. De kräver att de 47 fängslade ledarna ska friges. En av talarna på mötet är den 29-årige eldaren Karl Artelt, sedan 1908 medlem av det socialdemokratiska partiet (SPD).
1915 anställdes Karl Artelt på Germaniavarvet i Kiel som motormontör. Efter några månader valdes han till förtroendeman för det tyska metallarbetarförbundets avdelning på varvet. Han ledde flera strejker och när statsledningen 1917 meddelade att brödransonerna skulle minskas som ett led i krigsansträngningen, ledde Artelt nära 6.000 arbetare på Howaldt- och Germaniavarven i strejk.
Han greps och ställdes inför krigsrätt. Artelt dömdes till sex månader i fängelse. Sex månader han utnyttjade till att ytterligare förkovra sig politiskt: han blev vän med poeten Erich Weinert som gav honom lektioner i marxismen. Weinert skrev senare texterna till många av arbetarrörelsens mest kända sånger; efter andra världskriget också texten till DDR:s nationalsång Auferstanden Aus Ruinen, tonsatt av Hanns Eisler.
I november blev Karl Artelt, som i januari 1919 skulle bli en av grundarna av Tysklands Kommunistiska Parti (KPD), tillsammans med socialdemokraten Lothar Popp ledare för sjömännens uppror.
Den 3 november talade Karl Artelt på ett möte inför 6.000 deltagare, de flesta sjömän. Han krävde att de fängslade sjömansledarna skulle friges och slut på kriget för fred, frihet, bröd.
Den revolutionära kampglöden växte i Kiel. Guvernören Wilhelm Souchon, tillika marinens högste befälhavare, hade kallat in sex regementen till Kiel för att möta de revolutionära kraven.
Tusentals soldater valde dock att gå över till revolutionärerna: Souchon gav order att revolutionärerna skulle ”konfronteras med alla till buds stående medel” och trupperna uppmanades ”använda sina vapen hänsynslöst”. Sju demonstrerande arbetare dödades och 29 skadades i sammanstötningar.
Den 4 november grundade Karl Artelt det första soldatrådet i Tyskland. Han konfronterade personligen de trupper som fått order att slå ner matrosernas uppror och övertalade dem att gå över på arbetarnas sida.
Nu anslöt sig fler matroser och arbetare till upproret: torpedbåtsdivisionen och ubåtsdivisionen anslöt sig liksom arbetare från Germaniavarvet och torpedverkstaden Friedrichsort. I hamnen greps befälen på krigsfartygen, och sjömännen hissade den röda flaggan. En generalstrejk utlystes till den 5 november.
Sjömännens myteri hade expanderat till en politisk massrörelse. På kvällen den 4 november befann sig Kiel i händerna på de upproriska matroserna och varvsarbetarna som anslutit sig. De första arbetar- och soldatråden bildades och antog ett 14-punktsprogram som bland annat krävde slut på det i praktiken militära styret och fullständig yttrande- och pressfrihet.
Det fanns dock inget organisatoriskt samarbete mellan de två råden. Soldatrådet ansvarade för den militära sektorn, Arbetarrådet för den civila sektorn i staden, där de utövade varsin kontrollfunktion.
I desperation vände sig guvernör Souchon till Berlin. Han redogjorde för de ”extremt farliga förhållandena” i Kiel och begärde att ”en framstående socialdemokratisk ställföreträdare skulle skickas för att tala i syfte att undvika revolution och revolt”.
Det socialdemokratiska partiets val föll på Gustav Noske. Han hade stöd av högerflygeln i SPD och anlände snabbt till Kiel. Den 5 november lyckades Noske med hjälp av socialdemokrater på högerkanten bli vald till ordförande i Soldatrådet. Två dagar senare ersatte han också Wilhelm Souchon som guvernör i Kiel.
Den 9 november förklarade rikskanslern Max von Baden att kejsaren Wilhelm II hade abdikerat. Från riksdagens balkong utropade socialdemokraten Philip Scheidemann, som tillsammans med Noske hade varit entusiastiska krigsförespråkare, republiken och i Tiergarten utropade kommunisten Karl Liebknecht den ”fria socialistiska republiken Tyskland”.
– Revolutionens dag har kommit. Vi har tvingat fram freden. Just nu sluts fredsavtalen. Det gamla är inte mer. [Den tyska furstesläkten] Hohenzollarnas herrskap, som bott i det här slottet i århundraden, är en lämning från förr. Idag, just nu, proklamerar vi den fria Tyska socialistiska republiken. Vi hälsar våra bröder i Sovjetryssland… Även om det gamla rivits ner får vi inte tro att allt är fullbordat. Vi måste spänna alla krafter för att bygga upp arbetarnas och soldaternas regering och den nya proletära samhälleliga ordningen. Ett samhälle i fred, lycka och frihet för våra tyska bröder och våra bröder i hela världen. Vi sträcker ut våra händer till er och uppmanar till revolution i hela världen, sade Leibknecht.
Den 10 november lämnade kejsare Vilhelm Tyskland och flydde till Nederländerna. Den 11 november proklamerades vapenstilleståndet; slutet på första världskriget.
Den gnista som tänts i Kiel hade nu också spritt sig till Berlin. Men högersocialdemokraternas och Gustav Noskes ingripande i Kiel var ändå i praktiken hugget i hjärtat mot revolutionen. Trots att sjömännen bildade nya soldatråd Cuxhaven, Lübeck, Hamburg och senare också i München och på andra platser, var det början till slutet på revolutionen.
Efter vapenstilleståndet demobiliserades många soldater. De revolutionära leden blev glesare när soldater och matroser återvände till sina hemstäder och -byar. Samtidigt mobiliserade Noske för att krossa de revolutionära arbetarråden. Den 6 januari 1919 gav soldatrådet i Kiel, på Noskes inrådan och mot Artelts och Popps invändningar, sitt samtycke till inrättandet av den 1:a Marinbrigaden. Den gick också under namnet Järnbrigaden.
Den 9 januari seglade brigaden mot Berlin. Uppdraget: stödja regeringen mot vänsterkrafterna. Efter det beslutet lämnade Karl Artelt rådet.
I Berlin rörde arbetarmassorna på sig. SPD hade splittrats och den revolutionära oppositionen i Spartakiströrelsen bildade på nyåret 1919 det nya partiet KPD, Kommunistische Partei Deutschlands. En strejkvåg sköljde över Berlin och kommunistiska organisationer bildades på arbetsplatserna.
I december 1918 sköts 14 demonstranter i Berlin. Men i januari 1919 var arbetarna beredda. Det var revolutionär stämning i huvudstaden.
Den 5 januari samlades tiotusentals arbetare i staden, redo att gå till aktion. De beslagtog de reaktionära tidningarna och besatte järnvägsstationerna. Representanter från det oavhängiga socialdemokratiska partiet USPD och KPD beslutade att störta regeringen under socialdemokraten Friedrich Ebert.
Men stödet från de militära styrkorna uteblev. Ebert förhandlade med de upproriska, samtidigt som Noske organiserade motståndet. Noskes frikårer, ledda av högerinriktade militärer, var beredda att gå till aktion för att slå ner revolten.
Noske fick rollen som befälhavare för de vita frikårerna, och i samarbete med reguljära arméförband krossades de revolutionära arbetarstyrkorna. Den 15 januari 1919 kidnappade och mördade medlemmar av frikårerna ledda av kaptenen Waldemar Pabst, de båda kommunistledarna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Den officiella historieskrivningen hävdade länge att Pabst agerat efter eget huvud när Liebknecht och Luxemburg torterades av Pabst personligen, och sedan mördades av hans män. Men efter Pabsts död i Västtyskland i maj 1970, hittades ett brev där han förklarade vad som hänt:
”Det står klart att jag inte kunnat utföra aktionen utan medgivande från Noske med Ebert i bakgrunden, och att jag var tvungen att skydda mina officerare. Men endast ytterst få människor har insett varför jag aldrig anhållits eller åtalats. Jag har som en hederssak återgäldat det dåvarande SPD:s förhållningssätt, genom att i 50 år ha hållit tyst om vårt samarbete.”, skrev Pabst.
Under Gustav Noskes, Friedrich Eberts och frikårernas blodiga terror i Berlin, mördades minst 2.400 arbetare.
Den tyska revolutionen, som började i Kiel och krossades i Berlin, medförde ingen socialistisk omdaning. Men liksom revolutionen i Ryssland 1917 tvingade fram ett fredsavtal gjorde också revolutionsförsöket i Tyskland det. Revolutionen störtade kejsardömet och födde den tyska republiken. Den gav kvinnorna rösträtt och befriade många yrkesgrupper, som tjänstefolk och lantarbetare, från tyranniska bestämmelser och arbetsvillkor.
Hade revolutionen lyckats hade världen kanske sluppit Hitler och det andra världskrigets ofattbara massakrer.
ARTELT, NOSKE OCH PABST
Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg och flera andra kommunistledare, bland dem partigrundaren Leo Jogisches, mördades av frikårerna.
Men vad hände sedan med Karl Artelt, Noske och Valdemar Pabst?
Karl Artelt, kommunist. Född den 31 december 1890. En av KPD:s grundare. Efter Kielrevolten arbetade Artelt som partiorganisatör. Greps när Hitler kom till makten 1933, men hjälptes ur fångenskapen av en kamrat från åren som sjöman. Senare gripen flera gånger. Efter kriget en av organisatörerna av Socialistiska enhetspartiet (SED) efter samgåendet mellan SPD och KPD i den sovjetiska ockupationszonen. Artelt förblev partiet trogen livet ut. Han avled den 28 september 1981 i Halle i DDR.
Gustav Noske, socialdemokrat. Född 1868 i Brandenburg. 1919 utsedd till Riksvärnsminister. Han fortsatte mördandet av revolutionära arbetare och såg till att frikårssoldater som mördat oskyldiga slapp straff. Under oroligheterna i Berlin i mars 1919 ansvarig för mord på minst 1.200 arbetare. Han gick under namnet Blodnoske – ett öknamn han var stolt över i sina memoarer. Till sist omöjlig även bland sina egna. Han avskedades 1932. Noske var medlem i SPD fram till sin död 1946.
Waldemar Pabst, nazist. Leibknechts och Luxemburgs mördare föddes på julafton 1880 i Berlin. Sommaren 1919 planerade han en statskupp men det militära stödet uteblev. God vän med ledande nazisten Hermann Göring, och aktiv i Hitlers stormtrupper SA. Under kriget affärsman som tjänade miljoner på att köpa in och sälja vidare militär utrustning. Fortsatte affärsbanan efter kriget, skyddad av tidigare nazister i den västtyska armén. Pabst avled i Düsseldorf i maj 1970.