Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Så slår man sönder en fackförening

Det måste till en ny arbetarrörelse, en som håller fast i principer och inte splittrar genom ekonomiska och karriärmässiga fördelar till ledare och ombudsmän.

LO-borgen. För många en symbol för pampvälde och fackligt svek.
Artur Szandrowski

För att förstå sin samtid är det nödvändigt att titta på historien och lära av det som har hänt. När arbetarna organiserade sig i fackföreningar och politiska partier, i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, var de de själva som skötte avgifterna i de olika klubbarna.

Alla tog ansvar för sin förening och man stöttade varandra ekonomiskt i strejker och nöd. Sammanhållningen blev också styrkan i klasskampen.

Den svenska arbetarklassen formerade sig och slogs kollektivt mot kapitalet och överklassen. Tidigt såg borgarklassen det hot som en enad arbetarklass utgjorde och skrämdes av bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland 1917.

Akuta åtgärder var nödvändiga och kapitalägarna fick gå med på vissa krav arbetarna ställde. Företrädarna för arbetarna blev antingen avskedade eller, om de var medgörliga, ombudsmän. Efterhand fick en del av ombudsmännen lite mer förmåner i form av lindrigare arbete eftersom de också skulle sköta det fackliga.

I början av den utvecklingen var det inte många som protesterade inom arbetarklassen, man tyckte att de dugligaste var värda lite mer eftersom de stridit hårt för sina kamrater. Så småningom blev dock förmånerna allt fler, och den kollektiva andan försvagades i takt med att ombudsmännen levde under andra villkor än de vanliga medlemmarna. Medlemmar i det socialdemokratiska partiet gjorde karriär inom fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser.

Grunden i denna splittring av arbetarklassen var ekonomisk i den meningen att de som skulle företräda arbetarna hade fördelar som de inte ville bli av med och därför ofta kom i konflikt med sina medlemmar i kampen om löner och arbetsförhållanden. Kapitalisterna såg denna splittring och bidrog till ökade klyftor genom att tillåta fackligt arbete på normal arbetstid och ta över administrationen av fackavgifterna.

När företagen började dra fackavgiften på lönen och tillät fackmöten på arbetstid knäckte man ryggen på LO-facken. Den sammanhållning som bildade facken byttes ut mot möte med macka på arbetstid.

Nästan ingen vill längre offra något för kollektivet. Allt ska ersättas. Varje uppdrag ska ha ett arvode, allt från styrelseuppdrag i en HSB-förening till transport av barn till träningar och matcher. Den synen delar upp människor i grupper efter sin ekonomiska förmåga.

Den politiken är ingen slump, den är djävulskt uträknad av överklassen. Individuella löner, gigarbetare, oorganiserade arbetare och bonusar är exempel på hur borgarklassen splittrar arbetarklassen.

Sådana fenomen hittar du inte i fackföreningens barndom. Där var det kollektivet och enigheten som var vapnet i kampen för en bättre tillvaro för arbetarna.

Vad lär vi oss av detta? I en framtid när arbetarna är tvingade att behöva organisera sig igen, på grund av fackföreningarnas korruption och borgarpolitik, så ska man vara uppmärksam på de misstag som begicks när ombudsmannatänket tog över facken, och sprickan mellan arbetarna och deras företrädare blev allt större.

Arbetarklassens organisering ska vara deras egen och inte kopiera överklassens och medelklassens sätt att fungera. Arbetarnas representanter ska dela sina arbetskamraters ekonomiska villkor och bara ersättas för förlorad inkomst och fördyrande omständigheter i samband med deras uppdrag. De ska också kunna avsättas och vara ansvariga för sina handlingar som representanter för sina kamrater.

En kämpande arbetarklass ska inte lämna över organiseringen i fiendens händer. Resultatet av en sådan politik ser vi idag. Majoriteten av arbetarklassen står utan politisk ledning och utan en organisation som kämpar för dem. Det enda de ser är individuella lösningar.

Klasskampen fortsätter med oförminskad styrka och borgarklassen tar tillbaka mer och mer av den välfärd som arbetarklassen kämpade till sig under 1900-talet. Förr eller senare kommer det en ny arbetarrörelse som organiserar sig och går till kamp mot förtrycket. Då är det viktigt att ställa rätt paroller och hålla fast i principer som håller ihop arbetarklassen och inte splittrar genom ekonomiska fördelar till ledarna och ombudsmännen.