Hoppa till huvudinnehåll
Av
Facklig sekreterare (K)

Ledarkrönika: Sjuk klass av sjuk kassa

Ohälsan blir inte bättre för att sjuka människor blir fattigare och mer otrygga.

Ett av Socialdemokraternas skarpa vallöften 2014 var att avskaffa den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen som infördes av den borgerliga regeringen 2008. Den innebar en maxgräns på 2,5 år varav ett år med full ersättning. Endast allvarligt sjuka med tung sjukhusvård eller de som var så svårt sjuka att de saknar verklighetsuppfattning fick vara kvar. Resten utförsäkrades.

Löftet att slopa tidsgränsen infriades den 1 februari 2016. Däremot behöll man de hårda villkoren om att pröva sjuka mot andra jobb. Efter 60 dagar hos nuvarande arbetsköpare och efter 180 dagar mot ”normalt förekommande arbete” på arbetsmarknaden. 

I mitten på december 2017 beslutade riksdagen att återinföra den bortre tidsgränsen på Alliansens initiativ och med stöd av Sverigedemokraterna. 

När den bortre parentesen var i full verkan mellan 2010 och 2014 utförsäkrades nästan 100 000 personer. Men samtidigt ökade ändå sjuktalen med 50 procent under dessa fyra år. Borgarna kunde skryta med att ingen längre var sjukskriven mer än 2,5 år. Men ingen blev friskare, bara fattigare och otryggare.

Det är lätt att hålla med socialminister Annika Strandhäll när hon kommenterade riksdagens senaste beslut med att detta slår mot de som är svagast i samhället. Men glöm då inte att Socialdemokraterna själva, ända sedan början på 1990-talet, medverkat till slakten på sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. 

Dålig arbetsmiljö, stor olycksfallsrisk, tunga lyft, stress och små möjligheter att påverka arbetssituationen är avgörande orsaker till ohälsa och skador.

Det är på regeringens uppdrag som rutinerna skärpts efter 2015. Försäkringskassan har fått ökade resurser och befogenheter att ifrågasätta de sjukskrivna och uppfinna arbetsförmåga hos dem, till jobb som inte finns. 

Gränsen på 180 dagar har blivit en hård gräns där läkarintyg hårdgranskas efter småfel och personer mister sin sjukpenning. 

Dessutom räknas numera varje förlängning av en sjukskrivning som en ny ansökan om sjukpenning som kräver en ny utredning. Under tiden får folk leva i påfrestande ovisshet där sjukdom blir en ekonomisk katastrof.

Under tiden 1955-1990, när den allmänna sjukförsäkringen infördes och utvecklades positivt, fick till slut även privatanställda arbetare full kompensation vid sjukdom. Åtminstone de tre sista åren på perioden. Efter 1990 är den trenden bruten. Nu är det arbetsköparnas tolkning som gäller: En arbetare som inte arbetar är på rymmen! Höga sjuktal beror på för bra villkor i sjukförsäkringen enligt dem. 

Men verkligheten för arbetarklassen är densamma. Dålig arbetsmiljö, stor olycksfallsrisk, tunga lyft, stress och små möjligheter att påverka arbetssituationen är avgörande orsaker till ohälsa och skador. Kampen för ekonomisk trygghet vid sjukdom och bättre arbetsförhållanden går hand i hand.