Skrämmande rapport om tystnadskultur i Göteborg

Larmklockorna ringde högt när kriminella gäng hösten 2020 upprättade vägspärrar i nordöstra Göteborg, samtidigt som kriminella nätverk kunde hålla ett stormöte helt öppet på ett av stadens finaste och mest centralt belägna hotell.

Maria Wallin, då verksamhetsledare för Brottsförebyggande och trygghetsskapande rådet, slog larm om den tystnadskultur kring kriminella strukturer hon menade bredde ut sig inom Göteborgs stad. Kommunledningen beställde en utredning för att få en bild av hur tystnadskulturen ser ut bland de anställda i staden.

Konsulten Anna Ekström har intervjuat ett 50-tal tjänstemän och chefer i Göteborg, och rapporten Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad? ger en nattsvart bild av tjänstemännens arbetsmiljö, men också över hur det ser ut i de utsatta områdena.

Rapportens författare Anna Ekström har lång erfarenhet av arbete med frågor som rör säkerhet och våldsbejakande extremism. Hennes rapport målar upp en mycket dyster bild där anställda inom Göteborgs stad vittnar om en fullkomligt ohållbar arbetsmiljö där utpressning, trakasserier och hot – ofta från personer med känt våldskapital, IS-resenärer eller personer med ett kriminellt nätverk i ryggen – hör till vardagen.

”Kriminella strukturer har en stor påverkan på stadens verksamheter, direkt och indirekt. Det har pågått i många år och i flera områden är förtroendeklyftorna väldigt djupa. Problemen med tystnadskultur är mest akuta i de socialt utsatta områdena i Göteborg”, menar Ekström.

Anställda som arbetar med försörjningsstöd och boendefrågor är särskilt utsatta, då deras beslut ofta har mycket stor påverkan på den berördes livssituation. Anställda inom socialtjänsten som arbetar med åtgärder som rör barn, exempelvis omhändertagande, uppger att de blivit hotade eller inte vågat ta ett visst beslut på grund av risken att utsättas för hot eller våld.

I en del fall kan ett barns kriminalitet vara en del av en familjs försörjning. När barnet skiljs från familjen förlorar den inte bara den vardagliga kontakten med barnet, utan också den illegala inkomst och status som barnet kan ha ett i område.

Bostadsbristen har bidragit till att gynna de kriminella nätverken i Göteborg. Rapporten konstaterar att ”trycket på att kunna tillhandahålla bostäder upplevs av flera vara så stort att det inte alltid säkerställs att de som hyr ut inte är kriminella”. Några av de intervjuade menar att man inte pratar högt om det eftersom alternativet – att inte kunna erbjuda boende – anses vara mycket värre.

Väldigt få av de intervjuade uppger att de polisanmält de brott de utsatts för i arbetet, eller bevittnat i området där de arbetar. Rädsla för repressalier från kriminella nätverk är en anledning – man vill inte hamna på gängens radar. Tilltron till rättsväsendet är också låg och "ärendet kommer ändå att läggas ned" är enligt rapporten en utbredd uppfattning bland de anställda.

Att inte få stöd från sin närmaste chef är ytterligare en anledning. I rapporten framgår att chefer och mellanchefer inte vill att deras ”varumärke” dras i smutsen och därför tystas personalen ofta. Att hålla uppe en fin fasad är viktigare än att åtgärda problem.

Ekström beskriver hur personal som ser narkotikaförsäljning eller upptäcker vapen i kommunens fastigheter i stor utsträckning håller tyst om det. Det finns fall i staden där anställda uppgett att de har bevittnat händelser som har inträffat, men att de under rättegången har dragit tillbaka sitt vittnesmål. Risken att exponeras som privatperson bedöms vara för stor.

I stadens utsatta områden har gränsen för vad som är acceptabelt förskjutits rejält och fortsätter att förskjutas, delvis på grund av den utbredda tystnaden. Allt på bekostnad av de som bor och arbetar i området. Att bli filmad av ett tjugotal män när man som nyanställd anländer till jobbet hör enligt de intervjuade till vanligheterna. Många menar att rädsla ”är en del av jobbet”.

I dessa områden går brottsligheten långt ner i åldrarna och mellanstadiebarn används för att gömma, transportera och ibland även sälja narkotika.

”Socialtjänsten har i många fall svårighet att få samtycke om handlingsplaner kring barn och det finns en risk att motvilligheten att samarbeta förstärks ytterligare. Vid beslut om åtgärder händer det att socialsekreterare hotas och att de inte kan bo hemma under en tid för att någon exempelvis uttrycker att deras hem ska brinna eller att de ska söka upp medarbetarens barn i skolan”, skriver Anna Ekström.

En del av tystnadskulturen gäller hedersrelaterat våld och förtryck. I Göteborg beräknas 15 procent av alla elever i årskurs nio leva med hedersnormer i familjen. Polisen uppger att de släktbaserade kriminella nätverken arrangerar äktenskap i syfte att stärka nätverken, och att barnen fostras i den organiserade brottsligheten. Här förekommer ofta otillåten påverkan mot tjänstepersoner.

Flera av de intervjuade med erfarenhet av att arbeta med hedersfrågorna vittnar om den ibland massiva uppmärksamhet ärendet kan få och att en enskild handläggare kan få en mängd samtal där det ibland förekommer hot.

Rapporten konstaterar också att det finns personal som inte delar stadens värdegrund kring hedersförtrycket, och som öppet visar det på sin arbetsplats. Det är personal som inte anser att hedersfrågor är ett verkligt problem, och som ifrågasatt utbildningsinsatser inom staden. Kollegor har blivit kallade för rasister när de lyfter hedersproblematik, vilket har lett till oro och tystnad eftersom det är svårt att värja sig mot sådana tillmälen. Bristande kunskap kring heder leder till att vissa väljer att inte ta upp frågan.

Rapporten beskriver också hur fundamentalt olika rådande normsystem är i staden. Vanligt förekommande företeelser och beteenden i utsatta områden skulle inte accepteras i övriga delar av samhället.

Tystnadskulturen bidrar till att gängkriminella kan befästa och demonstrera sin ställning på olika områden. Narkotikaförsäljning kan skötas på öppen gata och asocialt beteende ifrågasätts inte. Till exempel finns skolor i staden som på tvärs med läroplanen inte har någon sexualundervisning, och i rapporten går att läsa att: ”när pojkar och män uppvisar negativa attityder mot flickor och kvinnor och/eller uppvisar en kontrollerande attityd när det handlar om flickors och kvinnors rättigheter att leva som de vill får de inga tillsägelser. Det finns kvinnliga anställda i staden som helt plötsligt börjar bära slöja och deras kollegor uppmärksammar att det då blir lugnare omkring dem. Detta är inte något som man pratar högt om, det endast noteras.”

Anställda vittnar om barn och ungdomar, både pojkar och flickor, som plötsligt bara försvunnit. Det finns misstankar om att flickorna har gifts bort i andra länder eller städer i Sverige och att pojkar har skickats på ”uppfostringsresor” till andra länder.