Hoppa till huvudinnehåll
Av
patrik.paulov@proletaren.se

Flygförbud ger terror – inte befrielse

Så snart västvärlden tog ställning mot Muammar Gaddafi började diskussionen om att införa en flygförbudszon över Libyen. Med syfte att skydda civila från regimens flygattacker mot civila. Det kan vid första åtanken framstå som en icke våldsam och ädel insats för det libyska folket. Men så är det inte. Flygförbudszonen över Irak är ett varnande exempel.


USA, Storbritannien och Frankrike, oppositionella Nationella rådet i Libyen, och nu också Arabförbundet är för införandet av flygförbud, om man ska tro medierapporteringen.

Oavsett vilka de bakomliggande intressena är – värnandet av mänskliga rättigheter eller kontroll över Libyens oljetillgångar – måste man inse att flygförbud betyder krig.

Det finns ett aktuellt exempel på vad som händer när västländer bryter mot internationell rätt och inför flygförbud. Låt oss titta på Irak.

Den 20 mars har det gått åtta år sedan George W Bush, Tony Blair och deras allierade satte igång den storskaliga invasionen. Men kriget började inte då. Irak hade befunnit sig i en militär konflikt med de amerikansk-brittiska styrkorna långt innan 2003.

Under Gulfkriget januari-mars 1991 bombades Irak sönder och samman. Det var i april samma år, efter att Iraks flygvapen och luftförsvar slagits ut, som USA, Storbritannien och Frankrike upprättade en flygförbudszon över norra Irak. Året därpå skapades en flygförbudszon över södra Irak. 1996 utvidgades zonerna så att de tillsammans omfattade 60 procent av Iraks yta.

FN hade inget med flygförbudszonerna att göra. Tvärtom förklarade FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali att de var illegala.

Motivet för att förbjuda irakiskt flyg sades vara humanitärt. I norr var det kurderna och i söder var det shiiterna som skulle skyddas från Saddam Husseins attacker.

1999 ville Frankrike inte vara med och drog sig ur. USA och Storbritannien stod på sig och upprätthöll flygförbudet fram till invasionen 2003.

Det skedde genom direkta krigshandlingar. Dagligen patrullerade amerikanska och brittiska plan irakiskt luftrum. De bombade militära mål, som irakiskt luftvärn. De bombade civila mål som skulle kunna användas i militära syften, som radaranläggningar på civila flygplatser. Och de bombade och terroriserade också de människor som de påstod sig vilja skydda.

Det finns många vittnesmål om vad denna ”humanitära” insats egentligen innebar. Så här sa chefen för flygoperationerna i Irak, den US-amerikanske brigadgeneralen William Looney, i en intervju för tidningen Washington Post i augusti 1999:

”Om de slår på sina radaranläggningar kommer vi att spränga deras satans luftvärnsmissiler i luften. De vet att vi äger deras land. Vi äger deras luftrum… Vi dikterar deras sätt att leva och prata. Och det är det som är det fina med Amerika just nu. Det är bra, särskilt när det finns en massa olja därute.”

Samma år började FN:s dåvarande vice generalsekreterare och chef för FN:s humanitära program i Irak, Hans von Sponeck, sammanställa rapporter om USA:s och Storbritannien flygattacker. Bara under 1999 dödades 120 personer och 442 skadades, enligt FN-chefen. Många var civila och befann sig i civila miljöer, som i en by eller bland betande får på en åker.

”Hur skulle man kunna skydda en shiamuslimsk befolkning från 10.000 meters höjd. Det är en fantasi. Den grymma verkligheten är att människor dör som ett resultat av de här flygförbudszonerna”, sa en mycket kritisk Hans von Sponeck.

Som en del av krigsuppladdningen ökade överflygningarna och bombningarna i antal fram till mars 2003. Det handlade om flera hundra flygningar varje dag.

När undertecknad i oktober 2002 reste runt i Irak besökte vi både norra och södra flygförbudszonen. Vi hörde flyglarm, irakiskt luftvärn och mullret från amerikanska eller brittiska plan, och på nyheterna rapporterades om civila offer.

Fientliga stridsplan i luften tillhörde vardagen för miljontals irakier. De hade i åratal levt i ett belägringstillstånd. När vi mötte Gabriel T Kassab, biskop i staden Basra i söder, talade han mycket om barnens psykiska ohälsa. Om hur strids-planens överflygningar och ljudbangar ger upphov till gråt på dagarna och mardrömmar på nätterna.

I debatten om införandet av flygförbudszon över Libyen är det som om Irak inte existerar. Även bland svurna motståndarna till USA:s invasion för åtta år sedan finns de som nu kräver ett militärt ingripande för det libyska folkets skull.

Kravet är visserligen att det är FN som ska sköta flygförbudet. Men FN:s säkerhetsråd kommer aldrig att fatta ett sådant beslut. De permanenta medlemmarna Kina och Ryssland är mot en flygförbudszon. Motståndare är också säkerhetsrådsmedlemmarna Brasilien och Sydafrika, Afrikanska unionen och de progressiva staterna i Latinamerika. På Arabförbundets möte deklarerade åtminstone Syrien och Algeriet sitt motstånd.

Det alternativ som återstår är att USA och dess allierade i Nato upprättar en flygförbudszon över Libyen i strid med FN-stadga och folkrätt. Och bombar i humanismens namn. Först för att slå ut libyskt flygvapen och luftvärn. Och sedan…

För att avslöja krigshetsarna måste antiimperialister och fredsvänner lyfta fram exemplet Irak. Imperialistiska krigsaktioner är inte vägen till befrielse. Det vet irakierna.