Kapitalismen behöver krig

Sedan millennieskiftet har den militära rustningen i världen ökat med över 50 procent. Även om den totala rustningen minskat något de senaste åren så ligger den fortfarande över de värsta åren under kalla kriget.

Det land som står för den absoluta lejonparten är USA. Landet satsar mellan två och tre gånger så mycket som tvåan Kina och lika mycket som de sju länder som näst USA satsar mest på militär rustning gör tillsammans.

Militarismen är ingen tillfällig utväxt på den kapitalistiska samhällsekonomin, utan utgör en integrerad och växande del av det ekonomiska systemet. Militarismen är inget hot mot kapitalismen, utan en förutsättning för den moderna kapitalismen.

Tillsammans med miljöförstöringen, massarbetslösheten och den slösaktiga spekulationen utgör militarismen ett slående bevis på hur människofientligt dagens kapitalistiska system är. Det är en tillväxt till döds där hotande förstörelse och död förvandlats till en motor för tillväxten.

Militarism föddes inte med kapitalismen. Även under tidigare klassamhällen behövde kungar och härskande klasser en militärapparat för att kontrollera den egna befolkningen och för att skydda eller erövra territorier från utomstående hot.

Men trots detta är militarismen under det kapitalistiska produktionssättet annorlunda. I tidigare system blev den militära apparaten en börda på samhället som undergrävde de i huvudsak jordbruksbaserade ekonomierna. När resurser, både arbetskraft och pengar, sögs ur jordbruket för att istället läggas på krig och rustning blev samhället som helhet fattigare och svagare.

Förhållandet under kapitalismen skiljer sig i grunden från tidigare. Det kapitalistiska produktionssättet, till skillnad från tidigare produktionssätt, syftar inte till att tillfredsställa mänskliga behov, utan till att göra profit. Målet är maximal avkastning så att ett större värde kan plussas på det insatta kapitalet när väl en affär är genomförd.

Det kallas att ackumulera kapital och det är denna kapitalackumulation som är själva motorn i kapitalismen. Genom historien har det varit en kraftfull motor, som på några århundraden fullkomligt omskapat vår jord.

Motorn är rent av så kraftfull att den hotar klimat och arter på jorden. Men det är inte miljöhotet som är temat för denna artikel, så den aspekten lämnar vi därhän.

Problemet för kapitalisterna är att de måste ta omvägen över mänskliga behov för att kunna uppnå sitt mål. Drömmen är givetvis att kunna skapa pengar ur pengar och slippa vara beroende av köpstarka konsumenter.

Vissa tror att detta har lyckats genom börsspekulationen, men så är det inte. På börserna skapas ingenting förutom spekulationsbubblor, här fördelas endast det överskottskapital som ägarna har sugit ur den produktiva ekonomin.

Trots finanskapitalets dominans så är kapitalisterna fortfarande tvungna att ta omvägen över de mänskliga behoven. Någon måste finnas som köper varorna för att profiten ska kunna realiseras. De måste med andra ord bege sig ut på jakt efter effektiv efterfrågan.

I en uppenbart stagnerad kapitalism blir denna jakt allt svårare. Låt oss ta USA som ett övertydligt exempel. Liksom i andra utvecklade kapitalistiska länder har kapitalisterna i USA fört ett regelrätt krig mot arbetarklassen.

Mer än hälften av ökningen av de vinster som amerikanska företag gjorde mellan 2000 och 2007 kom från att sänka löner och förmåner för de anställda. Därefter slog krisen till och medförde en ännu större omfördelning från arbete till kapital. Å ena sidan genom regeringens stöd till banker och finansinstitut och å andra sidan genom massarbetslöshet och en sprucken bostadsbubbla som ruinerade stora grupper.

Samtidigt bygger USA:s ekonomi i stor utsträckning på privat konsumtion, inte minst av importerade konsumtionsvaror. Tillverkningsarbeten utgjorde 1965 över hälften av arbetskraften för att de kommande 50 åren rasa ner till under tio procent i början av 2000-talet. En stor del av den kvarvarande tillverkningsindustrin är kopplad till militär- och vapenindustri.

Att tillverka allt mindre och samtidigt konsumera allt mer är en ohållbar kombination. Som en jämförelse så omsätter varuhuskedjan Wal-Mart på en enda dag mer pengar än världens 36 minsta länders BNP. För att upprätthålla konsumtionen läggs i 2000-talets USA varje år cirka tre tusen miljarder dollar på marknadsföring och reklam, nästan en tiondel av bruttonationalprodukten.

Att bege sig ut på denna minst sagt osäkra marknad för att förmera sitt kapital är som synes ett osäkert äventyr. Det är här den militära sektorn kommer in i leken.

Till skillnad från den privata konsumtionen så är militär rustning en relativt säker investering. Staten är den enda kunden, även när militär läggs ut på entreprenad så finns staten bakom som köpstark konsument.

Militarismen är med andra ord inte bara ett sätt att bygga upp en militärmakt för att försvara ekonomiska och politiska intressen. Den växande militarismen utgör även en ekonomisk lösning för det växande överskottskapitalet.

Detta är inget nytt när det gäller USA. Redan vid andra världskrigets slut var det många ekonomer som bedömde den amerikanska kapitalismen som en militariserad kapitalism. Mest känt är kanske presidenten Dwight D Eisenhowers avskedstal 1961 där han varnade för framväxten av ett militär-industriellt komplex som hotade det demokratiska samhället.

Så länge Sovjetunionen existerade som en militär stormakt kunde detta påstådda hot användas som motiv för den ständigt växande rustningen. Logiskt borde vi ha sett en massiv militär nedrustning när Sovjetunionen upphörde att existera.

Så skedde inte och halvvägs in på 2010-talet satsar USA mer på det militära än vad som gjordes under Reaganåren på 1980-talet, då kallakrigsrustningen slukade som mest pengar. Under 1990-talet skedde visserligen inledningsvis en viss nedbantning, som under 2000-talet har tagits igen med råge.<

Under Bill Clintons presidentskap genomfördes en målinriktad politik för att gynna krigsindustrins jättar. 1993 beslutades om massiva skattesänkningar åt storföretagen om dessa slog sig ihop till större konglomerat.

Det var vid denna tid dagens giganter föddes. Lockheed Aircraft Corporation och Martin Marietta fick 1,2 miljarder i skattelättnader när de 1995 gick samman och bildade Lockheed Martin, världens sedan dess största vapentillverkare. Det var även denna morot som fick Boeing att storsatsa på vapentillverkning och köpa upp mindre konkurrenter.

Dessutom påbörjades under Clinton Pentagons privatiseringspolitik. Så gott som alla tjänster utom själva krigandet lades ut på privata entreprenörer och därmed skapades en ny blomstrande, snabbt växande och mycket lönsam marknad. Under 2000-talet har även själva krigandet privatiserats, det mest kända exemplet är det legoknektsföretag som tidigare hette Blackwater.

Efter 11 september 2001 har det dessutom skett en enorm inre militarisering i USA. Enbart under de fem år som följde på terrorattacken betalade departementet för inrikes säkerhet ut 130 miljarder dollar till privata entreprenörer, pengar som inte tidigare funnits i ekonomin.

Men det är inte endast den amerikanska staten som krattar manegen åt USA:s krigsindustri. Även Internationella Valutafonden IMF fungerar som verktyg för att garantera en stabil marknad för vapenprofitörerna.

IMF tvingar länder som ansöker om krislån att skära ner på välfärd och offentliga investeringar, men inköp av vapen från andra länder, oftast USA, är undantaget åtstramningspolitiken. Ett slående exempel är när Sydkorea 1997 var på väg att falla samman under skuldbördan efter Asienkrisen. Då föreslog till och med IMF att landets gigantiska inköp av militär utrustning skulle stoppas tills Sydkorea hade återhämtat sig.

Då ingrep USA och såg till att direktivet upphävdes och att Sydkorea kunde fortsätta sin rustning. Sydkorea låg 1997 på tionde plats över de länder i världen som satsar mest på militär rustning, varav en stor del köptes från USA.

Ytterligare ett exempel på hur USA:s stats-makt agerar för att förse vapenindustrin med en stabil marknad är att Pentagon, med en budget som är mångdubbelt större än USA:s utrikesdepartement, har ett speciellt program som ger pengar till andra länder för att de ska köpa vapen från USA:s storföretag och även utbildar företagens kunder i hur vapnen ska användas. Allt på bekostnad av USA:s skattebetalare, medan vinsterna hamnar hos storföretagens ägare.

Det är inte konstigt att de stora vapentillverkarna under hela 2000-talet har levererat rekordersättningar till sina ägare och direktörer. Enligt en studie från 2014 har aktiekurserna för USA-jättarna inom vapentillverkning stigit med nästan 28 procent sedan millennieskiftet, att jämföra med aktiekursernas genomsnitt på strax under åtta procent. Inte minst under 2010-talet har de tre storföretagen strött guld över sina ägare, som har kunnat plocka ut betydligt mer än vad de har satt in.

Det finns med andra ord mäktiga ekonomiska intressen bakom de ökade spänningarna i världen och den kraftigt stegrade militära rustningen. Sett ur kapitalistisk synvinkel är det inga problem, rustningen blir positiva siffror för tillväxten och vinstnivåerna. Genom militär rustning kan nästa skov i den stagnerade kapitalismens återkommande kriser skjutas på framtiden.

Men sett ur mänsklig synvinkel är utvecklingen skrämmande. Ett system vars tillväxt drivs av hotande död och förstörelse kan omöjligt vara det bästa vi människor kan skapa.