Ledarkrönika: Ta striden för arbetstiden

Under januari har tusentals tågavgångar i Tyskland ställts in. Det tyska järnvägsarbetarfacket GDL har efter jul genomfört två stora strejker. Först en på tre dagar och sedan en på sex dagar, bägge riktade mot det statliga tågbolaget Deutsche Bahn (DB).

Det är en del av en pågående avtalsrörelse där GDL dels kräver en engångsutbetalning på 3000 euro som kompensation för förra årets skenande inflation och vill få upp lägstalönerna i branschen. Men framför allt har det tyska fackförbundet lagt kraft bakom det ständiga arbetarkravet: Sänkt arbetstid med bibehållen lön.

Idag är normalarbetstiden för tyska järnvägsarbetare med oregelbunden skiftgång 38 timmar i veckan, samma som för deras svenska arbetskamrater. Denna gräns vill GDL sänka till 35 timmar i veckan. Bland de anställda är stödet för strejkerna massivt.

Mot ett enigt arbetarkollektiv slåss DB med näbbar och klor för att hålla arbetstiden uppe. Enligt DB skulle lönekostnaderna öka med 50 procent(!) om de gick med på fackets krav. Enligt argumentationen skulle de behöva anställa så många fler arbetare.

För oss vanliga dödliga är den borgerliga matematiken som vanligt svårförstådd. I Tyskland är arbetslösheten strax under 6 procent (november 2023). Miljoner av människor som står utanför arbetsmarknaden, bara i Tyskland.

Det är en logik som bara kapitalismen kan framhärda, att det är något dåligt om fler människor delar på samhällets arbetsbördor. Sänkt arbetstid är ett arbetarkrav som löper som en röd tråd genom generationerna. En reform som stärker både den enskilda och det kollektiva.

För individen ger det mer tid för familj, socialt samliv och återhämtning. Mindre tid för stress och maktlöshet. Ett sätt att lösa det beryktade livspusslet utan statligt subventionerade städerskor och barnflickor. För kollektivt ett användbart vapen mot massarbetslösheten och innebär en kraftig omfördelning av resurserna i samhället, från företagen och de rika till arbetarklassen och folkflertalet.

I Sverige infördes den nuvarande 40-timmarsveckan 1970 och 1978 lagstadgades om fem veckors semester. Sedan dess har inga bestående reformer som sänkt normalarbetstiden genomförts. Att varken svenska politiker eller fackföreningar drivit på för sänkt arbetstid de senaste trettio åren märks tydligt i den internationella statistiken.

Enligt siffror från statistikbyrån Eurostat är en genomsnittlig jobbvecka för svenskar 38,9 timmar. I våra grannländer är siffrorna klart mindre. Danskarna stämplar ut efter 35,4 timmar, norrmännen tar helg efter 35,5 och finländarna efter 36,2 timmar.

Oavsett om kraven formuleras som sex timmar arbetsdag eller 30 timmars arbetsvecka måste kampen för sänkt arbetstid med bibehållen lön ta fart!

Povel Johansson

Lokförare och ordförande i K