Gästkrönika: Tron på rättvisa var vårt vapen i fängelsekampen
Tusentals palestinska aktivister sitter i israeliska fängelser för politiska brott. Ahmed Abo Soud Hanani, före detta ordförande för PFLP:s fängelseorganisation och medlem i PFLP:s centralkommitté, skriver för Proletären om sina 26 år i israeliskt fängelse och om kampen för fångarnas rättigheter.
Jag spenderade 26 smärtsamma år i en israelisk fängelsecell. Som så många andra palestinska fångar fick jag under långa tider sitta i isoleringscell och förvägrades rätten att träffa mina föräldrar.
Jag deltog i hungerstrejker totalt sex gånger. Senast 2011 var jag ledare i en hungerstrejk, vilket ledde till att fångvaktarna isolerade mig helt från de andra hungerstrejkande fångarna. De praktiserade alla typer av press och bestraffningar för att bryta hungerstrejken.
Våra krav var att vår kamrat Ahmed Saadat, generalsekreterare för PFLP, och vår ledande medlem Ahed Abu Abyei Gima, skulle släppas ut ur isoleringen de suttit tre år i.
För oss är de sionistiska fängelserna bara ännu en arena för konfrontation. Ett slagfält där kampen förs med andra verktyg och formen är en annan.
Fängelselivet präglas samtidigt av smärta och lidande på grund av det förtryck som fångvaktarna utsätter krigsfångar för.
Sedan 1967 har hundratusentals palestiner i alla åldrar och från alla samhällsskikt fängslats. Fångar utsätts för ofattbara former av tortyr, ofta inlett med en brutal förhörsfas som kan pågå i flera månader där fångar hålls under mycket grymma och omänskliga förhållanden. Förhörsfasen kan pågå i uppemot ett år, som i fallet med Ibrahim Al Raei där det slutade med att han mördades i de israeliska fängelsehålorna.
Tusentals unga och gamla, kvinnor och män, sitter alltjämt fängslade i ockupationsmaktens fängelser. Dagligen sker konfrontationer mellan förtryckarna och krigsfångarna. Fångvaktarna, fullt utrustade med repressionens vapen, mot fångar, utrustade med sin orubbliga tro på rättvisa, på sin sak och med en obruten viljekraft.
Bland repressionens vapen, som de dagligen använder, kan nämnas överfulla fängelseceller vilket begränsar fångarnas rörelsefrihet i cellerna, straffavgifter och böter samt förvägran att låta familjer komma på besök.
Utöver allt detta förvägrar israeliska myndigheter oss rätten till bra vård, med målet att långsamt döda krigsfångarna. För närvarande finns det över 1200 sjukliga fångar, inklusive de som efter stora ansträngningar blivit undersökta av fängelseläkare som konstaterat att de behöver kirurgisk vård, vård som nästan aldrig utförs. De få operationer som tillåts genomförs efter ett eller två års väntetid. Då är det ofta för sent, som i fallet med Abu Ismail, som genomgick en öppen hjärtoperation och skicakdes tillbaka till sin fängelsecell direkt efteråt, där han några timmar senare dog.
I skrivande stund förnekas Esra al-Jabbais, som lider av brännskador på 65 procent av kroppen och svårt skadade händer vård efter att hon anklagas för att ha planerat att knivhugga en soldat och blev dömd till 12 års fängelse.
Det är ett särskilt smärtsamt repressionsverktyg att förvägra fångar besök från sina nära och kära. Allra mest smärtsamt är det för de fångar som suttit fängslade i många år, hunnit förlora sina föräldrar och bara har enstaka släktingar kvar i livet.
Fångarnas och deras familjers lidande är oändligt som de sionistiska förtryckarnas metoder för att genomföra ockupationsmaktens politik.
Översättning från engelska: August Eliasson