Carte blanche för rasism?
Det mediala efterspelet efter Uppdrag Gransknings så kallade avslöjande om friskolesystemets sorterande och segregerande natur, har till stor del kommit att handla om överhetens avsky för hiphop. Denna debatt klargör en hel del intressanta, om än avskyvärda, aspekter om högerns ideologiska väsen.
Friskolechefen Greger von Sivers alltigenom rasistiska uttalande om förortsungdomar som några som håller på med ”rap och våldtäkter” fick till och med en del borgare att skruva på sig, men fick anmärkningsvärt nog också visst gehör från andra borgerliga led.
I en ledare betitlad ”Carte blanche för gangsterkulturen” menar Smålandspostens politiske chefredaktör Marcus Svensson att von Sivers trots allt har en poäng. Vi skulle aldrig acceptera vitmaktmusik i skolan, menar han. Men, ”Om man utifrån en motsvarande utgångspunkt tar avstånd från en musikkultur där rasismen istället riktar sig mot det vita samhället, kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor blir det dock liv i luckan”, säger han angående hiphop.
Svenssons beskrivning av hiphop är milt sagt reaktionär då den på ett generaliserande maner konstruerar den som rasistisk, kriminell och sexistisk. Helt enligt en eurocentrisk och elitistisk utgångspunkt döljer beskrivningen de reella klassmässiga, rasistiska och sexistiska strukturerna inom vilken hiphop, som vilken annan populärkulturell yttring som helst, verkar.
I en uppföljande artikel betonar Svensson den så kallade kvinnofientligheten inom viss hiphop, något som han menar vänstern blundar för.
Att det genom populärkultur produceras innehåll som är i linje med och förstärker rådande patriarkala strukturer och normer är, som vänstern ständigt påpekar, ett materiellt bevis för just dessa strukturer och normer. Hiphop är inte undantaget detta.
Men uttryck för sexism är inte heller specifikt för hiphop. Vad hiphop berör finns dock ett klart samband mellan dess kommersialisering och dess eventuella bejakande av patriarkala strukturer. De stora skivbolagen har historiskt sett systematiskt valt bort kvinnliga artister och hiphopakter med revolutionärt innehåll för att istället satsa på det som ryms inom rådande normer.
Vänsterns kritik mot kulturens kommersialisering är således ett led i kampen mot dess patriarkala karaktär.
von Sivers och Svenssons attacker på hiphop bör betraktas som metaforiska; det är inte hiphop i sig som man angriper, utan subjekten som den till stor del representerar. Hiphop är en tacksam måltavla då den symboliserar förorterna, nybyggarna, de på pyramidens botten, som utmanar det traditionella språket och genom det belyser förtrycket som samhället erbjuder.
Därför vittnar angreppen på hiphop om hur den rumsrena högern kan legitimera rasistiska tankegångar i rättfärdigandet av sig själv. Och sedan undrar medelklassen varför nyfascismen vinner mark.