Ett märke för vinsterna?

Till helgen samlas LO till kongress i Stockholm. Det är säkerligen en mycket nöjd samling fackpampar som kan se tillbaka på en avtalsrörelse där dessa socialdemokrater tog nya steg ut i det samförstånd som tappat varje koppling till förståndet.

Tydligast märks detta i att Kommunal i och med avtalet för några månader sedan har avsagt sig möjligheten att själva förhandla fram och ta strid för sina löner och avtalskrav.

Sveriges största fackförbund Kommunal har nämligen undertecknat ett treårigt avtal som bakbinder kommunalarna med fredspliktens handfängsel.

Men avtalet innehåller inga nivåer för de kommande två årens löneökningar, dessa ska nämligen anpassas efter vad IF Metall och storkapitalet kommer fram till.

För LO-pampar, som ser strejker som det värsta av ting och löneåterhållsamhet som den högsta formen av ansvar, finns anledning till glädje. Men för arbetarklassen som ska arbeta under avtalen finns ingen anledning att dra på smilbanden.

Gladast av alla är Svenskt Näringsliv och aktieägarna. De kan skratta hela vägen till banken. De svenska storföretagens utdelningar till ägarna har ökat med i snitt 120 procent de senaste tio åren, under samma tid som reallönerna stigit med bara 1,2 procent, enligt tidningen Dagens Etc:s uträkningar.

Till detta kommer SVT:s avslöjande förra veckan att de 20 största koncernerna i Sverige betalar noll eller nästan ingen bolagsskatt i Sverige. Bland nolltaxerarna finns vinstmaskiner som SCA, AB Volvo, Volvo Personvagnar, Electrolux, Sandvik, Securitas, SKF och Skanska.

De vinster som LO och fackpamparna har gjort till sin uppgift att skydda kommer inte det gemensamma till godo genom beskattning och de investeras inte i företagens verksamhet. Istället tömmer ägarna bolagen på pengarna och samma storbanker som ökat aktieutdelningarna mest – Wallenbergarnas SEB har tredubblat aktieutdelningen på tio år – kan förse sig själva och övriga kapitalister med tillträde till skatteparadis.

Så ser facit ut för det socialdemokratiska samförståndet. Det är hög tid att överge denna historiska rest från förra århundradet. Sveriges arbetare behöver en arbetsplatsorganisering som står på förståndets, dvs klasskampens, grund istället för på samförståndets.

En arbetsplatsorganisering som kämpar för märken som sätter tak för vinster och aktieutdelningar istället för att hålla nere arbetarlönerna.