I väntan utanför EU:s mur

Vi sätter oss ner på en vit trottoar i den lilla skugga som erbjuds av en återvinningscentral. Asfalten framför oss ser ut att smälta och svetten börjar tränga igenom t-shirten.
 – Tu papel es importante, ditt papper är viktigt, hör vi plötsligt en röst säga.

En ung man med blågrå tröja och kort-klippt mörkt hår har obemärkt smugit sig upp bakom oss. Han ler och pekar på den station som utgör vårt ryggstöd. Precis ovanför våra huvuden står denna mening tryckt i stora vita bokstäver. Han räcker fram handen.

– Babu, säger han. Det är honom vi väntar på.

Gurpreet ”Babu” Singh är 24 år och ekonomisk flykting. Sedan tre år tillbaka har han varit fast i den spanska enklaven Ceuta, rakt över Gibraltarsundet från Spanien. Hans mål är att komma till Europa och arbeta, och precis som andra i samma situation kämpar han för papper och en chans att ta sig över sundet.

Bland gränspolis och militär
När vi reser oss upp för att gå måste vi hoppa upp på trottoaren. På vägen svischar en polisjeep förbi, och den följs snart av en likadan. Kort därpå kommer ett militärfordon med unga soldater på flaket.

– Ni är i Ceuta nu. Det finns fem polisinstanser och varannan byggnad tillhör militären, förklarar Babu och pekar på en mur på andra sidan vägen.

Gömt bland den smyckande grönskan skymtar både taggtråd och övervakningskameror. Vi behöver ingen längre förklaring. Sedan långt tillbaka har Ceuta varit föremål för koloniala konflikter mellan Marocko och Spanien, och numera även EU.

Men idag är polisen här på grund av gränsen mot Europa. Rädslan för att människor från Afrika och Asien ska nå Europa har fått EU att finansiera det sex meter höga stängslet som omringar staden tillsammans med rörelsedetektorer och gränsvakter. Trots detta försöker människor varje natt klättra över stängslet. Eller simma runt.

– Det är väldigt farligt. För bara några månader sedan sköts en kille som försökte klättra över. Simmar du kan strömmarna ta dig. Jag hade tur och kom över genom att ligga under motorhuven på en bil. Men det går inte längre. Nu kollar de varje bil. Och fångar vakterna dig kör de ut dig i öknen mellan Marocko och Algeriet, säger Babu.

I kojor på berget
Vi fortsätter upp genom ett bostadsområde. Stora villor ligger sida vid sida, omgivna av höga murar och stängsel. Efter några hundra meter tar gatan slut och vi går vidare in på en mindre stig. Dammet rycks upp av våra skor och på vissa ställen blir det så brant att vi är tvungna att klättra. Babu vänder sig plötsligt och gör en svepande gest med armen. 

– Kolla utsikten. Man ser ut över hela Ceuta. Klara dagar ser man till och med Spaniens kust, säger han och blickar ut över sundet. Han torkar svetten ur pannan och fortsätter uppåt

Så småningom börjar vi närma oss lägret där Babu bor. För ett år sedan bestämde han och 53 andra unga män från Punjabi i norra Indien att lämna flyktinganläggningen CETI nere i staden och flytta upp i bergen. I förläggningen var rädslan för oförvarnade deportationer tillslut för svår att leva med. 

– Polisen kom alltid klockan tre på natten. Maskerade och med hundar. Man visste aldrig vems otur det var, så man väntade spänt på att höra det första namnet. Då visste man vilket land de skulle deportera till, säger Babu.

Vaktar bilar för tiocentare
Före Babu och de andra hade ett dussin personer från Bangladesh valt att flytta upp i berget. Detta var i samband med det spanska riksdagsvalet. Flyktingarnas situation uppmärksammades i hela Spanien och frågan lyftes av oppositionen. Efter tre månader fick de uppehållstillstånd. Det officiella skälet var översvämningar i deras hemland. Nu har Babu förhoppning om samma utgång.

– Det är alltid svårare andra gången. Då var det översvämning i Bangladesh. Nu är det översvämning i Indien. Men politikerna säger att om de släpper in oss kommer det att komma många fler. Men det kommer inte att bli så. Nu vet alla i Indien att EU:s gränser är stängda.

För att få livet i lägret att fungera har gruppen utvecklat ett välorganiserat minisamhälle med stormöten varje vecka och arbetsdelning för de sysslor som måste göras. Lägret ska underhållas, mat ska lagas, och pengar måste på något sätt komma in.

– Det enda sättet för oss att få in pengar är att stå vid parkeringsplatser och vakta bilar. Då ger folk några tiocentare. En bra dag får man in femton euro, förklarar Babu.

Vi går in under en tvättlina upphängd mellan ett par träd. I en glänta klipper en av de unga männen håret på en annan. Över öppen eld under en av presenningarna lagar en allvarsam man mat, och bredvid sitter en annan man i shorts och kavlar nan, indiskt bröd.

Dofterna från köket sprider sig i lägret. Babu kommer med te och kex och vi slår oss ner i ”vardagsrummet”. Babu kliar sig i skäggstubben och tänder en cigarett.

– Vi vägrar att bli passiva och bara vänta. Nu har vi skrivit ner alla våra 54 historier och samlat 8500 underskrifter för att lämna till migrationsverket i Madrid. Och nästa månad ska vi ha en manifestation här i Ceuta utanför stadshuset. Vi hoppas på 1000 personer, säger han.

– Men det är en svår balans. Man får inte vara för radikal eller pressa för mycket. Då deporterar de oss direkt. Det är nödvändigt att få den folkliga opinionen på sin sida. Annars händer det ingenting från politiskt håll.

Runt om i Spanien har de 54 indiska männen fått kontakt med olika nätverk och organisationer som arbetar med papperslösa i Spanien. För ett par månader sedan följde ett filmteam livet i lägret under ett par dagar och nyligen visades dokumentären på nationell TV.

– Det var mycket representativt för hur vi har det. Efter att programmet hade sänts, började människor ringa mig och säga att de hade sett oss på TV och att de ville hjälpa på något sätt, men att de inte visste hur. Jag tror att det var ett bra sätt att synliggöra hur det är även inom Europas gränser, säger Babu och klappar den jamande lägerkatten.

En lång resa
Babu hade precis fyllt tjugo när familjen tog ett gemensamt beslut om att han skulle åka till Europa för att arbeta och skicka hem pengar. I Punjabi är möjligheterna att få arbete utanför jordbrukssektorn liten. Babus pappa är sjuk och behöver medicin. Systern vill utbilda sig. Familjen belånade därför huset för att ha råd med Babus biljett.

– Men flyget landade inte i Tyskland som de sa, utan i Bukina Faso. Där blev vi direkt tagna av maffian, och utpressade på mer pengar. I två år slussades vi runt mellan olika länder. Vi blev kidnappade, misshandlade, fängslade och två av mina vänner dog av uttorkning i öknen. Kropparna dumpades i svarta sopsäckar.

Under middagen berättar nästan alla männen liknande historier. Vid avresan visste bara ett fåtal av dem att EU-reglerna kräver ett visum för att resa till Europa. Och för dem som visste var det ändå lönlöst att söka.

– De ger bara visum till äldre personer som har pengar och som de vet kommer att åka tillbaka, förklarar Babu.

– Jag trodde att jag skulle kunna få ett studentvisum, fortsätter Rocky 19 år också boende i lägret. Mannen vi betalade för biljetten sa att jag skulle få studera i Italien. Men det var bara lögn.

Staden som fängelse
Efter middagen tar vi stigen ner och fortsätter till en annan utkant av staden. Här knackar vi på hos organisationen ELIN som har arbetat för mänskliga rättigheter i Ceuta i mer än tio år. En ung kvinna i orangemönstrad skjorta öppnar dörren och bjuder in oss till kontoret. Karolina är från början från Belgien men har det senaste året arbetat för ELIN i Ceuta.

– Ett stort problem här är att de flesta immigranter inte har en aning om vilka rättigheter de har. Därför ger vi juridisk rådgivning och skapar kontakt med advokater.

Någon ropar på henne från ett annat rum. Karolina ursäktar sig med att hon håller en workshop i ljusstöpning.

– Vi har olika aktiviteter här. Vi tror att det är viktigt för dem som bor i förläggningen att komma bort lite och få tänka på annat. Att ha någonstans att gå och någonting att göra.

En kort stund senare återvänder hon till kontoret, sätter sig ner och fortsätter berätta.

– Situationen i Ceuta är extrem. De flesta flyktingar har varit här i flera år och kan bara vänta och vänta. Många har inget att återvända till och vissa har inget hemland. Staden är som ett öppet fängelse. Ett fängelse där ingen vet hur länge de måste stanna eller vad som kommer att hända sedan.

Hon fyller på våra koppar kaffe, tar en klunk ur sin egen och sätter upp håret med ett band.

– Jag är övertygad om att det skulle bli mycket bättre om politiken handlade om att öppna gränserna, istället för att stänga dem. Migrationen skulle bli mer balanserad och det skulle inte handla om några ”flyktingströmmar”. Politikerna underskattar vilket stort steg det är att lämna allt man har för att åka till andra sidan jorden. Det ska väldigt mycket till innan människor gör det. Men problemet är att öppna gränser innebär att vi i Europa skulle förlora en liten del av det vi har, för att ge möjligheterna till andra att få lite. Och Europa är inte redo att dela med sig av sina rikedomar. Som de ironiskt nog fått genom exploatering av de länder som nu har det svårast.  

– Nu genom Stockholmsprogrammet ska gränserna stärkas ännu mer. Det kommer bara att leda till mer död eftersom flyktingarna kommer att ta allt mer riskabla vägar. Man kan inte ta ifrån människor deras drömmar.

”Vi fortsätter att kämpa”
Det har blivit mörkt när vi kommer tillbaka till lägret i berget. Nattinsekterna surrar kring ljuskällorna och inifrån mörkret i skogen spelar smådjuren. I taket på en av kojorna hänger Babu upp en ficklampa, och vi sätter oss ner på ett par madrasser.

– Politikerna säger att EU behöver arbetskraft, säger Babu. Vi har alla mängder med kunskap och vill alla arbeta. Jag vill bara ha en chans att prata med en politiker. Men det är ingen som kommer hit, ingen som vill prata. Vi är bara en del i ett stort politiskt spel.
Rocky kommer in med en bricka med bröd och olika indiska grytor. Babu bryter ett nan och fortsätter.

– Men vi ger inte upp. Vi fortsätter att kämpa.

Vid midnatt går vi och lägger oss i den koja som i natt ska fungera som gästrum. I morgon ska vi ta färjan tillbaka till Spanien, slänga upp våra röda EU-pass för gränspolisen och betala 300 kronor för att ta oss över sundet.
De första orden som mötte oss i Ceuta gör sig påminda. Tu papel es importante. Ditt papper är viktigt.

Text & foto: FIA PERSSON, LINUS KULLVING
Proletären nr 31, 2009



Ceuta – en spansk enklav med befolkning på undantag
• Ceuta är en spansk enklav med 70000 invånare. Varje dag pendlar tusentals människor från Marocko med tillfälliga arbetsvisum. Sedan lång tid tillbaka har Ceuta fungerat som tröskeln till Europa och vägen för många immigranter och flyktingar. Sedan Spanien skrev under Schengenavtalet har dock gränserna förstärkts och med hjälp av EU-finansiering har även Marockos gränspolis involverats för att hindra immigranter och flyktingar att nå staden.

I vissa perioder väljer Spanien att öppna Gibraltarsundet och låta de papperslösa som bor i Ceuta ta sig till Spanien. Sedan ett par år tillbaka har sundet varit stängt.

Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Right Watch levererar ständigt kritik mot att gränspolisen vid Ceuta bryter mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationerna beskriver hur migranterna beskjuts med gummikulor och misshandlas, och hur de utsätts för kollektiva och våldsamma avvisningar.

Idag befinner sig 67 miljoner människor på flykt i världen. Varken ekonomiska flyktingar eller klimatflyktingar anses ha godtagbara skäl för att få asyl enligt Genèvekonventionens flyktingkriterier, vilka EU ska följa.

I EU:s budget för 2007-2013 planeras att 1820 miljoner euro ska gå till extern gränskontroll. Detta kan ses i jämförelse med den europeiska flyktingfonden som blivit tilldelad en summa på 669 miljoner euro. Genom det så kallade Stockholmsprogrammet som just nu diskuteras föreslås även ett större ansvarsområde för EU:s gränspolis Frontex samt ett nytt övervakningssystem, Eurosur. Dessutom understryks behovet av ökat samarbete med transitländer som bland andra Marocko, Tunisien och Libyen.

I Stockholmsprogrammet finns många förslag om att flytta asylprocessen utanför EU. Samtidigt ska temporär arbetskraftinvandring efter EU:s behov uppmuntras, och med det så kallade blåkortet kan personer få tillfälliga uppehållstillstånd vid uppvisning av arbetsintyg, yrkesutbildning och en garanterad minimilön. Även system för säsongsarbetare är under utveckling.