LO bluffar om Lissabonfördraget

LO:s förste vice ordförande Erland Olausson skriver i LO-tidningen (16 maj):

”I dagens EU-fördrag finns inte något skydd för strejkrätten. I det förslag till nytt fördrag – det som kallas Lissabonfördraget – finns ett sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på plats hade sannolikt utgången i målet [dvs. Vaxholmsmålet, min anm.] blivit en annan. Därför är det viktigt att Lissabonfördraget antas så fort som möjligt.”

Är detta sant? Är det så att Lissabonfördraget, EU:s nya grundlag, innehåller det skydd för de svenska kollektivavtalen och den svenska konflikträtten som EU-anhängarna, bland annat Erland Olausson, lögnaktigt påstod att vi hade fått i det svenska medlemskapsavtalet? Nej. På samma sätt som EU-förespråkarna i ledande positioner i fackföreningsrörelsen förde medlemmarna och löntagarna bakom ljuset inför folkomröstningen 1994, försöker de idag inbilla oss att Lissabonfördraget innebär ett värn för den av EU-domstolen skadeskjutna svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det som Erland Olausson hänger upp sina förhoppningar på är att EU:s så kallade stadga om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande om och när Lissabonfördraget träder i kraft. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, kan vi läsa:

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

Enbart villfarelse
Texten kanske låter som en bekräftelse av de fackliga EU-anhängarnas förhoppningar, men det är enbart en villfarelse.

För det första; ett skriftligt svar från den svenska EU-kommissionären Margot Wallström [4 oktober 2007] på en fråga som vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson ställt till EU-kommissionen visar att Lissabonfördraget inte ändrar någonting i sak.

”När det gäller förhållandet mellan grundläggande rättigheter och de fyra grundläggande friheterna (fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital) har EG-domstolen utvecklat tydliga principer. Kommissionen anser att denna rättspraxis inte på något sätt kommer att påverkas genom att stadgan görs juridiskt bindande.”

I ett svar [15 april 2008] från kommissionären med ansvar för den inre marknaden Charlie McCreevy på en annan fråga från Eva-Britt Svensson sägs det bland annat att ”fackföreningarna kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål […] samt är ändamålsenliga och proportionella […] Det är i sista hand de nationella domstolarna som ska avgöra".

EU-kommissionärernas svar ger inte något som helst stöd för påståendet att Lissabonfördraget där EU:s rättighetsstadga ingår skulle skydda konflikträtten mot framtida domar som den i Vaxholmsfallet. [Charlie McCreevy var för övrigt den kommissionär som öppet stödde det lettiska företaget i Vaxholmsmålet under ett Stockholmsbesök i oktober 2005.]

För det andra; Enligt Ulf Öberg, som företrädde Byggnads och Elektrikerförbundet vid EU-domstolen i Vaxholmsmålet, är Lissabonfördraget från en social utgångspunkt betydligt sämre än den nedröstade EU-konstitutionen. ”EU:s stadga om grundläggande rättigheter har nämligen nedgraderats till ett underordnat protokoll i Lissabonfördraget”, konstaterar Ulf Öberg i en debattartikel i Aftonbladet (27 maj 2008).

Han fortsätter: ”Till råga på allt har Storbritannien och Polen fått ett undantag från sociala rättigheter i Lissabonfördraget. Denna undantagsmöjlighet undergräver påståendet att strejkrätten och rätten till kollektiva förhandlingar utgör en grundläggande rättighet. Det är en skamfläck i Europas konstitutionella historia. Undantaget är dessutom en processuell mardröm för svenska fackföreningar. Framtida skadeståndsanspråk, till följd av i Sverige vidtagna stridsåtgärder, kan komma att bedömas av bland andra brittiska och polska domstolar, där sympatiåtgärder kan anses vara otillåtna. Arbetsgivarsidan har därmed fått ett nytt vapen mot fackliga stridsåtgärder, enbart genom möjligheten att tillfoga fackföreningar skyhöga rättegångskostnader och utdragna rättsprocesser i andra medlemsstater.”

Ulf Öberg tillintetgör Erland Olausson resonemang: ”Sanningen är att varken antagandet eller förkastandet av Lissabonfördraget skulle spela någon som helst roll i förhållande till de problem som har uppstått efter EG-domstolens dom i Lavalmålet.”
Lissabonfördraget innehåller således, enligt de berörda LO-fackens egen advokat, inga nya rättigheter för löntagarna och deras fackliga organisationer. Den rättighetsstadga som infogas i Lissabonfördraget kommer även i fortsättningen att vara underordnad den fördragsgjutna fria rörligheten.

För det tredje; Såväl den svenska regeringen som de fackliga organisationerna åberopade i sina skriftliga och muntliga yttranden under förhandlingen i EU-domstolen artikel 28 i EU:s rättighetsstadga som argument för att domstolen skulle väga rätten att vidta fackliga stridsåtgärder tyngre än den fria rörligheten för tjänster och därmed avgöra Vaxholmsmålet till de fackliga organisationernas fördel.

Så här heter det i det skriftliga yttrande som regeringen, företrädd av departementsrådet Anders Kruse, lämnade in till EU-domstolen den 30 januari 2006: ”Rätten till stridsåtgärder och rätten att förhandla och sluta kollektivavtal är erkända av Europeiska unionen som en grundläggande rättighet. Enligt artikel 28 i Europeiska Unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, i enlighet med gemenskapsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvars sina intressen, inbegripit strejk” [punkt 59].

För det fjärde; Att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har ingen egentlig betydelse för EU:s domstol i Luxemburg. I regeringens promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48] konstaterar att ”EG-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i stadgan i sin rättspraxis.” Att så är fallet framgår med all önskvärd tydlighet i Vaxholmsdomen. EU-domstolen slår fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder redan idag är en grundläggande rättighet i EU-rätten.

Hinder för EU:s frihet
Men enligt förhandsavgörandet i Vaxholmsmålet ”kan det för utövandet av denna rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänster på EU:s inre marknad. Så här formulerar sig juristerna: ”Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till om svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster…”

För det femte; De flesta bestämmelserna i rättighetsstadgan är formulerade på ett generellt sätt, eller luddigt om man så vill, och lämnar därmed i stor utsträckning till den framtida rättstillämpningen att närmare konkretisera innehållet i dem. Ett exempel är att det i olika artiklar hänvisas både till unionsrätten och nationella lagar och praxis. Ett annat exempel är att det slås fast att stadgan enbart riktar sig till EU:s institutioner, och till medlemsländerna när dessa tillämpar unionsrätten.

Det är idag svårt att veta vilka politiska konsekvenser rättighetsstadgan kommer att få och hur den konkret kommer att påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vad vi vet är att det inte är regeringen eller riksdagen som avgör detta, utan juristerna i EU-domstolen om Lissabonfördraget träder i kraft.

”Det materiella innehållet i stadgans rättigheter kan komma att påverkas av framtida praxis från EU-domstolen och denna praxis kan därigenom få betydelse för tillämpningen av unionsrätten i Sverige”, skriver regeringen i sin promemoria om Lissabonfördraget [Ds 2007:48, sida 120].

Lissabonfördraget innebär i sak ingen förändring i förhållande till dagsläget. Erland Olausson har därför fel när han påstår att Lissabonfördraget skulle förhindrat Vaxholmsdomen.
Snarare tvärtom, vill jag påstå.

För det första; Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen. I ingressen till rättighetsstadgan konstateras det att stadgan ska tolkas av unionens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

De fackliga organisationernas första försvarslinje i Vaxholmsfallet var att arbetsdomstolen inte skulle begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, eftersom ”rätten att reglera fackliga stridsåtgärder ligger kvar hos medlemsstaterna” såsom det formuleras i ett officiellt dokument från LO, Byggnads och Elektrikerförbundet med rubriken ”De fackliga organisationernas rättsliga argument i Lavalmålet”. Lissabonfördraget går stick i stäv mot denna viktiga och riktiga principiella hållning. Rättighetsstadgans artikel 28 erkänner rätten att ”tillgripa kollektiva åtgärder” för arbetstagarna eller deras organisationer ”i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis”. Om Lissabonfördraget träder ikraft kan man därför inte längre hävda att arbetsrätten är en nationell angelägenhet. Beslutanderätten går förlorad till EU, närmare bestämt till de enväldiga och politiskt oansvariga juristerna i Luxemburg.

För det andra; Lissabonfördraget innebär minskat nationellt självbestämmande. Även om det i rättighetsstadgan slås fast att den inte på något sätt ska utöka unionens befogenheter och att den i sig inte utgör någon rättslig grund för unionen att agera lagstiftare, är risken överhängande att i synnerhet EU-kommissionen och EU-parlamentet kommer att försöka utnyttja rättighetsstadgan som en språngbräda för en successiv maktöverföring från de nationella demokratierna till unionens överstatliga institutioner.

När rättighetsstadgan den 7 december år 2000 antogs som en politisk deklaration åtog sig EU:s lagstiftande institutioner [EU-kommissionen, EU-parlamentet och EU:s ministerråd] att tillämpa stadgan även om den inte getts formell bindande karaktär i EU-rätten.

I ett svar till den danske EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde den 6 oktober 2006, upplyste EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, att stadgan redan använts 117 gånger vid antagande av rättsakter i EU.
Därför ligger det i stadgans bindande karaktär en massiv och helt oöverskådlig överföring av suveränitet till EU.

Vaxholmsdom praxis
För det tredje; Lissabonfördraget innebär att den rättspraxis som EU-domstolen tillämpade i Vaxholmsdomen blir cementerad. I det av Lissabonfördraget reviderade Fördraget om Europeiska unionen anges det [artikel 6.1 tredje stycket] att rättighetsstadgan ska tolkas och tillämpas i enlighet med de allmänna bestämmelserna i stadgan och ”med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan”.

I en förklaring till artikel 52 i stadgan, som handlar om rättigheternas räckvidd och tolkning, refereras det till EU-domstolens rättspraxis enligt följande: ”Det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden [...]”

De rättigheter stadgan innehåller, till exempel rätten till kollektiva åtgärder i artikel 28, kan således, enligt förklaringen till artikel 52, begränsas med hänvisning till den inre marknaden med fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft. Det vill säga precis det EU-domstolen gjorde i Vaxholmsfallet.

Att säga ja till Lissabonfördraget är, enligt mitt förmenade, att säga ja till Vaxholmsdomen, även om LO:s förste vice ordförande försöker inbilla oss något annat.

GÖSTA TORSTENSSON
Redaktör för Kritiska EU-fakta
Detta är en något längre version av en artikel publicerad i Proletären 22, 2008.



• Att konflikträtten betraktas som en grundläggande rättighet inom EU är inget nytt.

Enligt den europeiska sociala stadgan, undertecknad i Turin den 18 oktober 1961 och reviderad i Strasbourg den 3 maj 1996, erkänns ”arbetstagarnas och arbetsgivarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder i händelse av intressekonflikt, däri inbegripit strejk, om inte annat följer av förpliktelser enligt gällande kollektivavtal” (artikel 6.4).

I gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, antagen vid Europeiska rådets möte i Strasbourg den 9 december 1989, konstateras att ”Rätten att tillgripa kollektiva åtgärder i fall av intressekonflikt skall innefatta strejkrätt, med förbehåll för skyldigheter som härleds ur nationella regler och kollektivavtal” (punkt 13).

Enligt artikel 136 i det nuvarande EG-fördraget ska den europeiska sociala stadgan och gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter beaktas. I Vaxholmsdomen refererar EU-domstolen till dessa båda stadgor, liksom till EU:s stadga om grundläggande rättigheter, proklamerad i Nice den 7 december 2000.