Arbetsköparnas attack på arbetstiden

De senaste veckorna har avtalsrörelsen hamnat i skuggan av Kommunalskandalen vad gäller fackliga nyheter. Men så har fackförbunden och arbetsköparna också klarat av sina medieutspel mot varandra och sitter nu och förhandlar om avtalskraven.

De flesta LO-avtalen löper ut i månadsskiftet mars-april, Kommunals en månad senare, så det kan säkert dröja någon månad till innan det kommer fler nyheter från parterna. Så länge kan det vara värt att titta närmare på de ganska allvarliga krav som industriarbetsköparna ställt om förändringar i arbetstiden.

Redan nu ger Teknikavtalet arbetsköparna rätten att beordra övertid. Övertiden kan beordras så sent som fram till sista rasten samma dag. Den lagstadgade gränsen för övertid är 200 timmar per år men avtalsvägen är den sänkt till 150 timmar.

Tidigare hade arbetarna enligt IF Metalls tolkning rätt att vägra övertidsarbete av ”personliga skäl” men numera gäller företagens tolkning som innebär att arbetsköparen ska godkänna de personliga skälen. Detta efter att nuvarande avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä undertecknat företagens tolkning som den ”gemensamma tolkningen”.

Vad arbetsköparna inom industrin nu vill göra är att öka möjligheten att förlänga arbetsdagen utan att behöva betala övertidsersättning.

Inom bland annat Teknikavtalet kan företagen redan idag, utan avtal med det lokala facket, variera arbetsdagens längd med plus/minus 40 minuter utan att betala övertidsersättning. Innan den här flexibiliteten skrevs in i avtalet skulle de förlängda arbetsdagarna ha inneburit övertidsersättning.

Av arbetarna uppfattas det fortfarande som övertidsarbete, men företagen slipper numera betala övertidstillägg, om de förlängda arbetsdagarna kompenseras med ledighet vid andra tillfällen, så länge den totala årsarbetstiden inte överskrids.

I årets avtalsförhandlingar kräver företagen inom flera avtalsområden rätten att utan övertidsersättning kunna förlägga arbete även till lördagar. Lördagsarbetet avskaffades i praktiken 1971. För vissa industriarbetare dock först 1976.

Den här ”arbetstidskorridoren” försvagar de lokala fackklubbarnas position i förhandlingar om arbetstider. De tidigare nämnda 40 minuterna är vad som gäller om inget lokalt avtal slutits mellan fackklubb och företag som säger något annat.

Om dessa ”stupstocksregler” utökas till fem timmar i veckan och möjligt lördagsarbete, försämras fackklubbarnas förhandlingsläge avsevärt i lokala förhandlingar med arbetsköparen.

Antingen kommer fack och företag överens om arbetstiden eller så går man på stupstocksreglerna. Då gör det stor skillnad om stupstocken innebär 40 minuter om dagen eller 5 timmar i veckan och möjligt lördagsarbete.

Innovations- och kemiindustrierna Ikem nöjer sig inte med ynka fem timmar i veckan utan vill ha möjlighet att utöka arbetstiden med hela två timmar om dagen.

Även arbetsköparna i Trä- och Möbelföretagen, Grafiska Företagen och Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet har som viktigaste krav att kunna anpassa arbetstiden efter orderläget. Bland annat vill de kunna ta bort och lägga till skift utan att behöva förhandla med det lokala facket.

IF Metall har kongressbeslut på att inte gå med på ökningar av arbetstiden med mer än de gällande 40 minuterna per dag – 3,3 timmar i veckan – och fackets förhandlare har alltså egentligen inte mandat att gå med på de försämringar som arbetsköparna kräver.

Skulle arbetsköparna få igenom sina krav om mer ”flexibla” arbetstider skulle det innebära gigantiska steg bakåt för arbetarna i kampen om makten över sin egen arbetsdag.

Och det är just makten på arbetsplatserna som arbetsköparna vill återerövra helt och hållet efter att i decennier fått stå ut med MBL och Las och andra rättigheter som kom till genom arbetarklassens kamp på 1970-talet.