Hoppa till huvudinnehåll
Av
jenny.tedjeza@proletaren.se

”Allt arbete är lika mycket värt”

Varför har kvinnors arbete lägre status? Varför finns det inte helgdagis? Skulle en byggnadsarbetare jobba nätter och helger för 20.000 kronor i månaden? Två undersköterskor och en reporter dricker kaffe och resonerar.

I snart tio år har vi bott på samma ö i Göteborgs skärgård. Vi har varit småbarnsföräldrar samtidigt och konsumerat ohyggliga mängder kaffe och te vid varandras köksbord. Pratat sorger och elände och män, men lika ofta skrattat ihop. Ingen dag är så dålig att den inte blir bättre av ”en kopp”.

Nu är barnen större och yrkesarbetet tar allt större plats i samtalen när vi träffas. Anette och Pernilla har läst till undersköterskor och jobbar natt på skärgårdens kommunala äldreboende.

Men arbetat har de gjort ända sedan de gick ut gymnasiet. Anette har hela tiden varit kommunanställd: i simhall, i hemtjänst och habilitering. Pernilla kommer från restaurangbranschen men jobbade också en tid på Prippsfabriken när hon var ung.

Nu pratar vi ofta om vad det innebär att ta hand om gamla människor under deras sista tid i livet.

– Många tror att vi bara torkar skit, säger Anette. Men det är det minsta vi gör. Att jobba på ett boende är att vara problemlösare och ingen dag är den andra lik.

– Jag läste någonstans att vi inom vård och omsorg skrattar mest på jobbet och det känner jag igen. I allt det tunga så är man tvungen att hitta det roliga. Som när magsjukan går och en arbetskamrat tar på sig regnbyxor.

– En del situationer är surrealistiska och ibland skrattar vi så att vi gråter, berättar Pernilla. Och vi får höra så många fantastiska livshistorier. Hos oss har vi gamla fiskare som minns hur det var att jobba på sjön under andra världskriget.

– Och det är en stor ynnest att få sitta hos en människa den allra sista stunden i livet. Många tror att det är obehagligt men det är ett väldigt fint ögonblick.

Båda har sökt sig till omvårdnadsyrket för människornas skull. Och då blir baksidorna av omsorgsarbetet så mycket tyngre.

– Det sämsta med jobbet är att vi är för få i personalen för att vi ska kunna ge det vi vill ge, säger Anette.

– Jag tycker att det sämsta med jobbet är den låga statusen, säger Pernilla och Anette håller med.

– Många säger att de ”bara” är undersköterskor, det skulle jag aldrig göra.

Hon vill istället lyfta fram att undersköterska är ett eget yrke med egna kompetenser och arbetsuppgifter. Inte en budgetvariant av sjuksköterska.

– Jag går igång när politiker som i förra valet säger att alla arbetslösa unga ska få jobb inom omsorgen, säger Pernilla. Som att vilken idiot som helst kan göra vårt jobb.

Inställningen till undersköterskorna varierar också bland de sjuksköterskor som arbetar inom omsorgen. En del deklarerar att de faktiskt är högskoleutbildade och absolut inte tänker byta några blöjor medan en del blir som en i gänget och springer på larm som alla andra.

Vi tar en rökpaus på altanen i vårvinterdimman och pratar om ”vad som händer i helgen”. Anette och Pernilla ska jobba och säger att de försöker lägga helgpassen så att de får jobba tillsammans. Sedan pratar vi semester och de hoppas på att få några veckor när resten av familjen är ledig.

Omsorgen tar aldrig semester och jag tänker på hur stor skillnaden är mellan att producera hus och att producera mänsklig värme. Hur det är att ständigt vända ut och in på sig själv för att ta hand om andra människor på bästa sätt.

Pernilla berättar om manliga vårdtagare som frågar om de får klämma på hennes bröst en stund. En dråplig historia, men också något mer. En berättelse om hur kvinnors kroppar alltid förväntas stå till tjänst.

Anette tänker på hur sexuella inviter är vardagsmat för många personliga assistenter och minns hur obehagligt det var att gå in ensam till vissa herrar när hon var ung hemtjänstarbetare.

Enligt Statistiska centralbyrån är bara sju procent av alla undersköterskor män. Trots att vi kvinnor sedan länge finns i de mest skilda yrken så är det fortfarande vi som står för merparten av omsorgsarbetet. Både det avlönade och det oavlönade. Föreställningarna om manligt och kvinnligt är seglivade.

Anette tror att män kanske inte har det där omhuldande i sig, ett uttalande som i vanliga fall skulle leda till en livlig diskussion mellan oss om de biologiska skillnadernas betydelse. Men vi är ändå överens om att huvudorsaken till att män håller sig borta från undersköterskeyrket är låg lön och låg status.

Pernilla tror att det också har mycket med gamla traditioner att göra.

– Innan det blev modernt med barnomsorg så var vården en möjlighet för kvinnor till deltidsarbete.

Lönegapet mellan manliga och kvinnliga arbetaryrken tycker båda två är helt orimligt.

– Det är fruktansvärt, säger Anette. Så länge vi har lägre lön än byggnadsarbetarna så har vi för lite. Vi jobbar gratis två månader om året. Så är det.

– Jag hade högre lön när jag jobbade på Pripps för nitton år sedan än vad jag har nu, säger Pernilla.

Och de är helt övertygade om att lönegapet har med kön att göra.

– Säg den snickare som skulle jobba nätter och helger för 20.000 kronor i månaden, säger Pernilla.

Och med låga löner kommer det ekonomiska beroendet av männen. Det är svårt för en undersköterska att få en rimlig tillvaro som ensamstående förälder och heltidsarbetande kvinnor tvingas bli bidragstagare för att de har ett underbetalt yrke.

Vi har inte råd att separera, som Pernilla uttrycker det, och menar att de gamla kärnfamiljsidealen spökar även på andra områden.

– Var finns barnomsorgen för dem som börjar jobba kvart i sju på morgonen? Eller på kvällar och helger? Många tvingas jobba deltid för att passa dagistiderna.

– Det är verkligen dags för helgdagis, tycker Anette. Annars bygger vårt arbetsliv på att vi lever med män som inte jobbar skift. Det är förlegat.

– Om det inte finns förutsättningar för oss att jobba så är det ju inte konstigt att det saknas folk inom vården, menar Pernilla. Vi ska inte behöva be om ursäkt för att vi jobbar och behöver dagis. Alla vill ha vård men ingen vill strida för den. Vi som jobbar ska stå för omsorgen utan att kunna försörja oss själva.

Jag lägger fram mer statistik: 25 procent av alla undersköterskor, vårdbiträden och personliga assistenter saknar tryggheten med en tillsvidareanställning.

Anette berättar hur arbetsgivaren utnyttjar folk på timmar och vikariat så länge det går och sedan slutar ringa in dem när de enligt Las har rätt till fast anställning.

– Anställ, anställ, säger jag! Arbetsgivaren är så rädd för att överanställa, men hur kan vi överanställa när det handlar om människor? Om vi skulle vara en för mycket på ett arbetspass så kan vi väl hjälpa de boende att lägga upp håret. De har så väldigt lite guldkant ändå.

Ändå tror Anette och Pernilla att mentaliteten kring kvinnors arbete är på väg att förändras.

– När jag började som vårdbiträde 2008 var det ingen som jobbade heltid, berättar Pernilla. Nu är det många. Jag tror att det blir ett generationsskifte.

– Det gamla och förlegade kommer att dö ut med våra barn, tror Anette.

Sedan Aftonbladet i början av året avslöjade Kommunaltoppens fifflande och utsvävningar har vi flera gånger pratat om facket och poängen med att organisera sig.

– Det är klart att man kan ha synpunkter på facket, men i grunden tycker jag att man ska vara med, säger Anette.

– Det är synd att folk går ur för att ledningen har dabbat sig, tycker Pernilla.

De menar att fackföreningarna måste arbeta mer offensivt och berätta för unga människor om varför det är viktigt att vara med. Åk ut i skolorna!

Anette som växte upp i en facklig familj gick med i Kommunal redan som sjuttonåring. Hon tycker att det är viktigt vilka samtal som förs runt köksbordet hemma. Nu läser hennes son till elektriker och de pratar mycket om fackets betydelse.

– De unga på jobbet vet inte vad solidaritet är eller vad facket har gjort historiskt och ute i världen. De förstår a-kassan för det är en individuell fördel, men inte att det är vi som är fackföreningen. Att om vi står ensamma kommer vi ingenstans mot jättarna.

– De förstår inte att det är det fackliga arbetet som har gett dem alla rättigheter och att det arbetet måste fortsätta, menar Pernilla. Annars blir det som i USA där människor har två tre jobb utan att kunna försörja sig.

Anette tror att många manliga yrkesgrupper är bättre på att själva uppfostra sina unga i solidaritet. Hennes man är murare och på hans arbetsplats blir domen hård i kollektivet när någon säljer sig till arbetsgivaren.

– Vi är väl för mesiga inom vården.

Hon resonerar också kring problemet med att undersköterskor inte kan strejka på samma sätt som byggnadsarbetare. Kampen förutsätter sympatiåtgärder från andra yrkesgrupper.

– När Kommunal strejkade 2003 borde de ha tagit ut kollektivtrafiken. Då hade hela landet stannat.

Pernilla tror att byggnadsarbetarnas sammanhållning bland annat beror på att de inte har några individuella löner.

– Ja, det är värdelöst med individuella löner, säger Anette. Vi ska ha samma lön och stå enade mot arbetsgivaren. Allt arbete är lika mycket värt, även om vi är bra på olika saker, och du ska ha betalt för det du är anställd för, inte för att du är flexibel.

– Individuell lön handlar mycket om chefens makt. Om man är lite obekväm som jag har varit så sätter de dit en med lönen.

– Om vi ska bråka om kakan blir det bara smutskastning mellan kollegor, säger Pernilla. Och hur ska den som är blyg kunna berätta för chefen hur bra hon är för att få några kronor extra?

De står nu mitt i yrkeslivet och tillhör varken det äldre gardet eller nybörjarna. I generationskrocken mellan de äldsta och de yngsta arbetskamraterna hamnar de mitt emellan.

– De som började jobba på 70-talet vill ha struktur och fasta tider medan de som är 22 och hänger på sociala medier vill ta det som det kommer, säger Anette.

– De äldre kan vara mindre inkännande men är mer noggranna. De yngre måste inse att här finns en enorm kunskapsbank.

– Jag märker på de unga hur mycket vi curlar våra barn, säger Pernilla. Hur funkar en tvättmaskin? Vaddå filter i torktumlaren? Förr fick i alla fall flickorna lära sig sånt.

– Vi kan inte utgå från att saker och ting är självklart, menar Anette. Vi måste förklara saker som att veck i ett lakan till slut blir som knäckebröd mot huden för en sängliggande person.

Hon tror att också vårdtagarnas attityd kommer att förändras när nästa generation flyttar in på äldreboende. Idag är många överdrivet tacksamma över den hjälp de får och ber om ursäkt för att de larmar.

– Jag tycker att det är provocerande när de boende står och tackar mig. Det här är mitt jobb och de har rätt till omsorg. Då är det nästan lättare när vi får mothugg och skäll.

– Själva kommer vi nog att bli mer krävande när vi hamnar på hemmet, skrattar hon. Om det fortfarande finns något hem att komma till då.