Unket valfläsk från regeringen Reinfeldt

Högerpolitiken i Fredrik Reinfeldts tappning har gjort Sverige till ett mönsterland för nyliberaler världen över. Klart att borgare imponeras av en politik som förvandlat ett av den kapitalistiska världens mest jämlika länder till ett av dem med snabbast ökande klassorättvisor. Särskilt som detta skett utan några sociala konvulsioner och utan något verkligt motstånd från den mer än lovligt tandlösa parlamentariska oppositionen.

En bärande idé hos arkitekterna bakom de nya moderaterna var att vinna folkligt stöd för det nyliberala förändringsarbetet genom en politik som ger till vissa och samtidigt splittrar arbetarkollektivet. Som i det första segervalet 2006 där alliansen med sin arbetslinje skickligt utnyttjade den under socialdemokratiskt styre permanentade massarbetslösheten.

En arbetslinje som i högerns Sverige förvandlade de arbetslösas tröstlösa lunk till ett gatlopp mellan meningslösa åtgärder och sänkta ersättningar. Vilket skapade nya klyftor inom arbetarklassen, en tendens som kraftigt förstärktes av jobbskatteavdragen.

Där Anders Borgs jobbskatteavdrag har gett arbetare med fasta jobb mer i plånboken än vad de under samma tid fått genom de närmast parodiska fackliga förhandlingarna. Ett jobbskatteavdrag som tillsammans med högeralliansens andra skattesänkningar som slopad arvsskatt, sänkt fastighetsskatt och kraftigt sänkt bolagsskatt är pusselbitar i ett politiskt spel där välfärden slaktas på individualismens och den ökande utsugningens altare.

Så har högern sänkt skatterna med 36.000 kronor per år för den som arbetar och tjänar 40.000 kronor i månaden, för den som tjänar 20.000 kronor i månaden är skattesänkningen 18.000 kronor per år medan pensionärer och arbetslösa har fått en skattesänkning på cirka 1200 kronor per år.

Efter den andra valsegern 2010 har det uppstått en del störningar i nyliberala maskineriet. Inte så att ökningstakten för klassklyftorna avtagit, inte heller är det så att hastigheten minskat för det privata segertåget inom offentlig sektor eller att arbetslösheten minskat. I dessa avseenden går samhällsutvecklingen enligt de nya moderaternas planer.

Förra mandatperioden minskade statens årliga skatteintäkter med över 100 miljarder kronor. Det motsvarar drygt hälften av sjukvårdskostnaderna i landet. Det går inte att i längden dölja den verklighet som blir följden av minskade offentliga skatteintäkter. Inte ens genom omfattande privatiseringar.

Så under ytan gror ett missnöje med sakernas tillstånd som kommer till uttryck i regeringspartiernas vikande opinionssiffror och i ett allt bredare folkligt missnöje med överfyllda förskolor, usel sjukvård, bostadsbrist, en havererad skolpolitik, en åldringsvård som inte längre motsvarar de gamlas behov. För att bara ta några av de frågor där den nyliberala samhällsomvandlingen visar sitt rätta ansikte.

För att vända opinionsläget räcker det inte att för allianspartierna lyfta fram högerpolitik som rätten till Rut-avdrag vilket i nyliberalernas värld påstås ge en valfrihet som med råge kompenserar för välfärdsslakten.

För normalinkomsttagare, som kommunanställda undersköterskor, privatanställda butiksbiträden och industriarbetare, finns det mer närliggande hål att stoppa jobbskatteavdragspengarna i. Säg hyreskostnaderna, det räcker.

Vid sidan av normalinkomsttagare finns också stora grupper som pensionärer, arbetslösa, studenter som inte sett röken av högerns jobbskatteavdrag i sina plånböcker. För med arbetslinjen som närmast heligt rättesnöre så måste duon Reinfeldt och Borg vända ryggen åt dessa de mest utsatta.

All kraft koncentreras på den arbetande majoriteten och enligt Dagens Industri blir huvudvapnet inför riksdagsvalet nästa höst att damma av konceptet från segervalen.

I år sänktes bolagsskatten från 26,3 till 22 procent, utan verkligt motstånd från ens de röd-gröna. Nu betalar svenska kapitalister åter mindre än genomsnittet i såväl EU som OECD. Bara här dränerades statskassan på ytterligare 16 miljarder kronor årligen. Lika mycket skulle dras bort från statskassan genom ett femte jobbskatteavdrag.

Ett sådant utlovades också av alliansen i valet 2010 men det har ännu inte genomförts. Borg hesiterar, kanske för att effekten av de av EU påtvingade nedskärningarna i Sydeuropas euro-länder förskräcker. Ytterligare dränage av statskassan är kontraproduktivt när kapitalismens krisar. Men också för att Sverigedemokraterna hittills sagt nej till fler jobbskatteavdrag.

Men nu har det opportunistiska Sd bytt fot. I Almedalen i somras meddelade Jimmie Åkesson att jobbskatteavdraget ger ”den lilla människan större ekonomiskt utrymme och frihet samtidigt som det sänder en tydlig signal om att vi prioriterar sysselsättning i tider där jobben hotas av global lågkonjunktur”. Reinfeldt och Borg tackar och tar emot.

Deras strategi är jobbskatteavdrag i två steg. I höst infrias vallöftet om det femte jobbskatteavdraget. Dagens Industris anonyma regeringskälla förklarar taktiken:

”Sossarna kommer att vara emot det femte jobbskatteavdraget i höst och sedan tvingas de acceptera det eftersom de inte vågar gå emot det i valrörelsen. När regeringens sedan lägger förslag på ytterligare ett jobbskatteavdrag sätter det S i en omöjlig situation.”

Andra steget för nyliberalerna i högeralliansen blir att i valet 2014 utlova ytterligare ett jobbskatteavdrag vilket ska tvinga den nästan lika nyliberala Löfven till en skattedebatt han inte vill ha.

Reinfeldts valfläsk stinker klassorättvisor och gammal unken högerpolitik av värsta sort. Inte undra på att Sd vill elda under den grytan. Sådant kan inte bekämpas från vänster genom fjäskande med medelklassen. Här duger inget annat än en tydlig arbetarpolitik som för breda grupper avslöjar konsekvenserna av ökande klassklyftor.