Hoppa till huvudinnehåll
Av

Anhörigvården en växande kvinnofälla

Anhörigvården fortsätter att öka. I dag beräknas det finnas cirka 1,3 miljoner anhörigvårdare i Sverige. Det är nedrustningen av den offentliga äldreomsorgen som tvingat många närstående att överta ansvaret för vård och omsorg.

När äldreomsorgen brister är det främst kvinnor från arbetarklassen som går ner i arbetstid eller helt slutar arbeta för att vårda sina föräldrar eller partner. De riskerar både försämrad hälsa och en sämre ekonomi. De som har pengar kan köpa sig fria med hjälp av skattesubventionerade rut-tjänster.

Trots att lagen är tydlig med att anhöriginsatser ska vara just frivilliga är det allt fler närstående som på grund av brister i de kommunala insatserna känner sig tvingade till ett alltför stort ansvar.

Socialstyrelsen räknar med att cirka 100 000 helt eller delvis har slutat sina jobb för att vårda en närstående.

Majoriteten av dessa är kvinnor. Anhörigvården är en tydlig kvinnofälla.

Äldreomsorgen har länge präglats av nedskärningar, slarviga upphandlingar och privatiseringar. Under 1980- och 1990-talen minskade både antalet äldre som fick hemtjänst och de som fick äldreboende.

Mellan 2001 och 2012 försvann var fjärde plats på äldreboenden, det vill säga drygt 30 000 platser. Statistiken visar också att bortfallet av omsorg i huvudsak ersatts av anhöriginsatser. I dag ser många anhöriga anhörigvården som det enda alternativet eftersom det inte satsas på offentliga äldreboenden. Platserna blir färre och ersätts inte av hemtjänst i den utsträckning som skulle behövas.

Enligt den förändring i lagen som genomfördes 2009 är kommunerna i dag tvingade att erbjuda stöd till anhöriga som vårdar närstående. Bör, är utbytt mot ett mer tydligt ska. Begreppet avlösning är helt borttaget. Kommunernas stöd är inte heller anpassat till yrkesverksamma anhöriga.

I stället för att vara en lagstadgad möjlighet har anhörigvården blivit en påtvingad belastning.

Enligt en rapport från Riksrevisionsverket är omfattningen av de anhörigas omsorgsarbete orimligt stor. I och med den nya lagen tas det än mer för givet att anhörigvård ska vara ett självklart alternativ till annan omsorg, men det som av nyliberalerna beskrivs som frivilliga ”kärlekshandlingar” är inte så frivilliga eftersom fullgoda alternativ ofta saknas.

I dag kan också formen för biståndshandläggningen bidra till att sätta press på den anhörige. Politikernas tryck på tjänstemännen att begränsa kostnaden för kommunala insatser kan skapa ett verkligt eller upplevt tryck även på den anhöriga som också utsätts för den kulturella synen att det är självklart att hjälpa sin partner eller sina föräldrar.

Den kollektiva ”svenska modellen” håller på att bytas ut mot en mer familjeorienterad syn på äldrevård. Nu är det familjen som får ställa upp när samhället sviker.

Individuella eller privatiserade lösningar riskerar att cementera bristen på en väl fungerande offentlig äldreomsorg.

Flera reformförslag har i relativ tystnad tagits fram som en del i att förskjuta samhällsansvaret till individen. Bland annat har det talats om att införa ett system där en anställd har rätt till tillfällig tjänstledighet med ersättning för att vårda sjuka föräldrar. ”VAF”.

Det skulle ytterligare öka pressen på anhöriga och legitimera ett utnyttjande av billiga anhöriginsatser och snarare befria kommunerna från sitt ansvar.

Sammantaget är det en förskjutning av ansvar som skett på bekostnad av de äldre, sjuka och deras anhöriga. En politisk styrning till privata och individuella lösningar i stället för en gemensam skattefinansierad välfärd.