Bilbränder och oro sprider sig i landet

I förra veckan brann bilar i flera Stockholmsförorter liksom i stadsdelar i Uppsala, Linköping, Örebro, Falun och Lysekil.

Upploppen, bilbränderna och stenkastningen började som spontana protester mot polisens övergrepp men blev till ett allmänt uttryck för en frustration över arbetslöshet, utanförskap och diskriminering.

I borgerlig media spekulerar ledarskribenter om orsaken och i sociala medier sprids rasism och främlingsfientlighet när liberala förklaringsmodeller får företräde. När förklaringen läggs på individnivå och när individen plockas ur sitt sociala sammanhang återstår det att skylla på dålig uppfostran, kultur eller ”invandring”.

I sedvanlig mening spelar media en ful roll när de kastar sig över brinnande bilar och stenkastande ungdomar. Lösnummer säljs genom krigsrubriker. Så har situationen och stämningen hetsats upp ännu mer när rubriker målar upp situationen som kaotisk trots att oroligheterna är relativt lokala.

Det finns givetvis många faktorer bakom varför oroligheterna brutit ut just i Husby och just nu. Det är uppenbart att den utlösande faktorn var polisens dödsskjutning av en 69-åring i Husby för två veckor sedan.

Men bakom ilskan och frustrationen ligger givetvis åratal av högerpolitik med udden riktad mot de som har det sämst ställt, som till exempel arbetslösa.

Nedläggningar av fritidsgårdar och service i förorten, ökad ungdomsarbetslöshet, försämringar i skolan, diskriminering och ökade klassklyftor. Detta är verkligheten för svensk ungdom, inte minst för de som bor i förorter. Så länge högerpolitiken får fortsätta kommer frustrationen och ilskan bli större.

Samtidigt går det inte att blunda för att bilbränder och annan skadegörelse drabbar människor i samma samhällsklass, med liknande problem och med samma intressen som de som väljer att ta ut sin ilska på bilar eller brandmän.

Därför har upploppen också vidgat en klyfta i arbetarklassen. Många som upplever sig tjäna på, eller åtminstone inte förlora på, dagens politik har ingen förståelse för frustrationen bland de mer utsatta. Istället vinner främlingsfientliga och rent fascistiska krafter insteg i dessa skikt, med krav på fler poliser, hårdare straff och minskad invandring.

Åtstramningarna och nedskärningarna i Sverige har inte drabbat hela arbetarklassen lika hårt.

Därför måste frustrationen och ilskan organiseras. Att tända eld på sin grannes bil kan aldrig leda framåt. Tvärtom blir denna form av vandalisering kontraproduktiv. En eller hundra brinnande bilar kan alltid släckas och stenkastande ungdomar kan gripas. Inför en organiserad och medveten politisk proteströrelse står ordningsmakt och politiker svarslösa

Organisationer som Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Husby/Stockholm gör därför ett viktigt jobb med att höja förortens medvetenhet och lyfta ungdomars krav. I längden måste också den klyfta som vidgats mellan olika stadsdelar, mellan olika grupper inom arbetarklassen, att överbryggas. Det som förenar är arbetarklassens gemensamma intressen mot makten.

Den så kallade ”sociala oron” är här för att stanna. Det är en inbyggd del av kapitalismen. Det är därför kapitalismen och klassamhället är det som måste belysas och bekämpas.