Är krisen över nu?
Så var det uppåt på börserna igen och alla nationalekonomer, politiker och ekonomijournalister drar en djup suck av lättnad. Den akuta finanskrisen är till synes undanröjd. Tack vare gigantiska statsinterventioner i USA och EU och i en lång rad andra länder.
Det hela är till delar parodiskt. Som när liberala Göteborgs-Posten skriver uppskattande om euro-ländernas beslut att förstatliga delar av bankväsendet. Visst är det lustigt. För bara några veckor sedan utmålade liberalerna varje tanke på förstatliganden som den värsta form av kommunism. Men idag är förstatligade banker plötsligt klok liberal politik, åtminstone i de fall bankerna är konkurs-färdiga och det gäller att rädda insatt kapital.
Bankdirektörer är idag något av var mans niding. Till och med liberalerna skäller på dem. För att de varit giriga och ansvarslösa. Vilket är rätt åt detta rövargäng. Egentligen borde hela bunten ställas inför rätta för förskingring och trolöshet mot huvudman.
Men i grunden handlar finanskrisen inte om giriga bankdirektörer eller ens om misskötta banker, vilket liberalerna vill få oss att tro. Utan om en kapitalism som i växande grad ersatt produktion med spekulation.
*
Vi har sagt det förut, men säger det igen: Finanskrisen är kapitalismens kris. I botten ligger en klassisk överproduktionskris, där det inte finns köpkraftig efterfrågan på allt det som kan produceras, trots växande mänskliga behov.
Krisen har byggts upp under lång tid, inte minst genom det nyliberala systemskiftet, som bortom avregleringspolitiken representerar en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital, till arbetets nackdel.
Förändringen syns framförallt i att kapitalet lägger beslag på en allt större del av förädlingsvärdet. I Sverige har således vinstandelen i industrin ökat från 22 procent 1980 till 41 procent idag. Vilket betyder att löneandelen samtidigt minskat från 78 till 59 procent.
Denna utveckling är parallell i samtliga OECD-länder och den går också igen i relationen mellan rika och fattiga länder.
Följden av den minskade löneandelen är att den köpkraftiga efterfrågan minskar.
”Vi har snart en världsekonomi med bara säljare och inga köpare”, konstaterar de amerikanska ekonomerna Anne Colamosca och William Wolman i sin bok ”Judasekonomin – kapitalets triumf och förräderiet mot arbetet”, en bok som har några år på nacken, men som ändå är relevant som beskrivning av det som nu sker.
Om konsumtionen minskar så undergrävs förutsättningarna för produktion.
”Utan konsumtion, ingen produktion”, för att citera John Maynard Keynes slagfärdiga avrättning av den liberala utbudsteorin.
Skälet är självklart. Den kapitalistiska produktionens enda drivkraft är att maximalt förmera kapitalet. Vilket bara kan göras om det finns köpkraftig efterfrågan för det som produceras. Om efterfrågan saknas eller är för liten söker sig kapitalet andra avsättningsmöjligheter. Som spekulation.
Det är just detta som skett i världen sedan drygt 25 år.
Ett exempel. Enligt FN:s World Economic and Social Survey har investeringarnas andel av världens bruttonationalprodukt sjunkit från 25 procent 1970 till 21 procent idag, en minskning som skett trots de senaste årens snabba utveckling i länder som Kina och Indien.
Den procentuella minskningen kan synas liten. Men vet då att 4 procent av världens samlade BNP representerar 15000 miljarder kronor. En summa som är mer än fem gånger så stor som Sveriges årliga BNP.
Utvecklingen har inte varit linjär sedan 1970, men den har pågått sedan dess. Vilket betyder att den produktiva ekonomin under 38 år dränerats på fullständigt osannolika summor, pengar som nu flyter omkring i den globala spekulationsekonomin.
Till detta skall först och främst sägas att spekulationen representerar ett barbariskt slöseri. De hundratusentals miljarder kronor som slösas på spekulation skulle utan vidare räcka till att utrota fattigdomen och till att säkerställa en bra välfärd för alla människor på jorden. Men det är inte kapitalistiskt lönsamt och därmed uteslutet.
*
Det är inte så att överskottet på kapital är rakt igenom förfelat. En liten del har fallit ner på arbetare och vanligt folk i form av frikostliga lån. Vilket bidragit till att hålla konsumtionen och därmed produktionen uppe.
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att arbetare fått låna en liten del av de pengar de förlorat i lön. Vilket bidragit till att fördröja överproduktionskrisens effekter. Men i längden är en sådan utveckling inte hållbar. Förr eller senare nås en gräns för det pyramidspel som en ständigt växande kreditgivning utgör. Med en kris i hela finanssystemet som följd.
Där är vi alltså nu. Varvid man kan peka ut inkompetenta bankdirektörer som ansvariga för finans-krisen. Men man kan faktiskt också och samtidigt hävda att deras fullständigt huvudlösa kreditgivning, som givit lån till människor utan minsta möjlighet att betala ens räntan, har bidragit till att fördröja den överproduktionskris som nu står för dörren.
USA är typexemplet på detta. Huvuddelen av spekulationskapitalet har sökt sig till USA, vilket innebär att USA idag är skuldsatt upp över alla skorstenar. Inklusive Vita husets och Pentagons. Det är inte bara de amerikanska hushållen som levt över sina tillgångar, vilket fastighetsbubblan visar, utan hela USA har gjort och gör det. Som nation.
Inte undra på då att den amerikanska bilmarknaden havererar i finanskrisens spår. Det är bara en liten överklass som har råd att köpa ny bil när det inte längre är möjligt att låna till köpet.
Vi har sagt det förut, men säger det igen: Finanskrisen är kapitalismens kris. I botten ligger en klassisk överproduktionskris, där det inte finns köpkraftig efterfrågan på allt det som kan produceras, trots växande mänskliga behov.
Krisen har byggts upp under lång tid, inte minst genom det nyliberala systemskiftet, som bortom avregleringspolitiken representerar en dramatisk förändring i förhållandet mellan arbete och kapital, till arbetets nackdel.
Förändringen syns framförallt i att kapitalet lägger beslag på en allt större del av förädlingsvärdet. I Sverige har således vinstandelen i industrin ökat från 22 procent 1980 till 41 procent idag. Vilket betyder att löneandelen samtidigt minskat från 78 till 59 procent.
Denna utveckling är parallell i samtliga OECD-länder och den går också igen i relationen mellan rika och fattiga länder.
Följden av den minskade löneandelen är att den köpkraftiga efterfrågan minskar.
”Vi har snart en världsekonomi med bara säljare och inga köpare”, konstaterar de amerikanska ekonomerna Anne Colamosca och William Wolman i sin bok ”Judasekonomin – kapitalets triumf och förräderiet mot arbetet”, en bok som har några år på nacken, men som ändå är relevant som beskrivning av det som nu sker.
Om konsumtionen minskar så undergrävs förutsättningarna för produktion.
”Utan konsumtion, ingen produktion”, för att citera John Maynard Keynes slagfärdiga avrättning av den liberala utbudsteorin.
Skälet är självklart. Den kapitalistiska produktionens enda drivkraft är att maximalt förmera kapitalet. Vilket bara kan göras om det finns köpkraftig efterfrågan för det som produceras. Om efterfrågan saknas eller är för liten söker sig kapitalet andra avsättningsmöjligheter. Som spekulation.
Det är just detta som skett i världen sedan drygt 25 år.
Ett exempel. Enligt FN:s World Economic and Social Survey har investeringarnas andel av världens bruttonationalprodukt sjunkit från 25 procent 1970 till 21 procent idag, en minskning som skett trots de senaste årens snabba utveckling i länder som Kina och Indien.
Den procentuella minskningen kan synas liten. Men vet då att 4 procent av världens samlade BNP representerar 15000 miljarder kronor. En summa som är mer än fem gånger så stor som Sveriges årliga BNP.
Utvecklingen har inte varit linjär sedan 1970, men den har pågått sedan dess. Vilket betyder att den produktiva ekonomin under 38 år dränerats på fullständigt osannolika summor, pengar som nu flyter omkring i den globala spekulationsekonomin.
Till detta skall först och främst sägas att spekulationen representerar ett barbariskt slöseri. De hundratusentals miljarder kronor som slösas på spekulation skulle utan vidare räcka till att utrota fattigdomen och till att säkerställa en bra välfärd för alla människor på jorden. Men det är inte kapitalistiskt lönsamt och därmed uteslutet.
*
Det är inte så att överskottet på kapital är rakt igenom förfelat. En liten del har fallit ner på arbetare och vanligt folk i form av frikostliga lån. Vilket bidragit till att hålla konsumtionen och därmed produktionen uppe.
Lite tillspetsat skulle man kunna säga att arbetare fått låna en liten del av de pengar de förlorat i lön. Vilket bidragit till att fördröja överproduktionskrisens effekter. Men i längden är en sådan utveckling inte hållbar. Förr eller senare nås en gräns för det pyramidspel som en ständigt växande kreditgivning utgör. Med en kris i hela finanssystemet som följd.
Där är vi alltså nu. Varvid man kan peka ut inkompetenta bankdirektörer som ansvariga för finans-krisen. Men man kan faktiskt också och samtidigt hävda att deras fullständigt huvudlösa kreditgivning, som givit lån till människor utan minsta möjlighet att betala ens räntan, har bidragit till att fördröja den överproduktionskris som nu står för dörren.
USA är typexemplet på detta. Huvuddelen av spekulationskapitalet har sökt sig till USA, vilket innebär att USA idag är skuldsatt upp över alla skorstenar. Inklusive Vita husets och Pentagons. Det är inte bara de amerikanska hushållen som levt över sina tillgångar, vilket fastighetsbubblan visar, utan hela USA har gjort och gör det. Som nation.
Inte undra på då att den amerikanska bilmarknaden havererar i finanskrisens spår. Det är bara en liten överklass som har råd att köpa ny bil när det inte längre är möjligt att låna till köpet.
*
Så är vi tillbaka där vi började. Vid den djupa suck av lättnad som nu drar genom den kapitalistiska världen.
Det är möjligt att statsinterventionerna verkligen undanröjt den hotande finanskraschen och att börsmäklare och bankdirektörer därför verkligen har anledning att dra den där sucken. I djup tacksamhet mot de politiker som med andras pengar räddat dem från ruin. Även om osvuret är bäst.
Men arbetare och vanligt folk har sannerligen ingen anledning att känna lättnad. För att finanskrisen bara utgör toppen på det isberg som överproduktionskrisen utgör. Det är sorgligt att behöva säga det, men den verkliga krisen ligger framför oss. Och risken är att den blir både lång och djup.
För arbetare finns bara en möjlig väg ur denna kris. I det korta perspektivet gäller det att flytta fram arbetarklassens positioner i förhållande till kapitalet. På alla plan. För att återställa konsumtionskraften. Och då handlar det inte bara om lön, utan lika mycket om jobb och politik, om att säga nej till avskedanden och ja till nya jobb i offentlig sektor. Arbetslöshet återställer ingen konsumtion.
Detta visar all historisk erfarenhet. Ju starkare arbetarklassen är, desto mildare blir överproduktionskrisens effekter.
Men krisfenomenet som sådant är ett med kapitalismen. Kriserna kan inte avskaffas med mindre än att kapitalismen avskaffas.
Proletären 42, 2008
Så är vi tillbaka där vi började. Vid den djupa suck av lättnad som nu drar genom den kapitalistiska världen.
Det är möjligt att statsinterventionerna verkligen undanröjt den hotande finanskraschen och att börsmäklare och bankdirektörer därför verkligen har anledning att dra den där sucken. I djup tacksamhet mot de politiker som med andras pengar räddat dem från ruin. Även om osvuret är bäst.
Men arbetare och vanligt folk har sannerligen ingen anledning att känna lättnad. För att finanskrisen bara utgör toppen på det isberg som överproduktionskrisen utgör. Det är sorgligt att behöva säga det, men den verkliga krisen ligger framför oss. Och risken är att den blir både lång och djup.
För arbetare finns bara en möjlig väg ur denna kris. I det korta perspektivet gäller det att flytta fram arbetarklassens positioner i förhållande till kapitalet. På alla plan. För att återställa konsumtionskraften. Och då handlar det inte bara om lön, utan lika mycket om jobb och politik, om att säga nej till avskedanden och ja till nya jobb i offentlig sektor. Arbetslöshet återställer ingen konsumtion.
Detta visar all historisk erfarenhet. Ju starkare arbetarklassen är, desto mildare blir överproduktionskrisens effekter.
Men krisfenomenet som sådant är ett med kapitalismen. Kriserna kan inte avskaffas med mindre än att kapitalismen avskaffas.
Proletären 42, 2008