Bilarbetarkrisen: Rädda jobben!

Företagen har visat att de varken har viljan eller möjligheten att ta ansvar för att rädda jobben. Redan när Volvo PV såldes till Ford 1999 förklarade Volvos dåvarande styrelseordförande Håkan Frisinger att han inte tar något ansvar för Sverige ”det har vi en bunt politiker som gör.”

Direktörerna inom bilindustrin ansvarar endast inför sina ägare. Ägarnas enda måttstock är kvartalsrapporter och börsnoteringar.

Företagens sätt att lösa krisen är precis det vi nu ser ske. En jättelik slakt av samhälleliga tillgångar, av oskattbara värden i form av maskiner, industrianläggningar, redskap, mänsklig arbetskraft och teknik.

Detta kommer att fortsätta tills det åter blir lönsamt att bygga bilar enligt kapitalistiska mått, det vill säga tills det åter genererar vinst. Vilka mänskliga lidanden och vilket oerhört slöseri på längre sikt detta leder till är oväsentligt.
Var tionde har varslats

Den svenska fordonsindustrin sysselsatte innan krisen runt 140000 människor. Sedan i somras har var tionde av dessa varslats eller redan förlorat jobbet. Till varje anställd i fordonsindustrin brukar man räkna att det skapas ytterligare tre till fem jobb.

Fordonsindustrin svarade tills innan krisen för runt 15 procent av den svenska exporten. Så man kan idag vända på Gunnar Strängs klassiska ord och säga att när det går åt helvete för Volvo går det åt helvete för Sverige.

I detta läge kan man inte överlämna åt kapitalisterna att rädda fordonsindustrin och jobben. De säger ju själva att de inte tar något ansvar för Sverige.

”Statliga medel skall gå till arbetslösa. De skall inte täcka företagens lönekostnader”, förklarar Sven Otto Littorin med nymoderat frasradikalism. Visst låter det vettigt. Inga skattepengar ska gå till vinstmaskinerna AB Volvo och Scania eller till de amerikanska konkursbona Ford och GM. Men i det läge som råder när produktionen står stilla för att det inte finns något att bygga, är resultatet av Littorins linje fortsatta massavskedanden.

Många alternativ
I detta läge gäller det att rädda jobben. Till varje pris och med alla medel. Alternativen är många. Inför permitteringslöner som i Belgien. Där har ingen på Volvo Lastvagnar avskedats just på grund av detta, medan mer än hälften av arbetarna fått gå här i Sverige. Jobba varannan vecka och stämpla varannan, ett system som är vanligt i vårt grannland Danmark. Satsa på studier och avtalspensioner.

Det avgörande är att ingen ska ställas utanför grindarna. Detta innefattar även alla de tusentals som redan fått gå. Det är fullkomligt oacceptabelt att de som arbetat ihop vinsterna i företagen ska tvingas ut i arbetslöshet.

Kampen för jobben handlar dels om att förhindra det mänskliga lidande som arbetslösheten innebär, speciellt sedan borgarregeringens försämringar trätt i kraft fullt ut.

Men det handlar också om att bekämpa krisen. En ökad arbetslöshet förvärrar bara krisen ytterligare. Krisens orsak de överproduktionsproblem som bilindustrin och hela det kapitalistiska systemet har lidit av under många år. Redan innan krisen bröt ut räknade man med en överkapacitet på 30 procent i de drygt hundratalet bilfabrikerna i Europa.

När det inte funnits en köpkraftig marknad har man skapat en sådan med hjälp av utlåning. På detta vis har man skjutit krisen framför sig, men på intet sätt löst den. När så finanskrisen bröt ut brakade hela detta samman och hela bilindustrin har dragits ner i ett svart hål där ingen botten ännu är synlig. Bara i Europa uppgår bilföretagens lager till 2,5 miljoner osålda personbilar. I Nordamerika är antalet över fyra miljoner.

Redan när de svenska personbilsföretagen såldes till de amerikanska jättarna varnade Proletären för att detta på sikt kunde leda till att Sverige förlorar denna för landet viktiga industri.

Idag står vi där. Både Saab Automobile och Volvo Personvagnar är direkt hotade då deras ägare Ford och GM balanserar på konkursens brant.

Förstatliga företagen
För att förhindra detta måste företagen förstatligas. Ett statligt ägande är det enda möjliga för att rida ut krisen och göra de förändringar i produktionen som krävs för att få företagen på fötter.

Maud Olofsson stämmer upp i ideologisk falsett så fort detta kommer på tal. ”Staten ska minsann inte äga någon bilindustri”. Att just en centerpartist agerar det privata ägandets vakthund blir nästan komiskt med tanke på att det var en av Mauds partikamrater som ansvarade för ett av de mest lyckade exemplen på att ett förstatligande kan rädda en hel industrigren. När stålindustrin räddades från undergång på 1970-talet var den centerpartistiske industriministern Nils G. Åsling högste ansvarige.

På 1970-talet drabbades stålindustrin av en djup kris. Liksom nu såg kapitalisterna inte några direkta vinstmöjligheter. Den för Sverige så viktiga stålindustrin riskerade att läggas ner totalt. Då ingrep staten och den dåvarande borgerliga regeringen. Sveriges tre stora handelsstålverk slogs ihop och staten gick in som största ägare. Stora pengar investerades och produktionen förändrades. Under 2000-talet har SSAB varit ett av de mest vinstgivande företagen i Sverige. Om inte staten hade gått in skulle den svenska stålindustrin idag ha varit ett minne blott.

Att sedan sossarna på 1990-talet åter sålde ut stålindustrin till det privata ändrar inte i sak det hela. För att rädda den svenska personbilsindustrin krävs ett förstatligande. Inte bara tillfälligt utan för gott. Endast staten kan gå in och ta det långsiktiga ansvar som krävs för att rädda bilindustrin. Med tanke på den djupa krisen kommer med största sannolikhet det dröja många år av förluster. Endast staten kan göra de investeringar som krävs för att ställa om produktionen till en för människor och miljö vettigare produktion.

Mänskliga behov
Kravet på ett förstatligande handlar inte om att staten ska gå in och tillfälligt rädda delar av industrin. Tvärtom visar kapitalismens kris på att detta system är oförmöget att ta tillvara på samhällets rikedomar och generationers samlade yrkeskunskap. Mot det privata ägandets tyranni krävs ett statligt ägande. Endast på detta vis kan de mänskliga behoven skyddas och det mest grundläggande av dessa behov är behovet av arbete och försörjning.

ROBERT MATHIASSON
Proletären 6, 2009