Förskollärare samlas för protest

Det första mötet arrangerades av Lärarförbundet och samlade 667 medlemmar, vilket måste vara något av ett rekord. På dagordningen stod en enda fråga: arbetstidsavtalet.

Bakgrunden är att arbetsgivaren veckan före jul sade upp det lokala avtal som reglerat hur förskollärare och fritidspedagoger ska disponera sin arbetstid. Kommunens första bud var att återgå till ett gammalt avtal från 1992, men efterhand har attityden hårdnat och man vill nu inte ha något kollektivavtal alls vad gäller arbetstid.

Arbetsgivaren vill att vi ska ha fler timmar med barnen och mindre tid för planering, dokumentation, föräldrakontakter och kompetensutveckling. På så vis anser man att personalstyrkan kan minskas, färre ska jobba mer helt enkelt.

Personalens reaktioner mot detta har varit mycket starka. Dels för att vi ser det som ett hot mot kvaliteten i verksamheten, dels för att det gör arbetet mer slitsamt. De arbetsuppgifter vi har idag är många fler än när 92-avtalet skrevs och de pedagogiska styrdokumenten mer krävande. Idag finns till exempel en läroplan för förskolan, vilket inte fanns 1992.

Större barngrupper
Det som då var sexårsgrupper inom barnomsorgen är idag förskoleklasser och omfattas av grund- skolans läroplan, liksom fritidshemmen. Till detta kommer att barngrupperna blivit större och personaltätheten lägre, samt att  fler barn är oroliga och i behov av extra uppmärksamhet.

I Jönköping har vi, jämfört med många andra kommuner, haft relativt många sk förtroendetimmar. Dvs tid som vi själva disponerat och som arbetsgivaren inte kunnat styra över. Den tiden ska nu mer än halveras. Många pedagoger menar att detta visar på ett misstroende från arbetsgivarens sida. Det finns till och med rektorer som sagt rent ut att personal missbrukar förtroendetiden.

Lärarförbundet har suttit i förhandlingar men inte kommit någon vart. I det läget kallade man till detta extra medlemsmöte och uppslutningen får sägas vara över förväntan – salen hade inte rymt mer än någon handfull fler.

Lokalavdelningens ordförande Cecilia Larsson informerade om läget och uppmanade medlemmarna att tro på förhandlingsvägen, att mer stridbara åtgärder bara skulle skada vår sak. Därför hade man heller inte bjudit in pressen till mötet. Hon menade att bara det faktum att vi var så många var en viktig påtryckning och att det fick räcka för ögonblicket.

Avslutningsvis antogs ett uttalande med uppmaningen till kommunledningen att ”teckna kollektivavtal som ger förutsättningar att fortsätta bedriva ett kvalitativt pedagogiskt arbete, dvs avtal som även fortsättningsvis ger lärarna inflytande över sin arbetstid.”

Militansen var alltså inte särskilt stor, men det var ändå mäktigt i dessa tysta tider att så många pedagoger slöt upp för att manifestera sin mening.  Fortsättning följer.

Det sannolika är väl någon sorts kompromiss där vi till slut ändå tvingas till sämre arbetsvillkor. För i dagens kommunala verksamhet kommer penga- påsen före allt annat.

Besvikelse
Lärarförbundets lokalavdelning har avböjt att medverka i en intervju i Proletären.
Det gjorde inte Robert Johansson, förskollärare.

• Hur är stämningen på ditt jobb efter fackmötet?
– Vi tyckte det var positivt att det var så många på fackmötet, någon tyckte att det var som på film att se så mycket folk på samma plats! Innan mötet var alla taggade men dagen efter var det många som uttryckte besvikelse över facket, att de är för mesiga och hellre sitter och myser med arbetsgivaren än kämpar för vår sak.

Veckans andra möte var inte lika stort men mer militant.  En grupp förskollärare och barnskötare på Rosenlunds förskola hade länge tyckt att situationen varit ohållbar med för många barn och för lite personal.

När så kommunen aviserade om en generell nedskärning på 1,8 procent tyckte de att måttet var rågat. De skrev ett brev till politikerna som sedan mynnade ut i ett upprop och en inbjudan till offentligt möte. Till skillnad från Lärarförbundet vände man sig till både media, politiker och allmänhet. Uppropet har rubriken ”Nu får det vara nog!” och säger sedan ett tydligt NEJ till mer besparingar i förskolan.

Raka frågor
Cirka 140 deltagare från olika förskolor hörsammade kallelsen. Från skol och barnomsorgsnämnden deltog S, C, Fp, Kd och M.

Initiativtagarna höll i mötet på ett bra sätt, de ställde raka och bra frågor och bet sig kvar vid frågorna trots att politikernas ibland var både svävande och undflyende.

Många i publiken gjorde också sina röster hörda.

”Vad ska vi nu göra med läroplanen tycker ni? Vi kan inte leva upp till den längre!”

”Vad finns det mer att effektivisera? Ska barnen kissa fortare?”

”Har ni lärt er något av 1990-talets nedskärningar? Är det en tillfällighet att skolresultaten dalar nu för den barngeneration som mötts av besparingar hela sin förskole- och skoltid?”

”Vilka målsättningar ska vi stryka?”

”Vi vill bara orka med vårt jobb!”

De konkreta svaren var få, det hänvisades till babyboom och finanskris och pengapåsar. Att politikerna inte visste så mycket om vår verklighet visades också vid flera tillfällen. Men de tyckte själva att de satsat mycket på förskolan, mer än de flesta jämförbara kommuner.

”Vi kan ju inte säga att ni ska ha en sämre verksamhet, det skulle ju bli för dumt.” sade Kd:s representant i ett ögonblick av klarsyn och fortsatte ”Vi gör ju inte detta för att vara taskiga, det måste ni förstå, vi vill väl alla att barnen ska ha det bra.”

Socialdemokraternas representant försökte sig på lite valtal, men avbröts av debattledaren. På en rak fråga hur det skulle bli om de vann nästa val kunde han dock inte lova så mycket.

Lämnade upprop
Avslutningsvis lämnade arrangörerna över uppropet med 568 namnunderskrifter och tackade politikerna för visat intresse.

Mötet fick stor uppmärksamhet i lokalpressen. På samma sida som mötet refererades skrevs också om en planerad kommunal satsning på 11,5 miljoner för att tillsammans med affärsmännen rusta upp Östra Centrum. Som av en ren tillfällighet är detta samma summa som förskolorna ska spara nästa år!

Rose-Marie Karlsson som är förskollärare var en av de som deltog på mötet.

•  Vad tyckte du om mötet?
– Politikerna vet inte så mycket om vår vardag, kan inte se verkligheten bakom siffrorna. Vi är tre personal på 22 barn, när jag frågade om de visste hur många timmar på dagen vi var tre personer på plats var det ingen som ens vågade sig på en gissning! Att det bara var två och en halv timme var en överraskning för dem, svarar Rose-Marie Karlsson.

– Den ökade arbetsbelastningen är också ett problem. Fler och fler förskolor måste hantera mat när tillagningsköken ersätts av mottagningskök. Enligt de nya EU-reglerna ska vi byta kläder innan vi tar hand om maten – vem hinner det? Vi kan gå från blöjbyte till mathantering och bara tvätta händerna emellan. Men politikerna i panelen trodde att kommunen hade gått ifrån mottagningskök!

ANNICA ALBERTSSON
Proletären 4, 2009

”Grundproblemet är att regeringen inte ger mer resurser till kommunen”
Proletären har träffat Ann Louise Kvarnlin, en av initiativtagarna till mötet i Jönköping.

• Hur är situationen på er förskola? Vad fick er att sätta igång detta?
– Vi har tyckt länge att vi har för stora barngrupper och många barn med särskilda behov. Det är svårt att få extra resurser för de barn som är krävande och det är svårt att få vikarier, det är ett ständigt pusslande för att få dagarna att gå ihop.

– Jobbet har helt enkelt blivit väldig tufft. Det är så slimmat att det inte finns något spelrum att dra ner på, så när vi fick veta höra om kommunens besparingskrav på 1.8 procent kände vi att det var nog.

Inget svar
– Vi diskuterade det på en personalkonferens och kom överens om att skriva till politikerna och berätta om vår situation. En kollega och jag skrev brevet och alla på enheten utom rektorerna skrev under.

• Vad fick ni för svar?
– Svar? Vi fick inget svar! Ann Louise Kvarnlin skrattar, och fortsätter:

– Jag fick ringa nämndens ordförande och begära tid för ett samtal. Hon ville inte ha något stort möte, vi skulle få komma fem representanter och prata med chefer och politiker. Hon ville göra det till ett internt organisations- problem på vår enhet, när det handlar om resurstilldelningen till hela barnomsorgen. Det tog mig många samtal innan hon gick med på ett möte som var öppet för alla.

– När mötet var bestämt skrev vi ett kort upprop och mailade ut till alla fackombud tillsammans med inbjudan till mötet.

Bra respons
• Vad fick ni för respons på det?
– Många svarade direkt och tyckte det var bra att någon äntligen gjorde något! Men tyvärr hörde det stora flertalet ombud inte av sig alls.

• Hur förberedde ni er för mötet med politikerna?
– Vi samlades allihop och delade de uppgifter som mediakontakter, att hålla i mötet osv. Tio minuter innan mötet var det nästan bara vi där, då fick vi nästan panik.  Sen kom det närmare 140 deltagare. Men vi är ändå besvikna att det inte kom fler.

• Vad tycker du om politikernas svar?
– De gav väl inte så mycket. Politikerna visade en okunnighet om den verksamhet de beslutar om, de förstår inte hur det är i verkligheten. Positivt var faktiskt mediabevakningen, både tidningar, radio och TV har gjort bra reportage och det betyder mycket för att få ut frågan.

• Är ni besvikna?
– Nej, vi hade nog inga förväntningar på att de skulle ändra sitt beslut! Grundproblemet ligger ju högre upp, att regeringen inte släpper till pengar till kommunerna!

• Har ni några planer på fortsatta aktiviteter?
– Nej, inte för närvarande, svarar efter en stunds Ann Louise Kvarnlin funderande.
– Vi la ner ett stort jobb och engagemang men nu känns det avslutat för vår del.

– För oss var det viktigt att framföra vad vi tycker, att berätta om vår situation och det har vi gjort. Vi var hela tiden väldigt eniga på enheten, alla har ställt upp. Vi ska avluta med att skicka in uppropet som insändare. Och det har varit en del andra insändare redan, så förhoppningsvis har vårt jobb ändå gett ringar på vattnet.

• Ni har gjort ett fantastiskt jobb, och 140 människor på ett möte det är inget dåligt resultat! Hälsa dina kollegor det.
– Ja det har du nog rätt i, det ska jag framföra.