Industriavtalet åsidosatt – vem är det som tjänar på det?

Den genom Industriavtalet 1997 etablerade principen att indust-rins fackförbund med IF Metall i spetsen utgör märket för alla andra löneavtal har därmed fått sig en allvarlig knäck. ”Industrins ledarroll i gungning” är också den stora rubriken på förstasidan på tisdagen i arbetsköparorganet Dagens Industri. ”Fackens lönefront rämnar” är Svenska Dagbladets vinkling.

Är de borgerliga tidningarnas konstateranden ett faktum? Kan-ske, men för radikala arbetare är det inte en utveckling att sörja, likt Stefan Löfven: ”Det är väldigt olyckligt för vårt samarbete i facken inom industrin”, säger han i ett pressmeddelande.

Liknande slutsats drar LO-tidningens chefredaktör Tommy Öberg: ”Att samarbetet inom hela industrigrupperingen påverkas av tjänstemännens uppgörelse är uppenbart. Besvikelsen är påtaglig i de kommentarer som hörts från LO-förbunden GS; Pappers och Livs. Och av det samarbete – Förhandlingsrådet – som funnits i 22 år inom verkstadsindustrin mellan trojkan IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer återstår bara skalet.”

Vi sörjer som sagt inte, av det enkla skälet att samordningen inom industrifacken bara gynnat arbetsköparna på de arbetandes bekostnad. Inte bara i industrin utan rakt över alla avtalsområden. Inte minst gäller det offentliga arbetsgivare som med Industriavtalet som norm regelmässigt tecknat dåliga löneavtal utan tillstymmelse till löneglidning.

Klassamarbete
Industriavtalet är en modern förfining av den usla socialdemokratiska klassamarbetspolitik som såg dagens ljus med det ökända Saltsjöbadsavtalet. Vem kan sörja om den modellen går ur tiden?

När monopolkapitalet sade upp det klassamarbete som utvecklats mellan Svenska Arbetsgivarföreningen och LO och ensidigt lade ner SAF så måste ändå klassamarbetet fortsätta i någon form. Industriavtalet har övertagit den normerande roll som de centrala uppgörelserna mellan SAF och LO tidigare hade.

Vem har då vunnit på om Industriavtalet försvagas eller spelar ut sin roll?

Möjlighet till nyordning
Från borgerliga journalister och i kommentarer från fackföreningarnas ledarskikt är bedömningen
otvetydigt att arbetsköparna drar det längsta strået. Vi är inte lika snabba i bedömningen. När regelverk rämnar så finns alltid möjligheten att spelrum öppnas för andra aktörer. Kanske kan det ge livsrum för ett ökat inflytande för de medlemsmassor i fackföreningarna som enligt Industriavtalets lagar aldrig ges ett uns inflytande över de avtal de tvingas jobba under.

Otvivelaktigt är det så att arbetsköparna vill frånta facken allt inflytande. Vilket vi kommunister naturligtvis motsätter oss. Här finns bara ett verksamt motdrag och det skrivs: All makt över fackföreningarna till dess medlemmar.

Men den lösningen ogillas lika starkt av fackföreningarnas socialdemokratiska ledargarnityr som det faktum att potentaterna förlorar makt till arbetsköparna. Men hellre än att för evigt konservera det svenska ”avtalsspelet”, och därmed de fackliga ledarnas makt över medlemmarnas avtal, så bejakar vi en utveckling som åtminstone ger möjlighet till en nyordning.

I förvissning om att arbetarklassen kommer att finna sina egna nya friska vägar i klasskampen.

LARS ROTHELIUS
Proletären nr 12, 2010