Lärdomar från Lagenastrejken

Sommarens uppmärksammade strejk på Lagena i Jordbro lyser upp i krisens mörker. Men vad var det som gjorde att just arbetarna på Lagena tog upp striden för sina intressen? Vad är deras hemlighet? Proletären frågar Jessica Moya från klubbstyrelsen på Lagena.
– För att kunna driva en kamp från golvet måste man hitta minsta gemensamma nämnare, förklarar hon.

Konflikten på Systembolagets lager i Jordbro kom inte som en blixt från klar himmel. Lagenaarbetarna har flera års erfarenhet av fackliga frågor. Jessica Moya berättar hur företaget redan på 90-talet med pengar la sig i valet av fackliga företrädare.
För några år sedan tog den lokala Handelsklubben strid för högre övertidsersättning men förlorade.

– Vi ville ha 200 procent för övertidsarbete, säger Jessica Mo-ya. Annars skulle vi inte ställa upp. Men företaget lyckades splittra arbetarna genom att köra på splittringstaktik. Några jobbade i alla fall. Det var ett nyttigt bakslag för oss.

Vad kan vi göra?
De allra flesta av arbetarna på Lagena är fackligt anslutna. Jessica Moya berättar att ungefär hälften av medlemmarna brukar komma på vanliga möten och att fler än 90 procent dyker upp då det är årsmöte. Detta intresse skiljer sig från läget på många arbetsplatser.

– En stark styrelse räcker inte, menar hon. Medlemmarna är grunden och därför är det viktigt att ständigt gå ut med information.
Facket måste ta upp angelägna frågor och medlemmarna måste rösta ofta. Och naturligtvis måste man lägga mötena på tider som passar.

Att vara missnöjd med att företaget varslar och ersätter arbetskamrater med personal från bemanningsföretag är en sak. Att gå ut i vild strejk i direkt konfrontation med polisen är en annan. Vägen fram till strejken bestod av flera mindre dramatiska steg.

– Vi frågade oss vad vi själva kunde göra, resonerar Jessica Moya. Vi beslöt att kontakta media. Det fanns ett spontant intresse att starta en blogg och skriva flygblad. En stödkommitté bildades. Nästa åtgärd blev att demonstrera vid Systembolagets huvudkontor.

Förspelet till strejken innehöll också mer politiskt färgade inslag. Trots att det hela handlade om en konflikt med företaget demonstrerade arbetarna framför LO-borgen och krävde att få tala med Wanja Lundby-Wedin.

– Vi ville också resa frågan om bemanningsföretagen i allmänhet, förklarar Jessica Moya. Därför efterlyste vi en klarare linje från
LO:s sida. Vi tänkte likadant då vi ställde oss utanför Socialdemokraternas kongress häromveckan.

Att sitta i fackstyrelsen har sina begränsningar. Förtroendevalda förutsätts ta avstånd från vilda strejker. På Lagena var det många som inspirerades av sopåkarnas strejk under vintern. Men gällande kollektivavtal medför formellt sett fredsplikt.

Avsade sig uppdrag
– Jag tänkte efter, berättar hon. Varför skulle jag sitta i styrelsen då medlemmarna var så arga och förbannade. Skulle jag bara titta på eller skulle jag själv delta? Jag beslöt mig för att följa mitt eget samvete.

Jessica Moya avsade sig sina fackliga uppdrag några dagar innan strejken bröt ut. Företaget stämde henne och ytterligare två avhoppade styrelsemedlemmar på 5000 kronor i strejkböter. Över 70 arbetare hotades med 3000 kronor i Arbetsdomstolen.

Vid höstens fyllnadsval till fackstyrelsen blev hon åter aktuell. Företaget uttryckte sitt missnöje och erbjöd sig att dra tillbaka stämningarna till AD om andra än de avhoppade styrelsemedlemmarna återvaldes. Men Jessica Moya ställde upp igen.

– Kampens moral är en demokratisk moral, anser hon. Den är viktigare än byråkratins moral. Jag ser inget fel i detta så länge som det är medlemmarnas vilja som råder.

Det hela slutade med att företaget backade och återkallade samtliga stämningar. Arbetarna valde den fackstyrelse de själva önskade.
Snart drar avtalsrörelsen igång på allvar. För första gången på länge ska de flesta fackförbund förhandla om nya löner samtidigt. Och detta då vi upplever den värsta ekonomiska krisen på decennier och arbetslösheten bara stiger.

– För oss är anställningstryggheten den största punkten, säger Jessica Moya. Helst skulle vi vilja se ett förbud av bemanningsföretag. Men lönerna är också viktiga. Vi ska inte göra som Metall och gå med på sänkta löner.

Ömsesidig respekt
Liksom många andra industri- och lagerarbetsplatser är Lagena i Jordbro i allra högsta grad mångkulturell. Här arbetar människor från jordens alla hörn. Denna mångfald har dock inte stått i vägen för arbetarnas enhetliga agerande.

– Vi accepterar inte fördomar och hårda ord, poängterar Jessica Moya. Vi håller hårt på ömsesidig respekt av varandra. Sen får var och en vara som den vill. Alla behöver inte vara kompis med alla, men rasism bottnar i okunskap.

Jessica Moya bor i Jakobsberg norr om Stockholm och jobbar i Jordbro på andra sidan stan. Det blir oundvikligen långa resvägar.

Samtidigt har hon familj med två barn. Ändå lyckas hon förena rollerna som stridbar arbetarkvinna och småbarnsförälder på samma gång.

– Kampen är ingen utopi, menar hon. Den måste sträcka sig över generationerna. Min sambo och mina föräldrar hjälper till och dagtid är barnen på dagis. Jag sa bara att jag följde min övertygelse och mina närmaste accepterar detta.

1985 kom Jessica Moya från Chile. Hennes far hade kommit till Sverige några månader innan. I Chile var han politiskt aktiv på vänsterkanten både före och efter Augusto Pinochets fascistiska kupp 1973.

– Vi pratade inte så mycket politik hemma, avslutar hon. Men grundläggande värderingar är viktiga. Jag har alltid känt mig vara till vänster, men det har inte varit någon som matat i mig politiken.

JOHAN WIMAN
Proletären nr 46, 2009

• Lördag 14 november kl 18.00 berättar Jessica Moya om Lagenaarbetarnas kamp på Kommunistiska Partiets pubafton på Röda Stjärnan Garvargatan 9, Kungsholmen i Stockholm. Alla intresserade är hjärtligt välkomna. För underhållningen står Erik de Vahl.