"LO-pamparna ska betala tillbaka varenda krona"
– Det är en jäkla skandal. På fikat i morse var varenda gubbe vansinnig över hur LO:s ledning myglat till sig miljoner i extra pension. Alla tycker att Wanja Lundby-Wedin ska avgå, säger Özcan Yilmaz spårvagns-reparatör i Göteborg.
Tillsammans med Janne Strömqvist är Özcan Yilmaz under tisdagen jour ute på fältet för att serva stadens spårvagnar.
– I gänget i morse räknade vi ut att Wanja Lundby-Wedins pension på 7,5 miljoner kronor motsvarar halva vår livsinkomst, påpekar Janne Strömqvist.
– Det är inte klokt, inflikar Özcan Yilmaz, min pappa har jobbat i 40 år som svetsare på varven Eriksberg och Arendal. Han får 9200 kronor i månaden i pension.
Brottsligt fiffel
Det som faktiskt retar kommunalarna vid spårvägen mer än bonusmiljonerna till AMF:s vd är hur LO:s ledning skott sig på medlemmarnas bekostnad med villkor skyhögt över medlemmarnas. Som pensionsålder vid 60 år, som löner skyhögt över medlemmarnas, som pensionsvillkor på direktörsnivå, som att Wanja Lundby-Wedin & Co medvetet fifflat för att få extra miljoner i det egna pensionskuvertet…
Värst är historien om Erland Olaussons brottsliga pensionsfiffel.
Sex månader innan han ska gå i pension vid 60 års ålder säger Olausson upp sig från tjänsten som avtalssekreterare med lön på 52938 kronor. Han kräver att få tillbaka sitt gamla jobb som LO:s chefsjurist. Där jobbar en annan person, varför Wanja Lundby-Wedin fixar en specialtjänst åt Olausson med en lön på 85000 kronor per månad.
1,5 miljoner extra
Från denna nya lön beräknas sedan Erland Olaussons pension när han sex månader senare som en glad och frisk 60-åring utträder ur LO-huset som pensionär. 32062 kronor i löneökning betyder ett pensionsklipp på 1,5 extra miljoner. Om Olausson blir 80 år får han 12 miljoner i pension från LO.
Hela LO-ledningen Wanja Lundby-Wedin, Per Bardh och Ulla Lindqvist har liknande förmånliga pensionsavtal.
– Pengarna måste tillbaka till medlemskassan, säger Özcan Yilmaz. Annars kan jag och mina arbetskamrater förlora allt förtroende för facket.
– Tala om att direktörerna i Svenskt Näringsliv gnuggar händerna när den fackliga ledningen myglar sönder tron på arbetarklassens kollektiva organisering säger Janne Strömqvist.
– Det är kanske det värsta. Att mina arbetskamrater och många, många arbetare landet runt riskerar att ge upp tanken på klassens kollektiva organisering.
LARS ROTHELIUS
Proletären nr 15, 2009