Nya avtal för skogs- och livsmedelsindustrin

Dock måste konstateras att avtalslösningen av bemanningsfrågan är betydligt mer aptitlig än Metalls svekfulla avtal. I GS och Livs identiska skrivning, som beskrivs här intill, ges inget utrymme för arbetsköparna att ställs för dem obekväma arbetare åt sidan.

Trots den haltande samordningen i årets förhandlingar kring Industriavtalet sätter alltså det dominerande industrifacket IF Metall fortfarande märket för lönenivåerna. Det betydde skvatt ingenting att Livs, med ordförande Hans-Olof Nilsson i spetsen, med buller och bång först varslat om stridsåtgärder, sedan trappat upp med strejkvarsel före påsk och dessutom sökt stöd av sin international.

I slutändan var allt detta bara ett spel för gallerierna, och som alltid i LO-sammanhang utan någon möjlighet till påverkan från medlemmarna. För vem tror att de berörda arbetarna är nöjda när Livs och GS skrivit lönemässigt identiska avtal med Metall långt under LO:s samordnade krav på 2,6 procent på ett år.

Tisdagens avtal understryker vår bedömning att principen om ett Industriavtal ses som nästan helig av fackpamparna. Allt grundat i den socialdemokratiska idén att en utlöst strejk är skadlig för det kapitalistiska samhället.

Strejker verkningsfulla
I denna vår slutsats får vi stöd från Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida som 31 mars med tillfredställelse konstaterar att ”facken har accepterat att hantera sin styrka varsamt”.

Det lika häpnadsväckande som illustrativa resonemanget går ut på att strejker definitivt inte har förlorat sin verkan utan tvärtom är strejkvapnet idag så verkningsfullt att det inte bör användas:
”Industriavtalet tecknades delvis för att de fackliga stridsåtgärderna blivit alltför effektiva. I dagens hårt pressade produktion med minimal bemanning och rullande lager räcker det ofta med en övertidsblockad för att få stora effekter, kanske alltför stora. Facken har frivilligt accepterat att hantera sin styrka varsamt.”

Billigt för företagen
Så har också sedan industriavtalet tecknades för tretton år sedan inte något av de berörda facken strejkat för att få ett hyggligt avtal. Inte ens en ynka timmes strejk – på tretton år!

Konjunkturinstitutet konstaterar att de nu slutna löneavtalen är aningen billigare för företagen än vad institutet förutspådde.

Inte undra på att Svenskt Näringslivs Urbans Bäckström är otroligt nöjd. Trots att organisationens nollbud har spräckts genom de tecknade avtalens lönelyft om 3,2 procent på 22 månader:
”Den kostnadsnivån måste nu ses som tak för både pågående och ännu inte påbörjade förhandlingar. Att så sker är avgörande för en acceptabel samhällsekonomisk utveckling framöver.”

Klassamarbete
Så står klassamarbetet i klarskrift där begreppet ”en acceptabel samhällsekonomisk utveckling” binder samman Svenskt Näringsliv med Industrifackens pampar och med sossarna på Aftonbladet.

Det yttersta syftet/funktionen är att industriarbetarna klavbinds att träla för en allt mindre del av det värde som de själva skapar – inte bara i tretton år, utan i all framtid.

Bara en självständig rörelse som utgår från arbetarklassens djup kan i grunden förändra detta. I den andan verkar Kommunistiska Partiet och dess tidning Proletären i vetskap om att det handlar om ett långsiktigt arbete.

LARS ROTHELIUS   
Proletären nr 14, 2010