Sjuksköterskornas lönekamp: "Vårdförbundet svek oss"

Sjuksköterskorna på Lärjedalens vårdcentral i Göteborg var bland de första att gå ut strejk. Reaktionerna på att Vårdförbundet har avslutat strejken är allt annat än positiv.

– Vi är absolut inte nöjda. Det är pinsamt dåligt, säger Lena Johansson, diabetessköterska på vårdcentralen. Hennes arbetskamrater Anna-Nora Zell och Christina Andersson instämmer.

– Vi är väldigt besvikna efter strejkens slut, konstaterar Anna-Nora Zell

– Så undermåligt som det kan bli. Uselt av Vårdförbundet, lägger Christina Andersson till.

De tre sjuksköterskorna som Proletären har fått träffa i en av vårdcentralens mottagningsrum beskriver stämningen som en blandning av besvikelse och vrede över att strejken är slut trots att det inte ledde till någon nämnvärd skillnad.

– Vi tyckte att vi äntligen gjort något rejält och gått ut i strejk, så blir det så pass liten skillnad. Jag förstår inte varför Vårdförbundet sa ja till ett sådant avtal, säger Anna-Nora Zell.

De berättar att det varit mycket diskussioner de senaste dagarna, och mycket resonemang varför kongressombuden efter sex veckors strejk röstade ja till ett bud som såg nästan likadant som det de röstade nej till första gången.

– Jag tycker verkligen det är konstigt att kongressombuden röstade ja till budet, när de bara sex veckor tidigare gått emot sin ledning och sagt nej till ett liknande avtal, resonerar Anna-Nora Zell och fortsätter:

– Kanske är det så att de kände ett tryck från sitt förbund och etablissemanget att avsluta strejken. De kanske känner någon slags lojalitet uppåt.

– Redan innan strejken uttalade sig en representant och sa att vi får vara rimliga i våra krav, och att budet inte kan vara för högt. Vad är det för defensiv inställning? Det är pinsamt, säger Christina Andersson.

Likheter med 1995
Lena Johansson var med i den förra sjuksköterskestrejken som ägde rum för mer än tio år sedan, 1995. Hon beskriver att hennes minnesbilder från den tiden påminner om hur det slutade idag.

– Vårdförbundet trodde inte tillräckligt på strejken, tror Lena Johansson.

– Det var ju på gång en upptrappning innan extrakongressen kallades in. Varför kunde man inte fullfölja den? När man sätter igång en strejk så måste man ju veta vad man ger sig in på, och sätta in kraftiga åtgärder, slår hon fast och lägger till:

– De tror väl inte på medlemmarnas kraft, och lägger sig platt istället.

• Hur kunde Vårdförbundet ha agerat annorlunda?
– Vi kände ju att vi hade allmänheten med oss, och att det fanns ett stöd för vår kamp. Jag tycker att facket inte utnyttjade det tillräckligt. Till exempel så publicerade inte Vårdfacket de stöduttalanden som ändå kom in. Man kunde ju också ha begärt sympatiåtgärder från andra fack, och gått ut ännu mer på gator och torg, tycker Anna-Nora Zell.

Defensivt fackförbund
Alla tre menar att det varit för tyst och defensivt från fackets sida när det gäller att mobilisera allmänhetens stöd. De berättar att när de stod strejkvakter och informerade om strejken, så var det många förbipasserande som undrade om det inte fanns namnlistor de kunde skriva under som stöd. Men fackordförande för primärvården i Göteborg, Marie Öberg Flood, meddelade att sjuksköterskorna inte fick samla namn, utan initiativet måste komma från allmänheten.

Samtalet glider in på fackets motståndare, politikerna i Sveriges kommuner och landsting. Det är samma partier och politiker som i val efter val säger att det ska satsas på vård och omsorg, men när det kommer till konkreta åtgärder som att höja vårdpersonalens löner händer ingenting.

– Ja, de ska inte satsa på våra löner i alla fall, säger Lena Johansson.

– Politikerna i SKL lovar ju pengar till vården varje val, men det är ju sådant som de säger innan varje val för att vinna folk. Det vet ju att väljarna vill ha bättre vård. Det finns ju undersökningar som visar att bra vård är högt prioriterat. Folk är beredda att betala mer i skatt, bara de får något för det, säger Anna-Nora Zell.

– Från fackets sida framhåller man nu det lokala varvet, alltså lokala förhandlingar, men det ger jag inte mycket för. Det är ju SKL:s partivänner som sitter lokalt också, och de säger samma sak: det finns inga pengar, säger Lena Johansson.

• Vad kommer att hända nu?
– Det är väldigt många som kommer att lämna Vårdförbundet nu. Det var många som gick in innan strejken, och när de ser att det inte händer något med lönerna så kommer de att lämna igen, tror Lena Johansson.

– Men man måste fråga sig vad vi ska ha istället, invänder Christina Andersson.

– Vi måste ju ha en enighet, ett förbund som knyter oss samman. Som det är nu är det ledningen som står i vägen för verklig kamp. Finns det ingen inom Vårdförbundet som står upp mot detta? Vi är ju en stor, och kompetent yrkesgrupp och skulle kunna få stor kraft bakom våra krav, resonerar hon.

Ledningen är problemet
– Det är svårt med den ledning vi har, det är de som är problemet. De borde ersättas med en annan ledning som är villig att kämpa, menar Anna-Nora Zell.

Trots att de alla känner sig svikna av sitt eget fackförbund, så finns det saker som är positiva.

– Det positiva med den här strejken är att det har visats att det finns många unga, förbannade sjuksköterskor som är villiga att göra något åt vår arbetssituation. Det har framkommit både genom media och i kampen här på vårt arbete, berättar Anna-Nora Zell.

– Jag håller med. Det finns ju många bland de unga som är villiga att kämpa, avslutar Christina Andersson innan de tre sjuksköterskorna måste börja arbeta igen.

PÄR JOHANSSON
Proletären 23, 3008