SKF:are mot metallavtal

– IF Metalls krisavtal går emot allt jag har lärt mig om facket, säger Anders Mellbin. Den viktigaste fackliga principen är ju att aldrig gå med på lönesänkningar. Nu underminerar facket sig självt när de visar företaget att det är berett att sänka lönerna. Det öppnar för andra branscher att följa efter.

Oro
SKF i Göteborg har hittills klarat sig lindrigt i krisen. Ett lokalt avtal mellan företag och fack som gäller till vecka 32 har hindrat uppsägningar. Men oron för varsel och uppsägningar är givetvis stor även här.

I december förra året antog verkstadsklubben på SKF ett uttalande med krav på en offensiv statlig jobbpolitik. Uttalandet förelades ett fackmöte på initiativ från Kommunistiska Partiet, där Gabriel Olausson är medlem.

– Vi har försökt vara i framkant och trycka tillbaka de hot som krisen medför, berättar han.

Till verkstadsklubbens årsmöte föreslog kommunisterna på SKF ännu ett uttalande, den här gången med kravet att den egna verkstadsklubben inte skall gå med på några överenskommelser med företaget utan att låta medlemmarna få säga sitt genom möten och medlemsomröstningar.

– Det kändes som det fanns en samsyn med styrelsen, förklarar Gabriel Olausson. Men de ville inte anta uttalandet på grund av teknikaliteter. På måndagen kom krisavtalet som beslutats över huvudet på allihop.

När IF Metalls krisavtal blev känt tågade ett 20-tal upprörda SKF-arbetare, däribland Gabriel Olausson och Anders Mellbin, in på verkstadsklubbens expedition för att kräva att den egna klubben förkastar lönesänkningsavtalet.

Verkstadsklubbens ordförande Kenneth Carlsson ville dock inte ta avstånd från avtalet, som han menade inte är aktuellt för SKF:s del.

– Han snackade om att vi ska ta hand om oss själva i kristider, berättar Anders Mellbin. Han sa att vi har ett så bra avtal här på SKF att vi inte behöver oroa oss för krisavtalet. Men ska inte vi bry oss om arbetare på andra arbets-platser?

Både Gabriel Olausson och Anders Mellbin är besvikna på verkstadsklubbens ordförande, och menar att undfallenhet aldrig kan vara fackets linje i kristider.

– Folk måste se konsekvenserna av ett sådant här avtal, säger Gabriel Olausson. Går vi med på lönesänkningar nu får vi arbetare betala den här krisen, och nästa.

– Avtalet kommer inte rädda några jobb, fortsätter Anders Mellbin. Det borde inte behövas, men vi måste sätta tryck på facket underifrån och visa att de inte har medlemmarna med sig i den här frågan.

Ett sådant arbete har påbörjats bland arbetarna på SKF, där en namninsamling som kräver att IF Metalls krisavtal rivs upp pågår.

– Vi fick inte de svar vi ville av vår ordförande, berättar Gabriel Olausson. Nu vill jobbarkompisarna driva frågan vidare.

Splittrade
Gabriel Olausson berättar att de fackligt förtroendevalda på SKF är splittrade i synen på krisavtalet.

– Vi har fått några förtroendevalda att delta i namninsamlingen, medan andra är emot en protest. De vill försvara facket, men det gör de mer av lojalitet. De har inga argument för att försvara avtalet.

Både Gabriel Olausson och Anders Mellbin är medvetna om att det också finns strömningar bland arbetare som är mera försonliga till avtalet.

– Tankarna slår rot hos folk, menar Anders Mellbin. Många säger att avtalet är bättre än arbetslöshet och a-kassa. Facket har misslyckats med att visa alternativ.

– Om vi står samman och kräver våra rättigheter finns det alternativ, är Gabriel Olaussons bestämda uppfattning. Både fack och företag använder mycket skrämseltaktik nu i krisen. De försöker få igenom förändringar nu när det vet att folk är rädda.

Gabriel Olaussons och Anders Mellbins åsikt om hur facket bör agera är enkel, följ stadgarna. I IF Metalls egna stadgar står det att förbundet ”bygger sin verksamhet på medlemmarnas delaktighet, behov och önskemål”. Där står också att förbundet ”ska tillvarata medlemmarnas gemensamma intresse och styrka för att skapa bästa möjliga villkor i arbetslivet/…/förbundet ska genom denna gemenskap stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt.”

”Vad har facket gjort?”
– Nu borde facket synas mer än någonsin, anser Anders Mellbin. Men när krisavtalet kom var det vi som fick söka upp facket, de gav oss ingen information. De blev tagna på sängen.

– Stefan Löfven skyller på att regeringen inte gör något och försöker själv framstå som handlingskraftig, säger Gabriel Olausson avslutningsvis. Men vad har facket gjort? Varför har de inte mobiliserat oss, medlemmarna? Det enda de gjort är att gå bakom ryggen på oss.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 12, 2009