Sveket mot sjuksköterskorna
Efter sex långa strejkveckor skrev Vårdförbundet på ett avtal som över tre år ger ynkliga en halv procentenhet mer i löneökning än det bud som föranledde konflikten. Ett minst sagt uselt avtal, ett svekavtal.
Uselt därför att medlemmarnas krav långt ifrån är uppfyllda. Men också därför att treårsavtalets årliga höjningar på 4, 3 respektive 2 procent, med nuvarande inflationstakt inte ens ger reallönehöjningar.
Svek, därför att trots att medlemsopinionen så tydligt var beredd till fortsatt strejk så godkände kongressens majoritet medlarnas avtalsförslag. Medlemmarna tvingas nu arbeta under ett avtal som inte ens kommer i närheten av de krav förbundsledningen ställt i förhandlingar och som ligger oändligt långt från medlemmarnas berättigade krav.
*
Men här måste också framhållas ett annat svek, det från partierna och politikerna i kommuner och landsting, regering och riksdag. I valtider talar dessa vitt och brett om att satsa på vård och omsorg – sådant snack ger röster. Men mellan valen är det inte beredda att i handling ge en anständig lön till de yrkesgrupper som utgör basen i vården av och omsorgen om de sjuka.
För som Proletären från konfliktens första dag framhållit är de vårdanställdas lönekrav och kamp politisk. Alla löner som finansieras av skattemedel kan ytterst bara höjas genom politiska beslut. Därför är politikernas tydliga motstånd mot höjda sjuksköterskelöner ett gigantiskt politiskt svek.
Tyvärr kan såväl de fackliga som politiska sveken bli en dyrbar läxa för hela arbetarklassen. För varje nederlagsstrejk, och med facit i hand måste sjuksköterskestrejken 2008 räknas i den kategorin, så urholkas fackföreningstanken inom arbetarklassen som helhet. För Vårdfacket kan detta bli problematiskt redan på kort sikt om de stämningar bland sjuksköterskorna som kommit till uttryck i massmedia om att lämna fackföreningen blir mer allmänna.
För saken är ju den att först när de lönearbetande går samman och gemensamt ställer sina krav gentemot arbetsgivarna, det vill säga organiserar sig fackligt, först då kan de arbetande vinna framgång i den grundläggande kampen om lönens storlek. En sanning som arbetarrörelsen gång på gång erfarit alltsedan Marx och Engels dagar.
En sanning som också arbetsgivarna är mycket medvetna om, varför Svenskt Näringslivs strategi så tydligt är inriktad på att snäva in fackföreningarnas handlingsutrymme. Senast manifesterat i initiativet till förhandlingar om ett nytt huvudavtal istället för Saltsjöbadsavtalet.
Men här måste också framhållas ett annat svek, det från partierna och politikerna i kommuner och landsting, regering och riksdag. I valtider talar dessa vitt och brett om att satsa på vård och omsorg – sådant snack ger röster. Men mellan valen är det inte beredda att i handling ge en anständig lön till de yrkesgrupper som utgör basen i vården av och omsorgen om de sjuka.
För som Proletären från konfliktens första dag framhållit är de vårdanställdas lönekrav och kamp politisk. Alla löner som finansieras av skattemedel kan ytterst bara höjas genom politiska beslut. Därför är politikernas tydliga motstånd mot höjda sjuksköterskelöner ett gigantiskt politiskt svek.
Tyvärr kan såväl de fackliga som politiska sveken bli en dyrbar läxa för hela arbetarklassen. För varje nederlagsstrejk, och med facit i hand måste sjuksköterskestrejken 2008 räknas i den kategorin, så urholkas fackföreningstanken inom arbetarklassen som helhet. För Vårdfacket kan detta bli problematiskt redan på kort sikt om de stämningar bland sjuksköterskorna som kommit till uttryck i massmedia om att lämna fackföreningen blir mer allmänna.
För saken är ju den att först när de lönearbetande går samman och gemensamt ställer sina krav gentemot arbetsgivarna, det vill säga organiserar sig fackligt, först då kan de arbetande vinna framgång i den grundläggande kampen om lönens storlek. En sanning som arbetarrörelsen gång på gång erfarit alltsedan Marx och Engels dagar.
En sanning som också arbetsgivarna är mycket medvetna om, varför Svenskt Näringslivs strategi så tydligt är inriktad på att snäva in fackföreningarnas handlingsutrymme. Senast manifesterat i initiativet till förhandlingar om ett nytt huvudavtal istället för Saltsjöbadsavtalet.
*
Tillbaka till vårdstrejken så var ju läget innan konflikten blåstes av att Vårdförbundets medlemmar fortsatt ville kämpa kollektivt genom strejken, det kraftfullaste medlet i lönekampen. Men de som var satta att leda denna kollektiva kramp valde istället att avbryta strejken långt innan målen med strejken var uppnådda.
Ett sorgligt men också allvarligt faktum är att med detta beslut så avsvor sig Vårdfacket sitt kollektiva ansvar för lönebildningen. Till glädje enbart för de ansvariga för landstingens ekonomi men i ett längre perspektiv också för kapitalisterna och Svenskt Näringslivs strateger.
Över hundra års facklig erfarenhet säger att det som inte uppnåtts i kamp inte heller kan nås genom förhandling. Men Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund upprepade i TV gång på gång att det är nu som fighten ska tas.
– Även om vi inte uppnått det lägsta garanterade utfall som vi hade önskat finns det andra saker som kommer att bidra till att det här blir kraftfullt i den lokala lönebildningen, förklarade Anna-Karin Eklund och hänvisade till en ny skrivning i avtalets paragraf 2:
"Parterna vill fortsätta på den sedan lång tid inslagna vägen att stödja varje arbetsgivares arbete med att få den individuella lönesättningen att vara den sporre för individuell löneutveckling som är en förutsättning för god verksamhet. Detta kommer att gynna individerna men även kollektivet.
Parterna önskar därför åstadkomma en ökad lönespridning som baseras på kunskap, kompetens, erfarenhet och resultat. Genom, att arbetsgivaren beskriver vilka prioriteringar som gjorts utifrån verksamhetens behov av specialist- och funktionsutbildade ökar förutsättningarna för en lönespridning och därigenom möjligheten till löneutveckling över tid."
Tillbaka till vårdstrejken så var ju läget innan konflikten blåstes av att Vårdförbundets medlemmar fortsatt ville kämpa kollektivt genom strejken, det kraftfullaste medlet i lönekampen. Men de som var satta att leda denna kollektiva kramp valde istället att avbryta strejken långt innan målen med strejken var uppnådda.
Ett sorgligt men också allvarligt faktum är att med detta beslut så avsvor sig Vårdfacket sitt kollektiva ansvar för lönebildningen. Till glädje enbart för de ansvariga för landstingens ekonomi men i ett längre perspektiv också för kapitalisterna och Svenskt Näringslivs strateger.
Över hundra års facklig erfarenhet säger att det som inte uppnåtts i kamp inte heller kan nås genom förhandling. Men Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund upprepade i TV gång på gång att det är nu som fighten ska tas.
– Även om vi inte uppnått det lägsta garanterade utfall som vi hade önskat finns det andra saker som kommer att bidra till att det här blir kraftfullt i den lokala lönebildningen, förklarade Anna-Karin Eklund och hänvisade till en ny skrivning i avtalets paragraf 2:
"Parterna vill fortsätta på den sedan lång tid inslagna vägen att stödja varje arbetsgivares arbete med att få den individuella lönesättningen att vara den sporre för individuell löneutveckling som är en förutsättning för god verksamhet. Detta kommer att gynna individerna men även kollektivet.
Parterna önskar därför åstadkomma en ökad lönespridning som baseras på kunskap, kompetens, erfarenhet och resultat. Genom, att arbetsgivaren beskriver vilka prioriteringar som gjorts utifrån verksamhetens behov av specialist- och funktionsutbildade ökar förutsättningarna för en lönespridning och därigenom möjligheten till löneutveckling över tid."
*
Inte konstigt om Vårdförbundets medlemmar förlorar tron på facklig kamp när de strejkat sig till sådana faktiskt rent vämjeligt individualistiska och fackligt splittrande skrivningar i avtalet. Vad ska de med ett kollektivavtal som säger att lönebildningen ska skötas individuellt.
Saken är så allvarlig att vi anklagar Vårdförbundets ledning för att underminera hela fackföreningstanken. Med det leder oss ändå inte till att uppgivet förorda utträde ur fackföreningen.
Tvärtom måste alla socialistiskt sinnade arbetare och tjänstemän i dessa nyliberala tider ännu mer energiskt värna fackföreningstanken, det kollektiva uppträdandet gentemot arbetsgivarna. För enbart högern och kapitalisterna i Svenskt Näringsliv tjänar på om de arbetande såväl i offentlig som privat tjänst slutar att framträda som ett kollektiv med gemensamma krav.
Istället måste alla arbetande frenetiskt arbeta för att ställa egna krav och förankra dem bland arbetskamraterna på basplanet. I Vårdförbundets avtalsrörelse representeras detta korrekta uppträdande av exempelvis löneupproret i Västerås som reste kravet på 5000 kronor mer per månad.
Om Vårdförbundets medlemmar framledes agerar på detta sätt med sina fackliga krav så kan nederlagsstrejken 2008 vändas till en segerstrejk.
LARS ROTHELIUS
Fakta om sjuksköterskeavtalet
Kort om nya avtalet:
• Kongressen godkände avtalet med röstsiffrorna 148 ja och 50 nej.
• Treårigt avtal som löper från 1 juni 2008 till 31 mars 2011. Sista året är uppsägningsbart.
• Garanterat utfall för hela kollektivet: 4 procent 2008 (motsvarar cirka 1.000 kronor), 3 procent 2009 och 2 procent 2010. Ingen individgaranti.
• Lägstalön 21.000 kronor från 1 mars 2009 för den som varit anställd minst ett år.
Kort om Vårdförbundets ursprungliga krav:
• Löneförhöjning 1.700 kronor per månad för vardera åren 2008 och 2009.
• Lägstalön 22.000 kronor.
Inte konstigt om Vårdförbundets medlemmar förlorar tron på facklig kamp när de strejkat sig till sådana faktiskt rent vämjeligt individualistiska och fackligt splittrande skrivningar i avtalet. Vad ska de med ett kollektivavtal som säger att lönebildningen ska skötas individuellt.
Saken är så allvarlig att vi anklagar Vårdförbundets ledning för att underminera hela fackföreningstanken. Med det leder oss ändå inte till att uppgivet förorda utträde ur fackföreningen.
Tvärtom måste alla socialistiskt sinnade arbetare och tjänstemän i dessa nyliberala tider ännu mer energiskt värna fackföreningstanken, det kollektiva uppträdandet gentemot arbetsgivarna. För enbart högern och kapitalisterna i Svenskt Näringsliv tjänar på om de arbetande såväl i offentlig som privat tjänst slutar att framträda som ett kollektiv med gemensamma krav.
Istället måste alla arbetande frenetiskt arbeta för att ställa egna krav och förankra dem bland arbetskamraterna på basplanet. I Vårdförbundets avtalsrörelse representeras detta korrekta uppträdande av exempelvis löneupproret i Västerås som reste kravet på 5000 kronor mer per månad.
Om Vårdförbundets medlemmar framledes agerar på detta sätt med sina fackliga krav så kan nederlagsstrejken 2008 vändas till en segerstrejk.
LARS ROTHELIUS
Fakta om sjuksköterskeavtalet
Kort om nya avtalet:
• Kongressen godkände avtalet med röstsiffrorna 148 ja och 50 nej.
• Treårigt avtal som löper från 1 juni 2008 till 31 mars 2011. Sista året är uppsägningsbart.
• Garanterat utfall för hela kollektivet: 4 procent 2008 (motsvarar cirka 1.000 kronor), 3 procent 2009 och 2 procent 2010. Ingen individgaranti.
• Lägstalön 21.000 kronor från 1 mars 2009 för den som varit anställd minst ett år.
Kort om Vårdförbundets ursprungliga krav:
• Löneförhöjning 1.700 kronor per månad för vardera åren 2008 och 2009.
• Lägstalön 22.000 kronor.