Volvochefen Leif Johansson utbuad
Halv elva i onsdags förra veckan, strax före lunchrasten, fick vi en chock. Vi skulle få möta Leif Johansson. Han, högsta chefen, som vi tidigare bara sett i tidningar och tv.
Visserligen lär han rusat genom fabriken vid något tillfälle. Men jag är inte säker på om det är en skröna eller om det verkligen hänt.
Nu var det förstås ingen tillfällighet att han dök upp i onsdags. Varslet på 335 arbetare på Tuvefabriken hade lagts en vecka innan. Det var det fjärde varslet på mindre än sju månader.
Ett varsel som innebär att tre av fyra Tuvearbetare kommer att bli utslängda från fabriken innan årets slut. Varslet kom som en blixtattack från företaget efter att facket sagt nej till ett lönesänkningsavtal
*
Känslorna har svallat alltsedan första varslet i september förra året. Det har varit chock och förtvivlan, sorg och oro inför framtiden som blandats med vrede och ilska.
Alltsedan den provokativa fyramiljardersutdelningen till aktie- ägarna har ilskan och vreden mot företagsledningen vuxit.
Med det fjärde varslet fick de fackliga gruppstyrelserna nog och ordnade ett stormöte och en namninsamling under mottot: Dra tillbaka varslen eller avgå.
Uppslutningen var total. Enigheten var total. Klyftan mellan företagsledning och oss arbetare var total.
Uppenbarligen fick Volvodirektörena kalla fötter. Goda råda var dyra. Vad göra? Någon av rådgivarna i hovet kring Leif Johansson kläckte den briljanta iden att Leif skulle tala folk tillrätta.
Strax innan tolv strömmade arbetare och även tjänstemän för den delen från alla håll in i den sk kallytan på LB. Det var säkert över 1000 församlade. När Leif Johansson steg upp på lastbilsflaket möttes han av ett unisont buande.
Efter den för Leif olyckosamma inledningen lyckades han samla ihop anletsdragen. Och började med att förklara hur det egentligen låg till, hur verkligheten såg ut, hur smärtsamt avskedanden var etc etc. Hans anförande möttes av enstaka burop. I övrigt en dov tystnad.
Den tänkta frågestunden förvandlades till en uppläxning av företagsledningen.
De arbetare som kritiserade företagsledningens lättsinne och oansvarighet, miljardrullningen till aktieägarna, miljonlönerna och bonusarna till direktörerna möttes av dånande applåder.
Samma mottagande fick påpekandet att tuffa direktörer kräver tuffare motstånd från oss arbetare.
En arbetartjej som ställde sin verklighet; avskedad liksom sin man, två småbarn och en nyköpt villa mot Leifs verklighet fick naturligtvis inget svar.
En annan arbetare ställde en fråga om hur mycket det skulle kosta Volvo att dra tillbaka det sista varslet ställde Leif Johansson helt. Hur många är varslade frågade Leif Lastvagnschefen Jufors? Han visste inte heller. Snacka om nonchalans och arrogans.
Känslorna har svallat alltsedan första varslet i september förra året. Det har varit chock och förtvivlan, sorg och oro inför framtiden som blandats med vrede och ilska.
Alltsedan den provokativa fyramiljardersutdelningen till aktie- ägarna har ilskan och vreden mot företagsledningen vuxit.
Med det fjärde varslet fick de fackliga gruppstyrelserna nog och ordnade ett stormöte och en namninsamling under mottot: Dra tillbaka varslen eller avgå.
Uppslutningen var total. Enigheten var total. Klyftan mellan företagsledning och oss arbetare var total.
Uppenbarligen fick Volvodirektörena kalla fötter. Goda råda var dyra. Vad göra? Någon av rådgivarna i hovet kring Leif Johansson kläckte den briljanta iden att Leif skulle tala folk tillrätta.
Strax innan tolv strömmade arbetare och även tjänstemän för den delen från alla håll in i den sk kallytan på LB. Det var säkert över 1000 församlade. När Leif Johansson steg upp på lastbilsflaket möttes han av ett unisont buande.
Efter den för Leif olyckosamma inledningen lyckades han samla ihop anletsdragen. Och började med att förklara hur det egentligen låg till, hur verkligheten såg ut, hur smärtsamt avskedanden var etc etc. Hans anförande möttes av enstaka burop. I övrigt en dov tystnad.
Den tänkta frågestunden förvandlades till en uppläxning av företagsledningen.
De arbetare som kritiserade företagsledningens lättsinne och oansvarighet, miljardrullningen till aktieägarna, miljonlönerna och bonusarna till direktörerna möttes av dånande applåder.
Samma mottagande fick påpekandet att tuffa direktörer kräver tuffare motstånd från oss arbetare.
En arbetartjej som ställde sin verklighet; avskedad liksom sin man, två småbarn och en nyköpt villa mot Leifs verklighet fick naturligtvis inget svar.
En annan arbetare ställde en fråga om hur mycket det skulle kosta Volvo att dra tillbaka det sista varslet ställde Leif Johansson helt. Hur många är varslade frågade Leif Lastvagnschefen Jufors? Han visste inte heller. Snacka om nonchalans och arrogans.
*
Efter en och en halv timme och mycket sneglande på klockan hade Leif fått nog. Han hade trots allt offrat över en timme av sin dyrbara tid för att möta och bemöta oss arbetare.
Och misslyckats. Det hade nog varit bättre för direktörerna om inte mötet hade blivit av. För vi gick från mötet ännu ilsknare än vi var innan.
Men så går det väl när man är van vid att möta välkammad publik av aktieägare, börsspekulanter, räknenissar och liknande församlingar.
Efter mötet med Leif dök det upp en narr i fabriken, dessvärre en facklig sådan. Det var Olle Ludvigsson, verkstadsklubbens förre ordförande. På stormötet dagen innan hade det bestämts att namninsamlingen skulle lämnas över till företagsledningen genom en demonstration till huvudkontoret.
Efter en och en halv timme och mycket sneglande på klockan hade Leif fått nog. Han hade trots allt offrat över en timme av sin dyrbara tid för att möta och bemöta oss arbetare.
Och misslyckats. Det hade nog varit bättre för direktörerna om inte mötet hade blivit av. För vi gick från mötet ännu ilsknare än vi var innan.
Men så går det väl när man är van vid att möta välkammad publik av aktieägare, börsspekulanter, räknenissar och liknande församlingar.
Efter mötet med Leif dök det upp en narr i fabriken, dessvärre en facklig sådan. Det var Olle Ludvigsson, verkstadsklubbens förre ordförande. På stormötet dagen innan hade det bestämts att namninsamlingen skulle lämnas över till företagsledningen genom en demonstration till huvudkontoret.
*
Narren Ludvigsson gick runt och propagerade för att man inte skulle åka ut och demonstrera ute på huvudkontoret. Fackliga förhandlingar mår bäst av att skötas i tystnad är hans tes.
Nåväl Ludvigssons agerande gav positivt resultat. Arbetare som inte haft tid att delta i demonstrationen tog sig tid. Så egentligen skall vi väl tacka den förre klubbordföranden att uppslutningen blev en succé.
I ett svagt ögonblick, när jag fick höra att Olle Ludvigsson, skulle kandidera till EU-parlamentet, lovade jag ge honom min röst. Jag tänkte: det kan det vara värt att slippa honom som klubbordförande och broms- kloss för oss arbetare.
Nu har ju han lyckats, av någon outgrundlig andledning, bli en av huvudkandidaterna för socialdemokraterna. Så han lär inte behöva min röst.
Å andra sidan är ett löfte ett löfte. Jag får väl slita med frågan som politikerna sa förr.
Av gammal vana eller rättare sagt ovana läser jag fortfarande Aftonbladet. Det är kanske en rest från den tiden man var ung SSU:are.
I Aftonbladets reportage från Första Maj dök det upp en godsägare och fd statsminister. Göran Persson raljerade över oss Tuvearbetare. ”Det enda kraftfulla man gjorde var att man gick över den gräsmatta man inte fick gå på”.
Han hånade oss för att vi enat oss i kamp mot avskedanden.Han hånade oss för att vi brutit tystnaden och den handlingsförlamning som svensk fackföreningsrörelse befinner sig i.
Men godsägare Persson vet med sig att arbetarna i det här landet kommer att bryta både tystnaden och handlingsförlamningen och kräva sin rätt.
Då blir det inte lätt att vara godsägare eller direktör för den delen.
Under den här krisen har arbetarnas röster och åsikter varit lätträknade.
Tidningar och massmedia har däremot varit fyllda av börsanalytiker, företagsdirektörerna och aktieägarnas åsikter och andra självutnämnda experter.
Nu har det smitts fram en facklig enhet hos oss Tuvearbetare.
Vi har trätt fram med våra åsikter och krav. Och det är i den andan vi måste fortsätta.
Men hur? Det är det vi Tuvearbetare måste diskutera och gemensamt komma fram till.
SVEN-ARNE PERSSON
Proletären nr 19, 2009
Narren Ludvigsson gick runt och propagerade för att man inte skulle åka ut och demonstrera ute på huvudkontoret. Fackliga förhandlingar mår bäst av att skötas i tystnad är hans tes.
Nåväl Ludvigssons agerande gav positivt resultat. Arbetare som inte haft tid att delta i demonstrationen tog sig tid. Så egentligen skall vi väl tacka den förre klubbordföranden att uppslutningen blev en succé.
I ett svagt ögonblick, när jag fick höra att Olle Ludvigsson, skulle kandidera till EU-parlamentet, lovade jag ge honom min röst. Jag tänkte: det kan det vara värt att slippa honom som klubbordförande och broms- kloss för oss arbetare.
Nu har ju han lyckats, av någon outgrundlig andledning, bli en av huvudkandidaterna för socialdemokraterna. Så han lär inte behöva min röst.
Å andra sidan är ett löfte ett löfte. Jag får väl slita med frågan som politikerna sa förr.
Av gammal vana eller rättare sagt ovana läser jag fortfarande Aftonbladet. Det är kanske en rest från den tiden man var ung SSU:are.
I Aftonbladets reportage från Första Maj dök det upp en godsägare och fd statsminister. Göran Persson raljerade över oss Tuvearbetare. ”Det enda kraftfulla man gjorde var att man gick över den gräsmatta man inte fick gå på”.
Han hånade oss för att vi enat oss i kamp mot avskedanden.Han hånade oss för att vi brutit tystnaden och den handlingsförlamning som svensk fackföreningsrörelse befinner sig i.
Men godsägare Persson vet med sig att arbetarna i det här landet kommer att bryta både tystnaden och handlingsförlamningen och kräva sin rätt.
Då blir det inte lätt att vara godsägare eller direktör för den delen.
Under den här krisen har arbetarnas röster och åsikter varit lätträknade.
Tidningar och massmedia har däremot varit fyllda av börsanalytiker, företagsdirektörerna och aktieägarnas åsikter och andra självutnämnda experter.
Nu har det smitts fram en facklig enhet hos oss Tuvearbetare.
Vi har trätt fram med våra åsikter och krav. Och det är i den andan vi måste fortsätta.
Men hur? Det är det vi Tuvearbetare måste diskutera och gemensamt komma fram till.
SVEN-ARNE PERSSON
Proletären nr 19, 2009