Hoppa till huvudinnehåll
Av

Det dåliga samvetet

• Min farmor har fått hemtjänst. Varannan vecka kommer hon att få hjälp med att städa två rum och kök. Äntligen skulle man kunna säga.



För i praktiken har hon haft hemtjänst sedan länge. En slags privatpatrull som utgjorts av barn, barnbarn och bekanta.

Precis som de flesta andra pensionärer som börjar närma sig 80-årsstrecket orkar hon inte göra allt själv längre.

Många är kvinnorna som har burit matkassar, tvättat och fixat. Som lagt lediga stunder och helger på gardinbyten, golvmoppning och så vidare.

Inget fel i det kan tyckas, klart man vill hjälpa sin gamla mamma eller mormor och samtidigt hinna dricka kaffe ihop och prata en stund.

Problemet är att samhället räknar med dessa insatser, och att de blivit allt viktigare i takt med att  den offentliga sektorn krympt. Du måste hjälpa din gamla mamma. Annars sitter hon där.

Arbete som egentligen skulle utföras av hemtjänst och liknande vältras över på anhöriga, oftast en kvinnlig släkting.

*
Av någon anledning är det just kvinnor som drabbas av det Dåliga Samvetet om de inte hjälper äldre släktingar.

Det Dåliga Samvetet säger att  du helst ska jobba heltid, vara en supermorsa, ett socialt geni, ta hand om hemmet, hjälpa dina gamla föräldrar och alltid ha en nybakad kaka i beredskap i den moderiktiga väskan.
Det Dåliga Samvetet är något av en samhällelig byggsten.

Föreställ er hur mycket pengar det sparar i stadsdelsförvaltningar och kommuner. Och det vet alla att kvinnors tid kan minsann användas till att fylla igen luckor både här och där.

Kvinnors arbetskraft värderas ju inte så högt ändå.

Tidspressen inom hemtjänsten, där varje besök ofta bara får ta en kvart, gör att förväntningarna på de anhöriga är höga.  Också de anhöriga som själva är sjuka och gamla.

Personalen inom hemtjänsten hinner ha följande konversation med varje vårdtagare: ”Hej-hur-är-det-idag (invänta inte svaret, det kan lätt spräcka schemat) -har-du-tagit-medicinen-bra-måste-rusa-hejdå”.

*
När jag själv arbetade inom hemtjänsten var det vanligt att det suckades en hel del över anhöriga som inte ”hjälpte till” med de uppgifter vi inte hann med i tillräcklig utsträckning. En subtil kamp om tiden utvecklades mellan personalen och de anhöriga.

En ganska oroväckande inställning till omsorgsarbetet.

Tänk er att en snickare som inte får tillräckligt med tid att utföra ett bra arbete skulle förvänta sig att uppdragsgivaren istället ringer sitt barnbarn för att slutföra jobbet gratis. Otänkbart, eller hur?

Fast å andra sidan, då snackar vi om ett kvalificerat arbete. Ett sådant som kräver stake. Inte ett sådant som vem som helst kan utföra.

KRISTIN JOHANSSON
Proletären 17, 2006