Hoppa till huvudinnehåll

Felmeddelande

  • Notice: Undefined index: field_byline i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).
  • Warning: Invalid argument supplied for foreach() i include() (rad 152 av /var/www/proletaren/sites/all/themes/proletaren/templates/node/node--article--full.tpl.php).

Förebilder

Sommaren är reprisernas tid. Men bra kultur har inget bästföredatum.  Som Lars Molins filmer. Först ut av 8 x Molin var Badjävlar. Med trettio år på nacken kändes den förunderligt aktuell.



De korrupta kommunala politikerna som går företagens ärenden och hellre
satsar på jippon och sommargäster än på den egna arbetande befolkningen
känner vi igen.  Bilden av överklassen som den verklige
makthavaren och av sossepolitikern som skålar på Stadshotellet men
tiger när besluten fattas och han borde talat känns också förunderligt
välbekant. Och Ernst Günthers ”mullige mansgris” är tidlös! Hans
överseende översitteri och lillastumpandethärbegriperduinte-attityd
träffar man på titt som tätt och i de mest oväntade sammanhang.



*




Annars sägs det i en färsk utredning att det gått framåt med
jämställdheten på åtminstone några områden. Bland annat har kvinnor har
ökat sin utbildningsnivå. Dock utan att det syns i lönekuvertet, det är
samma löneskillnader som för tjugo år sedan när likalönsprincipen blev
lag.



Kvinnor har också minskat sitt obetalda arbete i hemmet. Men eftersom
männens inte har ökat är det förmodligen en massa arbete som inte
längre görs. Mer snabbmat och nyponsoppa och mer skit i hörnen? Tänk
vad sex timmars arbetsdag för alla skulle betyda!



*




Som farmor och mormor till Elias och Jakob funderar jag en del på det
här med jämställdhet och förebilder. Försöker göra lite grabbiga saker
med dom ibland och hoppas att dom inte ska notera att spikarna blir
krokigare och vinklarna lite snedare än när farfar/morfar snickrar med
dom. Men de har säkert avslöjat mig för länge sen.



Överlag är det nog ändå så att barn idag mer än tidigare ser vuxna av
olika kön göra mer samma saker. Mormödrar har inte längre monopol på
bulldoft och sagoläsning.



*




Men visst finns många könsbundna monopol kvar. Ett manligt sådant är
intresset för och handhavandet av diverse maskiner som låter.
Gräsklippare och trimmers till exempel. Elias 5 år, vet namnet på dem
alla, kommenterar med kännarmin och tjurar å det grövsta när han inte
får köra den nya självgående gräsklipparen.



Jag försöker minnas hur gräsmattor och slänter såg ut för några år
sedan, innan den stora trimmer-boomen. Rena djungeln antagligen.
Åtminstone om jag ska tro mina öron. Förr kunde det vara tyst i ett
bostads- eller koloniområde en sommarkväll. Man kunde höra både
fågelsång och myggor som svalorna tar. Nu hörs bara gräsbekämparnas
bullermatta i alla upptänkliga varvtal, varhelst det sticker upp ett
strå är de där och brummar. Själv har jag i ren protest och i ett
försök att bevara tystnaden försökt lära mig slå med lie. Det går så
där.



*




Som avslutning på sommarlovet tog vi med bägge grabbarna till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby.



Astrid Lindgren har efter sin död blivit en ikon och här i Småland slår
man mynt av allt som kan ha en avlägsen anknytning till henne.



Hyllmetrar har skrivits om hennes författarskap. De flesta är överens
om hennes unika förmåga att ta barnets perspektiv. Och detta perspektiv
finns faktiskt närvarande på Astrid Lindgrens värld, mitt i allt
kassaklirr.



Det första man möter är en lekpark med vattensprutande stenar och en
intenuddamarken-bana. Helt i barnens smak – och blöta kläder är ju
faktiskt en världslig sak! Så dagen blev lyckad, inte minst tack vare
goda skådespelarinsatser.



Men runt Katthult fick vi ta långa omvägar – Allan Edwalls ”Eeeeeemil!”
har nog skrämt vettet ur många fler svenska barn än vad som var hans
och Astrids mening.



Innan vi åker hem går vi in i bokhandeln. Med gårdagskvällens bestyr i
färskt minne fastnar jag för ”Jag vill inte gå och lägga mig”. 
Barnbarnen var mer intresserade av motorfordonshyllan som passande nog
för försäljningssiffrorna fanns bland böckerna. De små scootrarna var
så fina så det fick bli varsin. På hemresan brummade det fridfullt i
två tonarter från baksätet. (Men säg nu inte att det sitter i generna,
för generna är äldre än scootrarna!)



Så skulle vi då läsa godnatt-boken. Lasse vill inte gå och lägga sig
och tant Lotten berättar för honom om alla djurungar som snällt går och
lägger sig. Oförargligt, rart och förutsägbart. Men så kom vi till
familjen Ekorre och jämställdhetsadrenalinet sköt i höjden. Pappa
Ekorre är sträng och säger till mamma att lägga de små så han kan läsa
tidningen! Den papparollen var det ingen av killarna som kände igen och
vi enades om att det var en konstig pappa som inte kunde natta sina
barn själv.



Boken skrevs 1947. Så det har nog trots allt gått framåt. Såna ekorrpappor finns inte längre.



*




Bra kultur tål som sagt att repriseras, så jag kommer att fortsätta
läsa och älska Astrid Lindgren tillsammans med barn. Bland mycket annat
har hon gett oss starka och spännande kvinnliga förebilder, så en och
annan konstig ekorrpappa kan vi hantera. Värre är det då med den mans-
och kvinnobild barnen möts av i TV-såpor och Småstjärnor, på
reklampelare, i leksaksbutiker och i Pressbyråns skyltfönster.



Så vi som är de levande förebilderna i verkliga livet vi får fortsätta kämpa på med våra krökta gnällspikar!



Annica Albertsson

Proletären 34, 2005