Har vi råd att arbeta?
• Vänsterpartiets vallöfte om att ordna 200.000 nya jobb i offentlig sektor har utlöst ett ramaskri från i stort alla och envar.
Diverse liberala ledarskribenter avfärdar upprört
förslaget som befängt och världsfrånvänt, rentav som ”kommunism”. Den
egna partihögern agerar doakör. Lars Ohly anklagas för att vilja
”tokshoppa” i offentlig sektor, rentav på kommande generationers
bekostnad. Se upp, ungdomar! Fler lärare hotar er framtid!
Den ständigt bjäbbande Johan Lönnroth sammanfattar den liberala upprördheten på sitt sedvanliga överklassklyschiga manér.
”Vad skall kosingen komma ifrån?”, frågar Lönnroth och anser därmed
saken avgjord. Arbete är en extravagant kostnad som vi inte har råd
med, åtminstone inte ”ofinansierade” arbeten i offentlig sektor. Punkt
slut.
Får vår egen del finner vi förslagsställaren mer än lovligt opålitlig.
Vänsterpartiet har inte bara medverkat till att avskeda de 200.000
offentliganställda man nu säger sig vilja återanställa, genom
krisuppgörelsen med sossarna på 1990-talet, utan i varenda
budgetuppgörelse skriver man dessutom under på en minskning av den
offentliga sektorns andel av BNP. Vi har svårt att ta en sådan
förslagsställare på allvar.
Men förslaget är bra! Det behövs nyanställningar i offentlig sektor,
både för att säkra och förbättra kvalitén i den offentliga verksamheten
och för att få ner arbetslösheten. Låt oss därför lämna
förslagsställaren därhän för att istället granska invändningarna mot
själva förslaget.
*
Vad skall kosingen komma ifrån? var frågan. Åtminstone enligt det outsägligt självbelåtne oraklet Johan Lönnroth.
Vi kommer osökt att tänka på Ernst Wigforss, som vi lånat
artikelrubriken från. Wigforss skulle tveklöst har betraktats som
kommunist om han verkat idag, i vart fall var han betydligt mer vänster
än vad Lars Ohly är. Men som de flesta känner till var han
socialdemokratisk finansminister och programskrivare, aktiv under den
sk folkhemsperioden.
Inför valet 1932, som inledde socialdemokratins långa och ännu nästan
obrutna regeringsinnehav, skrev Wigforss en pamflett under just denna
rubrik: Har vi råd att arbeta? Då som nu plågades Sverige av
massarbetslöshet, varvid Wigforss stormade mot den borgerlighet som då
som nu anmodade sparsamhet i de offentliga finanserna istället för att
få fler i jobb. Ett smakprov:
”Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att
vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har
gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen
rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att
arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och
välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt
land som Sverige, och överhuvudtaget hos alla de av krisen drabbade
länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto
mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså
kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att
sätta igång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle
medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är
för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto
mindre har vi råd att arbeta.”
Bra rutet av en sosse! Särskilt med fortsättningen: ”Det finns inget
folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro
med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.”
Vad skall kosingen komma ifrån? var frågan. Åtminstone enligt det outsägligt självbelåtne oraklet Johan Lönnroth.
Vi kommer osökt att tänka på Ernst Wigforss, som vi lånat
artikelrubriken från. Wigforss skulle tveklöst har betraktats som
kommunist om han verkat idag, i vart fall var han betydligt mer vänster
än vad Lars Ohly är. Men som de flesta känner till var han
socialdemokratisk finansminister och programskrivare, aktiv under den
sk folkhemsperioden.
Inför valet 1932, som inledde socialdemokratins långa och ännu nästan
obrutna regeringsinnehav, skrev Wigforss en pamflett under just denna
rubrik: Har vi råd att arbeta? Då som nu plågades Sverige av
massarbetslöshet, varvid Wigforss stormade mot den borgerlighet som då
som nu anmodade sparsamhet i de offentliga finanserna istället för att
få fler i jobb. Ett smakprov:
”Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att
vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har
gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen
rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att
arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och
välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt
land som Sverige, och överhuvudtaget hos alla de av krisen drabbade
länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto
mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså
kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att
sätta igång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle
medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är
för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto
mindre har vi råd att arbeta.”
Bra rutet av en sosse! Särskilt med fortsättningen: ”Det finns inget
folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro
med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.”
*
Vad skall man då säga om dagens debatt? Dårhuset är överbelagt! Dårarna
har tagit över politiken, har erövrat socialdemokratin och har placerat
vänsterpartiets höger i sina egna tvångströjor!
För givetvis har Wigforss rätt. Det är dårhusmässigt att tala om arbete
som en kostnad. Arbetet är produktivt, är det som skapar välståndet. Ju
fler som arbetar, desto rikare blir samhället. Typen av arbete spelar
mindre roll. Må vara att offentlig sektor inte är produktiv i
kapitalistisk mening, den producerar ingen omedelbar kapitalistisk
profit. Men den producerar välstånd, producerar de välfärdstjänster vi
alla behöver för att kunna leva ett bra liv. Den är inte närande för de
tärande, för dem som via ägande lever på andras arbete. Men den är
närande för samhället, för alla oss andra.
Arbete berikar. Arbetslöshet kostar. Bara en dåre kan påstå något
annat. Därför är det också dåraktigt att reducera ett förslag om fler
jobb i offentlig sektor till en fråga om var kosingen skall komma
ifrån. Fråga istället vad fler jobb i offentlig sektor ger i ökad
samhällsrikedom.
Detta är grundläggande - för Wigforss, salig i åminnelse, och för oss.
Det finns inget större resursslöseri än arbetslöshet; för samhället är
det mer lönsamt att anställa varenda arbetslös i offentlig sektor, än
att låta en enda gå utan jobb.
Sunt förnuft, som Wigforss skrev.
Vad skall man då säga om dagens debatt? Dårhuset är överbelagt! Dårarna
har tagit över politiken, har erövrat socialdemokratin och har placerat
vänsterpartiets höger i sina egna tvångströjor!
För givetvis har Wigforss rätt. Det är dårhusmässigt att tala om arbete
som en kostnad. Arbetet är produktivt, är det som skapar välståndet. Ju
fler som arbetar, desto rikare blir samhället. Typen av arbete spelar
mindre roll. Må vara att offentlig sektor inte är produktiv i
kapitalistisk mening, den producerar ingen omedelbar kapitalistisk
profit. Men den producerar välstånd, producerar de välfärdstjänster vi
alla behöver för att kunna leva ett bra liv. Den är inte närande för de
tärande, för dem som via ägande lever på andras arbete. Men den är
närande för samhället, för alla oss andra.
Arbete berikar. Arbetslöshet kostar. Bara en dåre kan påstå något
annat. Därför är det också dåraktigt att reducera ett förslag om fler
jobb i offentlig sektor till en fråga om var kosingen skall komma
ifrån. Fråga istället vad fler jobb i offentlig sektor ger i ökad
samhällsrikedom.
Detta är grundläggande - för Wigforss, salig i åminnelse, och för oss.
Det finns inget större resursslöseri än arbetslöshet; för samhället är
det mer lönsamt att anställa varenda arbetslös i offentlig sektor, än
att låta en enda gå utan jobb.
Sunt förnuft, som Wigforss skrev.
*
Nu vet alla att en anställd skall ha lön. Det gör det dårhusmässiga
relevant under den dåraktiga kapitalismen, ty det arbete som inte är
närande för det tärande räknas som olönsamt.
Kort sagt, fler anställda i offentlig sektor måste finansieras via
skatter och avgifter, vilket ger en högst reell fråga: Vad kostar
200.000 nya jobb i offentlig sektor?
På denna fråga finns dessbättre ett svar. En av de tvångströjade
vänsterpartisterna, den ekonomiske talesmannen Lars Bäckström, har
låtit riksdagens utredningstjänst räkna på saken. Med resultatet att
200.000 nya jobb kostar mellan 45,1 och 54,5 miljarder kronor per år,
skillnaden beroende på hur många av de nyanställda som hämtas från de
arbetslösas skara och hur många som kommer från andra jobb.
Detta räcker för att Bäckström och hans gelikar skall avfärda förslaget som orealistiskt.
Vi finner det dock helt realistiskt. Betänk att börsföretagen i år
betalar ut 150 miljarder kronor i utdelningar till aktieägarna och att
de nästa år planerar att höja denna högst improduktiva utgift till 170
miljarder kronor. Att inte oraklet Lönnroth tänkte på den kosingen?
Eller är den kanske fredad från den frihetliga socialismens klåfingriga
ingrepp?
I sammanhanget skall sägas att Bäckströms utredningssiffror är
tillrättalagda och till delar falska. De reducerar bara kostnaderna för
arbetslösheten med de arbetslösa som beräknas få något av de nya jobben
och de tar inte hänsyn till den efterfrågestimulans som en minskning av
arbetslösheten innebär. Det verkliga kostnaderna lär därför bli
betydligt lägre.
Men låt oss strunta i det. Att granska siffrorna i detalj skulle föra
för långt. Särskilt som vi med Ernst Wigforss ställer frågan: Har vi
råd att arbeta?
Wigforss svarar givetvis ja på sin egen fråga. Men inte rakt av. Han
anger också vad som krävs för att vi skall komma ur den dårhusmässiga
ordning som betraktar arbete som olönsamt. Det gäller att ”frigöra
produktivkrafterna ur de fjättrar, som den privatkapitalistiska
ordningen pålagt dem, att befria människor från att vara tjänare under
den ekonomiska organisationen och att istället sätta dem i stånd att
behärska den.”
Att detta enkla skall vara så gräsligt svårt att förstå. Till och med för människor som påstår sig vara socialister.
Nu vet alla att en anställd skall ha lön. Det gör det dårhusmässiga
relevant under den dåraktiga kapitalismen, ty det arbete som inte är
närande för det tärande räknas som olönsamt.
Kort sagt, fler anställda i offentlig sektor måste finansieras via
skatter och avgifter, vilket ger en högst reell fråga: Vad kostar
200.000 nya jobb i offentlig sektor?
På denna fråga finns dessbättre ett svar. En av de tvångströjade
vänsterpartisterna, den ekonomiske talesmannen Lars Bäckström, har
låtit riksdagens utredningstjänst räkna på saken. Med resultatet att
200.000 nya jobb kostar mellan 45,1 och 54,5 miljarder kronor per år,
skillnaden beroende på hur många av de nyanställda som hämtas från de
arbetslösas skara och hur många som kommer från andra jobb.
Detta räcker för att Bäckström och hans gelikar skall avfärda förslaget som orealistiskt.
Vi finner det dock helt realistiskt. Betänk att börsföretagen i år
betalar ut 150 miljarder kronor i utdelningar till aktieägarna och att
de nästa år planerar att höja denna högst improduktiva utgift till 170
miljarder kronor. Att inte oraklet Lönnroth tänkte på den kosingen?
Eller är den kanske fredad från den frihetliga socialismens klåfingriga
ingrepp?
I sammanhanget skall sägas att Bäckströms utredningssiffror är
tillrättalagda och till delar falska. De reducerar bara kostnaderna för
arbetslösheten med de arbetslösa som beräknas få något av de nya jobben
och de tar inte hänsyn till den efterfrågestimulans som en minskning av
arbetslösheten innebär. Det verkliga kostnaderna lär därför bli
betydligt lägre.
Men låt oss strunta i det. Att granska siffrorna i detalj skulle föra
för långt. Särskilt som vi med Ernst Wigforss ställer frågan: Har vi
råd att arbeta?
Wigforss svarar givetvis ja på sin egen fråga. Men inte rakt av. Han
anger också vad som krävs för att vi skall komma ur den dårhusmässiga
ordning som betraktar arbete som olönsamt. Det gäller att ”frigöra
produktivkrafterna ur de fjättrar, som den privatkapitalistiska
ordningen pålagt dem, att befria människor från att vara tjänare under
den ekonomiska organisationen och att istället sätta dem i stånd att
behärska den.”
Att detta enkla skall vara så gräsligt svårt att förstå. Till och med för människor som påstår sig vara socialister.