Helgläsning: Carl Johan De Geer om kultur och klass

Jag träffar Carl Johan De Geer i en hotellobby i centrala Göteborg. Han är här för att tala om sin självbiografi. Carl Johan De Geer ser lite spänd ut inför kvällen, och själv är jag nervös över att träffa skaparen till klassiker som tv-serien ”Tårtan” och filmer som ”Mormor, Hitler och jag” och ”Med kameran som tröst 2”.

För att inte tala om alla fotografier, konstverk och mönster han är upphovsman till. I mitt och min brors rum hängde en gardin som mamma sytt av ett av Carl Johan De Geers mönster. Jag tror mig fortfarande precis komma ihåg de lila monstren med stora ögon, vassa tänder och långa tungor. Jag kunde titta på tyget i vad som kändes som timmar utan att tröttna.

Men anledningen till vårt möte är inte mina barndomsminnen, utan Carl Johan De Geers. Carl Johan De Geers senaste bok är en roman om hans händelserika sjuttioåriga liv; om uppväxten i en dysfunktionell adelsfamilj, om tiden som ung kulturarbetare och om hans motsägelsefulla känslor till mormodern – hon var den enda i släkten som förstod sig på barn samtidigt som hon fram till sin död var trogen nazist.

• Varför valde du att skriva boken?
– För att bli av med vissa trauman som jag går och bär på. Det är ungefär som att gå i terapi och berätta om saker, så jag kan lägga det ifrån mig och förpassa in det mellan pärmarna sen, säger Carl Johan De Geer och slår ut med armarna.

Klasstillhörighet
”Jakten mot nollpunkten” är också en berättelse om klasstillhörighet och klasskänsla. Redan i bokens försättsblad anges tonen när Mao Tse-tung citeras: ”Ingen ocean är så djup som klasskänslan”.

Carl Johan De Geer kommer från en adlig släkt och kan titulera sig friherre. Fast det har han nog aldrig gjort. Carl Johan De Geer omhuldar inte direkt sin klassbakgrund. Han är född i Kanada, men uppväxt i Köpenhamn, Bryssel, Warsawa, Stockholm och i farfaderns slott i norra Skåne. Pappan var diplomat, så det blev många flyttlass. Så många att Carl Johan De Geer i dag helst avstår från att resa. När jag läser ”Jakten mot nollpunkten” kan jag därför inte låta bli att reflektera över hur hans klassbakgrund har format honom.

– Vi har pratat mycket om det hemma, min fru och jag. Jag har sagt till henne att jag aldrig varit överklass, jag har varit fattig hela tiden. Men hon menar att överklass inte har med pengar att göra. Man kan vara uteliggare och överklass. Det är förmågan att tala, att man har en röst och att man vet att någon lyssnar, det är det som är överklass, menar hon. Det är inget jag har förstått tidigare i mitt liv. Det är en rätt intressant analys som jag har opponerat mig emot, men jag tror nog att det är sant. Så det jag har fått är inte pengar. När min pappa gick bort ärvde jag 3000 kronor, konstaterar Carl Johan De Geer.

Klasstillhörighet som en fråga om självförtroende alltså. Det låter enkelt, men frågeställningarna fortsätter att hopa sig i mitt huvud. Hade Carl Johan De Geer haft mod att bryta mot konventionella smakregler som stadgar återhållsamhet och sparsmakade färgskalor om han inte hade fått med sig ett så starkt självförtroende? Kan man på så vis tolka Carl Johan De Geers estetik utifrån klassmässiga aspekter? Kan det vara så att medan arbetarklassen konsumerar för att nå respektabilitet och anseende så är statusen redan given för medel- och överklassen, som därmed har råd att välja bort det arbetarklassen strävar efter? Kanske de redan bemedlade kan göra valet att avstå tv, skandinavisk minimalism, hela och rena kläder eller den senaste mobiltelefonen eftersom deras position i samhället ändå redan är säkrad?

Väljer ”skräpkultur”
Carl Johan De Geer håller inte riktigt med.

– Jag är inte uppväxt med att ha så mycket saker runt omkring mig. Det har varit slitet och trasigt. Hos mamma var allting förstört. Vad jag har valt är att i någon slags protest inte välja finkultur, utan välja det som många tycker är skräpkultur. Jag tycker om kioskböcker som man kan köpa på pressbyrån och jag gillar serietidningar. Det är inget som är accepterat i överklassen, vare sig den är rik eller fattig.

• Är det ett slags revolt?
– Det såg jag det nog som när jag var ung. Jag ville bryta med allt, med hela min släkt. Jag ville låtsas som att jag inte hade en släkt och som att det inte fanns någon litteraturkanon. På sextiotalet kom det många nya serier, undergroundserier, som jag tyckte var otroligt bra. Jag tänkte att det här är den nya kulturen som ska ersätta Thomas Mann och Goethe.

Men även om Carl Johan De Geer har försökt bryta med släkten så väntade han med att skriva sin självbiografi tills föräldrarna gått bort.

– Det gick inte att skriva den tidigare. Det var fysiskt omöjligt på nåt sätt, säger han.

Utlämnande
Jag förstår honom. ”Jakten mot nollpunkten” känns stundtals nästan plågsamt utlämnande. Vi får läsa om hur mamman jagar systern med kniv, om hur farfadern sköt en hare i bitar genom fönstret och om pappans frånvaro. Men ändå är det inte enstaka händelser som framstår som det svåraste i Carl Johan De Geers uppväxt.

– Jag växte upp i ett hem som saknade all form av organisation. Min mamma var medicinmissbrukare. Det fanns ett huvudvärksmedel som skulle förbjudas, eftersom det hade så hemska biverkningar. När mamma fick veta det köpte hon upp alla lager som fanns. Hon hade många tusen såna tabletter för hon ansåg att hon måste ta tjugo tabletter varje dag. Det underliga var att hon inte dog av det. Hon blev 79 år, säger Carl Johan De Geer.

Han berättar att det inte var förrän han tog med sin nuvarande fru för att besöka mamman som han förstod att hon var psykiskt sjuk. Frun, Marianne Lindberg De Geer, också hon känd konstnär, har arbetat som mentalsköterska i många år.

– ”Den kvinnan är kliniskt sett sinnesjuk”, sa Marianne när vi gick därifrån. Det hade jag inte riktigt förstått, berättar Carl Johan De Geer och fortsätter:

– Men det som skrämde mig mest med mamma var hennes klasskänsla. Den var så att hon på det mest malliga sätt man kan tänka sig alltid sa ”detta är friherrinnan De Geer”, säger han och härmar hennes gälla röst.

– Vi barn skämdes våldsamt över detta, vi tyckte det var förfärligt. Hon påstod då att hon var förmer än andra, fast hon var ett vrak.

Men serietidningarna och filmerna öppnade upp andra världar för Carl Johan De Geer, bortom mammans sinnessjukdom och släktens kväljande traditioner. Därför är det knappast förvånande att Carl Johan De Geer vänder sig mot pratet om att kulturen förflackas. Han vill prioritera nya kulturyttringar, fria från gamla värderingar och fördomar.

– Mycket kultur från 1700- och 1800-talet och en stor del av 1900-talet är sexistisk. Den är skriven innan kvinnan hade rösträtt och är fördomsfull på de mest otroliga sätt. Att fortsätta hylla detta tycker jag är dumt, det är klart att vi ska ha det nya, de som har brutit mot gamla föreställningar. Om man tar upp en gammal bok från trettiotalet, så har alla människor tjänstefolk. Det är en värld som inte bör finnas längre, säger Carl Johan De Geer och konstaterar att tjänstefolk inte heller förekommer särskilt frekvent i Sverige i dag.

– Men i USA har alla en barnflicka och en puertoricanska som jobbar i köket. Där ligger de efter i utvecklingen. För att inte tala om hemmafruar som finns på vissa håll i världen, och de hemmafruarna har dessutom en barnflicka och en puertoricanska. Det är helt idiotiskt.

Orättvisor
Men även om överklassen i Sverige inte har tjänstefolk i lika hög utsträckning som i Carl Johan De Geers barndom, då kokerskan och de andra anställda i praktiken fungerade som hans föräldrar, så innebär det givetvis inte att klassamhället är borta. Klassorättvisorna tar sig ständigt nya uttryck.

– När jag gick hit på Avenyn från stationen så kom det en stor, flott, splitterny Mercedes av nån modell som jag aldrig tidigare sett, trots att det ju är förbjudet för bilar att köra på Avenyn. Det är arrogant, och då tänkte jag att här har vi en överklass. De tänker ”lagarna gäller inte för oss”. De som tänker så är en parasitär överklass, säger Carl Johan De Geer.

I krisen tycks de stora klassklyftorna i Sverige framträda ännu tydligare, och det är som om den ”parasitära överklassen” tar chansen att lufta sina mest reaktionära åsikter. Jag tänker exempelvis på kapitalisten Johan Staël von Holstein som på allvar hävdar att krisen inom Volvo orsakats av att arbetarna tjänar för mycket.
Klasskänslan är verkligen djup. Jag skulle inte bli förvånad om jag såg Holstein glida fram i en svart BMW längs Avenyn. Eller kanske gillar han Mercedes bättre?

Politiskt uppvaknande
Carl Johan De Geers uppväxt präglas inte bara av den problematiska relationen till släkten, utan också av sextiotalets politiska uppvaknande. ”Jag inbillade mig att jag kunde föra en klasskamp från andra hållet. Som om jag kunde dämpa mitt feodala samvete”, skriver han i ”Jakten mot nollpunkten”.

När Carl Johan De Geer flyr mammans stökiga hem på Östermalm flyttar han därför följdriktigt in i kollektiv. Kamraterna ska bli hans nya familj. Kampen mot Vietnamkriget och avståndstagandet mot allt som betraktas som borgerligt – såsom julfirande, matlagning och bruna, mörka möbler – är en självklarhet. Liksom den politiska aktivismen med flygbladsutdelningar, demonstrationer och medverkan i den satiriska vänstertidningen Puss.

Men till skillnad från många andra som var en del av sextio- och sjuttiotalets vänstervåg kommer vi aldrig att få höra några ursäktande mumlanden eller offentliga avståndstaganden från Carl Johan De Geers håll.

– Jag tycker att vänstern sådan den var på sextiotalet hade rätt. Det finns två grundpåståenden: vi lever i en orättvis värld och vi borde göra något åt detta. Det stämmer fortfarande. Detta provocerar ledarskribenter på Svenska Dagbladet, de tycker inte att det är så. De tycker att vi lever i en värld som genom den liberala ekonomin blir bättre och bättre och fattigdomen håller på att utrotas. Det är ju inte sant, konstaterar Carl Johan De Geer och framhåller att han fortfarande är engagerad i samhällsfrågor.

– Jag har suttit i styrelsen i PEN-klubben och jag har gjort diplom för Republikanska föreningen. Bland annat ett som man kan ladda ner från internet som är otroligt flott. Man kan skriva i sitt eget namn och hänga upp det på väggen. Det står ”jag har utträtt ur det svenska kungadömet och ingått i demokratin”, säger han och fnissar.

Carl Johan De Geer skrattar ofta under intervjun. Kanske har den obotliga optimismen hjälpt honom genom det han själv beskriver som trettio år av fattigdom, avsaknad av struktur i tillvaron, migrän och dålig nattsömn. Kort och gott, ett liv som kulturarbetare.

Kulturpolitik
Det är en bana om Carl Johan De Geer tidigt slog in på. Han tog aldrig studenten. Istället började Carl Johan De Geer på Konstfackskolan i Stockholm. Sedan dess har han försökt leva på sina konstprojekt, på senare år med större framgång. Erfarenheten av att ständigt behöva slå knut på sig själv för att överleva och av att ofta ha kronofogden i hälarna är kanske en orsak till att kulturpolitik är ett område som engagerar Carl Johan De Geer.

– Det finns de som ställer kultur mot sjukvård, och säger ”varför ska författare få pengar när det fattas pengar till sjukvårdsbiträden”. Men författare får pengar för att deras böcker lånas ut gratis på bibliotek. Det är ju helt rimligt. På så vis kan även sjukvårdsbiträden gå till biblioteket och låna böcker gratis, säger han.
Så länge boklån är gratis i alla fall. Moderaterna har öppnat för att avgiftsbelägga boklån, men förhoppningsvis hinner de inte driva igenom en så drastisk försämring under nuvarande mandatperiod. Annars pratar moderaterna mest om sponsring som en lösning på det mesta. Men Carl Johan De Geer har svårt att se hur sponsring skulle lösa kulturarbetarnas ekonomiska bekymmer.

– Sponsring är omöjligt. Stadsteatern i Stockholm blev erbjudna 300.000 av ett stort bolag på villkor att företaget fick läsa alla pjäser och lägga sig i pjäsvalet. Det kunde ju teatern inte gå med på.

– Min hustru blev en gång erbjuden att ställa ut i NK:s skyltfönster vid huvudentrén. När de fick höra hennes idé blev det inställt. Hon ville göra rökrum till personalen i skyltfönstret, vilket personalen jättegärna ville för de hade bara ett rum nere i källaren utan dörrar och fönster som var hemskt. Nu skulle de få ett flott rum med läderfåtölj i skyltfönstret, tekniska avdelningen skulle göra ventilation och Non-smoking generation skulle ha informationsbord i entrén. Men chefen sade ”Absolut inte. Rökning får inte förekomma”. Min erfarenhet är att sponsring i realiteten inte finns och det kommer bli ännu mindre nu i krisen, säger Carl Johan De Geer.

Han berättar att ett annat problem är att kulturarbetare ofta förväntas arbeta gratis. Carl Johan De Geer kan bli uppringd av gallerier som vill att han gör en utställning, men när han frågar om budgeten så blir det ofta tyst i andra ändan.

Ny bok
Men någon brist på jobb verkar han ändå inte ha. När jag frågar om självbiografin ska ses som en slags slutpunkt ser Carl Johan De Geer mest undrande ut. Han har uppenbarligen inga planer på att gå i pension, utan redan nu är det en ny bok på gång. Men Carl Johan De Geer vill inte avslöja för mycket om innehållet.

– Det ska bli en roman om Säpo och hemlig verksamhet, säger han ändå med ett hemlighetsfullt leende.

LISA ENGSTRÖM
Proletären nr 51-52, 2008-2009