Ilska bland kabinanställda

Kabinpersonalen på SAS reagerade med ilska när de fick veta att HTF:s
förbundsledning mot klubbdelegationens vilja skrev på en uppgörelse med
företaget sent onsdag natt, bara timmar innan den varslade strejken
skulle bryta ut. Varken kraven på mer vila, kortare arbetspass eller
måltidsuppehåll uppfylldes.

– Det förvånar oss oerhört att förbundsstyrelsen gick med på den här uppgörelsen. Det nya avtalet har inte kommit tillrätta med de punkter som vi i klubbstyrelsen lyft fram som viktigast, det vill säga mer vila, kortare arbetspass och måltidsuppehåll, säger en arg Pia Kastebring när Proletären når henne på telefon. Hon är ordförande för kabinpersonalens klubb.

Utan resultat
Det var måndagen den 25 september som HTF varslade om strejk för 1.260 kabinanställda. Då hade förhandlingarna mellan SAS och HTF pågått sedan slutet av 2004 utan resultat. Varslet kom efter att HTF även sagt nej till medlarens bud.

– Fram tills elfte timmen så har förbundsledningen och vi i klubbstyrelsen agerat samspelt. Vi har varit överens om vilka krav vi måste ställa, säger Pia Kastebring.

Bland annat krävde facket en sammanhängande veckoslutsledighet om 62 timmar i månaden och rätt till måltidsrast efter tolv timmars arbete.

– I dagsläget kan vi få arbetspass på tretton timmar och tjugo minuter, och vi kan tvingas jobba åtta timmar utan att hinna äta. Det är rena överlevnadsfaktorer som vi velat komma till rätta med, berättar Pia Kastebring.

Det nya avtalet som HTF:s förbundsledning skrev under skiljer sig inte särskilt mycket från medlarens bud. HTF framhåller att vilan i Sverige förlängs från 12 till 14 timmar och att det numer ses som övertid om personalen jobbar mer än 42 timmar i veckan.

Men samtidigt kan kabinpersonalen fortfarande tvingas jobba arbetspass på tretton timmar och tjugo minuter, och kraven på ordentliga måltidsuppehåll är inte heller tillgodosedda.

Grundläggande krav
Eftersom de långa arbetspassen och möjligheten att äta var två av de grundläggande kraven är förvåningen och ilskan stor över att förbundsledningen trots detta valde att skriva på avtalet.

– Vi förstår inte vad som hänt. Förbundsledningen kan inte vända 180 grader och köra över en vald delegation när de krav vi ställt upp inte är tillgodosedda! säger Pia Kastebring.

Men det är just det förbundsledningen gjort.

– I dagsläget kan vi bara konstatera att något hänt, men vi vet inte vad. Om det är ett politiskt spel eller ett samarbete bakom kulisserna vi inte känner till kan vi bara spekulera i, säger Pia Kastebring.

När det stod klart att förbundsledningen skrivit under det nya avtalet, trots att delegationen från klubben misstyckte, så samlade klubbstyrelsen till ett medlemsmöte under torsdagen. Med kort varsel dök 200 medlemmar upp, och ilskan över det nya avtalet var stor.

På mötet ställde klubbstyrelsen sina platser till förfogade, men medlemmarna deklarerade att de inte är missnöjda med klubbstyrelsens agerande, utan med förbundsledningen.

– Vi bjöd förbundsstyrelsen till mötet, men de skyllde på att HFT håller kongress och kom inte. Jag tycker att det är förbundsledningens uppgift att förklara för medlemmarna hur de kunde acceptera det här avtalet. Men det blir svårt för dem att återfå medlemmarnas förtroende, säger Pia Kastebring.

Prövotid
Det nya avtalet ska bara gälla till februari nästa år. Att teckna ett avtal för en så kort tidsperiod är väldigt ovanligt. Anledningen till den korta avtalsperioden är att HTF:s förbundsstyrelsen ser det som en prövotid för företaget då SAS kan visa att ”de lever upp till de goda intentionerna i avtalet”. Det är ett resonemang som Pia Kastebring inte köper.

– Jag ser ingen logik i det. De säger att de ska vänta och se om företaget bättrar sig, men vi har väntat i två och ett halvt år på en bättring och nu är det dags för förändring! Deras resonemang är inte trovärdigt, det går helt enkelt inte ihop.

Eftersom förbundsledningens agerande är så oväntat kan inte Pia Kastebring ge något säkert svar på vad som händer i framtiden.

– Det här är så omtumlande. Vi måste ta en funderare på vad vi ska göra härnäst. Men medlemmarna kommer inte vänta till februari på en förändring, de vill göra något nu. Förbundet måste agera.

LISA ENGSTRÖM
Proletären 41, 2006