K i valet: Politisk baksmälla

Spelar ingen roll att 50000 väljare vände partiet ryggen. Här ska jävlar anamma jagas arbetare. Inser att Maud Olofssons självgoda nuna inte är påklistrad, utan sprungen ur ett klasshat.

Björklund är också förlorare. Bara tusentalet röster, men FP:s grova röstfiske i de rasistiska träsken misslyckades kapitalt. Hur länge får vi vänta på de öppna flörtarna med Åkessons anhang? Ett är säkert, kapten Björklund lär intensifiera jakten på muslimer.

Mörkerkrafterna i KD förlorade också rejält, över 35000 röster. Kan det betyda att lite av den stärkande höstluften också släpps in och lättar trycket på de sjukskrivna, på dem som i ökande takt utförsäkras i socialminister Hägglunds Sverige?

Näppeligen, för dagen efter valet meddelar försäkringskassan minsann att kroniskt sjuke och utförsäkrade Annica Holmquist, som blev omdiskuterad i valspurten, inte får ett ruttet öre från sjukförsäkringen.

Sådan är den borgerliga demokratin. Folkets politiska pekpinnar betyder ingenting när förlorare blir vinnare. Men Reinfeldt gick fram rejält, 308000 nya röster är inte fy skam, säger vän av ordning. Nog har högern fått fortsatt mandat för sin politik.

Inte tu tal om annat än att högerpolitiken kommer att skärpas. Men handen på hjärtat, nog är det lite si och så med moderaternas mandat. När ”arbetslinjen” blir ett blått slagord samtidigt som 8,5 procent av arbetskraften står utan jobb. När Reinfeldt oblygt slår fast att ”vi står för jobblinjen – de rödgröna för bidragslinjen”.

Visst försökte Mona Sahlin lägga moteld i tv:s partiledardueller. Som när Sahlin i TV4 tog exemplet med sjuksköterskan hon träffat som fått några hundralappar i skattesänkning och som oroar sig för mamman på sjukhemmet. ”Hellre betalar jag mer i skatt i förvissning om att min mamma får en bra omvårdnad.” Snabbt replikerar Reinfeldt: ”På vilket sätt skulle mamman bli hjälpt av att sjuksköterskan får två hundra kronor mindre att leva på?”

Duellen går vidare och avsaknaden av verklig vänsterpolitik känns blytung. Oblygt snor högern arbetarpartiernas klassiska retorik. Oblygt kan Fredrik Reinfeldt dränka klassfrågorna i en populistisk smet som ju längre valkampanjen pågår börjar skifta nyans från blått till brunt.
”Ni socialdemokrater står för gammal AMS-politik – vi moderater står för framtiden för vi tror på människornas skapande förmåga.”

När ingen i tv-debatterna definierar sig till klasskamp, till motsättningen mellan arbete och kapital, går högerns förment klasslösa folkhemsretorik hem i breda kretsar.

Valresultatet för Kommunisterna i Göteborg mildrar knappast måndagens olustkänsla. Vår raka klasspolitik gav inte det gensvar vi hade hoppats på. När högern tillåts skriva dagordningen upplevs vårt krav på 6 timmars arbetsdag som utopiskt. Vem röstar för drömmar?

Samtidigt finns ljuspunkter. Valstugorna har varit välbesökta. Liksom valkabarén och uppslutningen kring valsinsamlingen bland Proletärens läsare. För att inte tala om valprenumerationerna som gav 298 nya prenumeranter och större upplaga än under förra valet.

Här finns hoppet för framtiden. Att Kommunisterna biter sig fast i och lyckas konkretisera klassfrågorna. Gör ideologi av verkligheten.
Vilket vår partiavdelning i Lysekil lyckats förverkliga. De lyfter frågor som folket känner sig delaktiga i, frågor som berör. ”Sedan kommer ideologin in. Vi börjar inte med ideologi.”

När den blå-bruna verkligheten gör sig påmind, vilket den kommer att göra mycket snart, ska vi Kommunister vara beredda att söka samling mot högerpolitiken. Vi agerar i vetskap om att bara en urkraft från djupet av Sveriges arbetande folk kan vända den politiska vinden.

På måndagskvällen var den politiska baksmällan som bortblåst av 5000 demonstranter på Järntorget i Göteborg.

Lars Rothelius
Proletären nr 38, 2010