Måste kamp för klimatet medföra ökad klassorättvisa?

Jordbruksverkets förslag om att införa någon form av köttskatt har rört upp starka känslor. Såväl politiker som mediefolk och debattörer har tävlat om att såga skatten, som kallats idiotisk och kontraproduktiv.

Vid årsskiftet infördes en annan kritiserad skatt i Göteborg, trängselskatten. En liknande skatt har dessförinnan införts i Stockholm, fast i Stockholm ska pengar som inbringas gå till förbättrad kollektivtrafik medan de i Göteborg till stor del går till vägbyggen.

Fettskatten ligger än så länge kvar i förslagslådan, och i dagsläget verkar det inte som att något parti är berett att ta upp den därifrån. Kanske har misslyckandet i Danmark avskräckt. Där infördes en fettskatt 2011, som avskaffades redan ett år senare.

Gemensamt för de här skatterna är att de sägs syfta till att ändra individers beteenden, genom att en viss handling åtföljs av en större kostnad än en annan. Detta har de gemensamt med andra så kallade punktskatter, såsom alkoholskatten, tobaksskatten och olika energiskatter.

Vid en första anblick är motivet för kött- och trängselskatterna lovvärt: Vi ska uppmuntras att välja mer klimatsmarta alternativ som dessutom är mer hälsosamma.

Samtidigt är det uppenbart att skatter av det här slaget slår klassmässigt. Oavsett om du tjänar sextontusen kronor i månaden eller femtiotusen så måste du betala arton kronor när du passerar vägtullen en viss tid. Har du en hög inkomst kan du glatt betala avgiften och köra vidare i din suv, pengarna räcker ändå. Men är du lågavlönad får du kanske ställa bilen och ta dig fram på annat sätt. Plattare än så kan en skatt inte bli.

Detsamma gäller en eventuell köttskatt. Har du tillräckligt med pengar spelar några kronor extra för oxfilén inte så stor roll.

Punktskatter ökar på så vis klyftorna i samhället. De rika kan leva som de alltid har gjort, medan de med knaper ekonomi begränsas allt mer i sina val.

I vissa fall, som med beskattningen på alkohol, tycker ändå de flesta av oss att punktskatten är motiverad. Alkoholens baksidor, både för individen som riskerar ett liv i beroende och för omgivningen som får ta konsekvenserna av fylla och missbruk, är så allvarliga att prisregleringar behövs för att minska konsumtionen. Inte minst är det betydelsefullt att arbetarklassen inte super ner sig. En försupen arbetarklass kan inte göra motstånd eller kräva sin rätt.

Men också alkoholskatten måste sättas i ett större sammanhang om den ska bli verkningsfull. Statligt alkoholmonopol, begränsade öppettider, reglerad införsel, åldersgränser och så vidare utgör tillsammans en grund för att minimera missbruket.

Alkoholens negativa konsekvenser är dessutom tämligen direkta. Det räcker att gå ut på stan en fredagskväll för att komma i närkontakt med dem.

Detsamma gäller inte för bilismen eller köttätandet.

Ändå kvarstår faktum: Vi kan inte fortsätta leva som vi gör idag. Vi kan inte ta bilen till affären någon kilometer bort, eller proppa i oss ett kilo kött i veckan. Det klarar inte vårt klimat.

Idag står den globala animalieproduktionen för en femtedel av utsläppen av växthusgaser. I Sverige står transportsektorn, där privatbilismen utgör huvuddelen, för en tredjedel av utsläppen av växthusgaser.

Om hela jordens befolkning skulle leva som vi i väst skulle det krävas ett gäng ytterligare jordklot. I dagsläget förbrukar vi svenskar resurser motsvarande tre klot. För att fattiga länder ska ges en chans att utvecklas måste vi dessutom begränsa våra utsläpp ännu mer.

Så hur löser vi denna ekvation? Hur kan vi rädda klimatet utan att förstärka orättvisorna inom landet?

Politikernas lösning har hittills varit att dumpa problemen på den enskilda. De försöker göra samhälleliga problem till privata: Det blir upp till oss att konsumera rätt för att rädda klimatet.

På så vis har konsumtionen också blivit en moralisk fråga. Köper du ekologiska kläder? Är din nya bil miljöklassad? Klimatkompenserar du flygresan?

Kan du svara ja på ovanstående frågor är du en god människa. Och en god konsument. Under kapitalismen hänger detta ihop. En god medborgare är en konsumerande medborgare. Konsumtionssamhället kan inte skiljas från det kapitalistiska systemet. Kapitalismen överlever inte utan tillväxt, och kapitalistisk tillväxt innebär negativ påverkan på klimatet.

Men gör det verkligen kungen mer miljövänlig att han vid sidan av sina nio bensinslukande lyxbilar också har en så kallad ”miljöbil”? Kan överklassen svära sig fria när de betalar en summa pengar efter att de flugit på weekendresa till Frankrike, vintersemester till Thailand och ett antal affärsresor kors och tvärs över Sverige?

Kapitalisterna anpassar snabbt sina produkter efter konsumenternas önskemål. Om miljövänligt är hett ska produkterna framstå som gröna. Att varor medvetet designas för att bara hålla en viss tid, för att vi sedan ska tvingas köpa nya spelar ingen roll. Idag kan vi till och med få betalt om vi lämnar in en gammal produkt och köper en ny, så att inte den gamla, men fullt fungerande, mikrovågsugnen/kylen/skon eller vad det nu kan vara står i vägen för köpfesten. Det spelar ingen roll om den nya varan är miljömärkt. Ingen varuproduktion är klimatneutral.

Såväl dagens konsumtion som produktion visar att kapitalismen helt enkelt inte är hållbar. Klimatkrisen pekar på att det krävs ett annat samhällssystem.

Men vi kan för den sakens skull inte vänta på socialismen. Det krävs åtgärder redan idag som minskar utsläppen, så att den snöboll som satts i rullning åtminstone hejdas. De nödvändiga åtgärderna gör intrång i den kapitalistiska marknaden. Därför krävs det antikapitalistisk kamp om de ska genomföras.

Varför inte införa regleringar för hur varor får transporteras innan de når konsumenten? Det borde inte vara tillåtet att exempelvis skicka räkor som fiskats utanför Grönland till Marocko för att skalas, innan de sedan säljs i Sverige.

Eller varför inte införa en köttfri dag i veckan på förskolor, skolor, sjukhus, inom kriminalvården och andra på institutioner som serverar mat? Det skulle minska den totala köttkonsumtionen i Sverige. Dessutom kanske fler skulle få upp ögonen för vegetarisk matlagning.

Fördelen med åtgärder som de ovan nämnda är att alla ”drabbas” lika. Ingen kan köpa sig fri. För visst måste vi ändra livsstil. Vi måste bryta gamla vanor och skapa nya. Men det behöver definitivt inte innebära sänkt livskvalité.

För att avsluta där vi började; med skatterna. Istället för att rikta fokus mot punktskatter borde vi se till de direkta skatterna. Om de rika fick rejält höjd inkomst- och förmögenhetsskatt skulle det till exempel bli mer resurser till att förbättra och utöka kollektivtrafiken, och göra den avgiftsfri. Det hade varit ett första steg mot ett mer hållbart samhälle.