Hoppa till huvudinnehåll
Av
Gymnasielärare

Mot kapitalismen i Röd Front 1 maj

Det är i kamp för sina egna intressen som arbetare blir till en kraft att räkna med i politiken. Klassamarbetets tid är förbi. Det rasar ett klasskrig i krisens Europa, där borgarklassen går till rasande angrepp på jobb, löner, välfärd och pensioner. I Kommunisternas Röd Front samlas antikapitalister och antiimperialister för rättvisa, fred och socialism. I Röd Front förnekar vi kapitalismen som system och går under bland annat följande paroller:


Kvinnolönerna måste höjas

En kvinna tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man under sin livstid. Uttryckt i procent blir det 28 procent mindre. Räknas lönerna om till heltid blir skillnaden 2,1 miljoner. Oavsett beräkningssätt får kvinnor ut åtskilliga tusenlappar färre i månaden.

Kvinnolönerna är generellt sett lägre. Kvinnor jobbar ofta i branscher och yrken där lönerna är låga. Men kvinnor arbetar också mycket deltid, många gånger ofrivilligt. Kvinnor tar ut längre föräldraledighet och är oftare hemma med sjukt barn.

Den sammanlagda livsinkomsten visar sig då pensionerna ska betalas ut. Mönstret måste brytas. • Utan lika lön ingen jämställdhet. Höj kvinnolönerna!

Nej till imperialismen krig

Med hälften av samtliga militärutgifter är USA världens i särklass största krigsmakt. Och den självutnämnda världspolisen använder sina vapen. Säg Afghanistan, Pakistan, Irak, Libyen med mera.

Genom Nato är EU-länderna med på ett hörn. Och eftersom Sverige är med i EU så blir även vi indirekt insyltade. Det visade förra årets krig i Libyen. Imperialismens kris handlar i grunden om makt över värdefulla naturresurser.

Det går att tjäna stora pengar på krig. Därför handlas det också friskt med vapen. Räknat per capita är Sverige numera världens främsta vapenexportör. Ingen snygg titel. Men inte överraskande med tanke på det smutsiga byket i diktaturstaten Saudiarabien.
• Nej till imperialismens krig – förbjud vaenexporten!

Sverige ut ur Afghanistan

u Länge fick vi lära oss hur Sverige inte deltagit i ett krig på nästan 200 år. Ett fredsälskande land med ett fredsälskande folk. Nu har vi i smyg dragits in i två krig långt utanför Sveriges gränser. Först kriget i Afghanistan, sen kriget i Libyen.

Är det Sveriges nationella oberoende vi försvarar? Nej, men medlemskap i Europeiska Unionen och intimt samarbete med Nato förpliktar. Sverige har sedan länge slutat föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik.

Nu går drevet mot Syrien. Ytterligare en regim som ska störtas i den västerländska demokratins namn. Svenska politiker och media gläfser som hundar. Men låt varje land och folk bestämma sitt eget öde.
• Sverige ut ur Afghanistan – bort med tassarna från Syrien!

Kamp mot kapitalismens kris

Kalla det dubbeldipp eller vad du vill. Kapitalismens kris har kommit för att stanna. För varje nytt varv fördjupas klassklyftorna. De rika blir rikare och de fattiga fattigare.

Den borgerliga regeringen gör sitt bästa för att skynda på. Stora skattesänkningar för höginkomsttagarna. Välfärden privatiseras och säljs ut.

Sådan är kapitalismen. De rikas överflöd har sin grund i folkmajoritetens armod. Men häri ligger också krisens orsak. Vilka ska köpa bergen av osålda varor? De arbetslösa som inte har råd? För att lösa krisen måste vi ta från de rika och ge till de fattiga. Kamp mot krisen står klass mot klass.

Ned med kapitalismen – leve socialismen

Att det går bra för kapitalisterna vet vi allt för väl. Men går det bra för kapitalismen som system? Nej, knappast! Åtminstone inte i systemets klassiska kärnländer som USA, EU och Japan.

Ekonomin har gått i stå, massarbetslösheten är permanent och skuldbergen växer.

Till detta kan läggas den smygande klimatkrisen. Den hysteriska jakten på profiter förpestar atmosfären och leder till global uppvärmning vars konsekvenser är oöverskådliga. Frågar vi efter de största utsläppsskurkarna per capita hamnar vi återigen hos USA, EU och Japan.

Är det inte dags att växla spår och prova något nytt? Den fria marknadens egoism fungerar inte.

Vår tids problem kräver kollektiva, solidariska och rättvisa lösningar.

Sverige ut ur EU – solidaritet med den Greklands arbetare

I Grekland går folkmassorna ut på gatorna för att protestera mot EU-ledarnas åtstramningspaket. Stålarbetarna strejkar hjältemodigt. Italienare och spanjorer följer deras exempel. Kampen har bara börjat. Europa bubblar i Eurokrisens spår.

EU och EMU? Hela projektet är ett nyliberalt systemskifte dikterat av den europeiska storfinansen. Meningen är att marknadens stålbad ska tvinga de europeiska arbetarna till underkastelse. EU är lagstadgad högerpolitik.

Vi vägrar att rätta in oss i ledet! Det finns ingen möjlighet att vrida samhällsutvecklingen åt vänster inom EU. Alltså måste Sverige lämna unionen. Sverige ut ur EU!

Ut med kapitalet ur skola, vård och omsorg!

Säg Carema – det räcker! När det inte lönar sig tillräcklig med traditionell industritillverkning kastar sig riskkapitalisterna över den offentliga sektorn. Politikerna svarar lydigt med omfattande privatiseringar. Ofta säljs offentlig egendom ut till underpris. Här finns pengar att tjäna!

Privata vårdcentraler, ålderdomshem och friskolor konkurrerar med den kommunala verksamheten. Alla tvingas anpassa sig till marknadstänkandet. Det skärs ner på personalen som stressas till det yttersta. Patienter och elever kommer i kläm. Pengar blir viktigare än människor.

Så vill vi inte ha det! Ut med kapitalet ur skola, vård och omsorg!

Dela på jobben – inför sex timmars arbetsdag

Fler och fler blir arbetslösa. Allt längre. Samtidigt ökar stressen i arbetslivet. Liksom övertiden. Många går på ofrivilliga deltider eller splittrade arbetspass. Hur går ekvationen egentligen ihop?
Fredrik Reinfeldt svarar med att dra åt tumskruvarna för de arbetslösa och vill att vi ska arbeta till 75.

Vore det inte bättre att dela på jobben så att fler kunde arbeta i ett mänskligare tempo under en kortare arbetsdag.

I längden blir det billigare och effektivare för samhället. Produktiviteten ökar. Vi producerar mer och mer på kortare tid. Inget hindrar att vi tar ut en del av produktivitetsökningen i kortare arbetstid.