Säpo registrerade RKU:are

– Det pendlar mellan att jag är förbannad och känner att så här får det
inte gå till, till att det hela känns väldigt löjligt, säger Mattias
Lindwall och fortsätter:



– De har upprättat en egen akt om mig, på grund av de politiska åsikter
som jag har. Det finns ju något skrattretande i det, samtidigt som det
är väldigt allvarligt med tanke på vilket brott mot yttrande- och
organisationsfriheten som staten har begått.



Mattias Lindwall gick med i Kommunistiska Partiet 1992 när han var 21
år, eftersom RKU inte fanns då. Valet att organisera sig kändes
naturligt för honom.



– Jag är uppväxt med politiska föräldrar, så politiken har alltid
funnits runt omkring mig. Jag engagerade mig för att delta i kampen för
något större, för allas framtid. Helt enkelt i kampen för ett rättvist
samhälle i väldigt bred bemärkelse, berättar Mattias Lindwall.



• Vad hade RKU-gruppen för aktiviteter när ni hade bildats?

– Vi arrangerade offentliga möten, affischerade, delade ut
flygblad och genomförde studiecirklar. Det handlade om hederligt
folkrörelsearbete med skolning och praktik.



Säpo spanade vid möten

Men Säpo hade en annan syn på verksamheten. De spanade utanför
studiemötena och tog kort på folk som gick på möten och i
demonstrationer.



– 2002 ansökte jag om att få se min akt hos Säpo för första gången, för
jag trodde att det skulle kunna finnas något om mig. Då, 2002, fick jag
bara se urklipp från artiklar jag skrivit i Proletären. Sedan läste jag
i Vitboken att Göran Wahlén sett att jag beskrevs som ”identifierad” i
demonstrationen på rättvisedagen 6 oktober. Och nu när jag återigen
begärde ut min akt och fick se hur de övervakat möten och
demonstrationer så blev jag chockad. De har känt igen mig och
registrerat saker jag gjort, det känns faktiskt väldigt obehagligt,
säger Mattias Lindwall.



Mattias Lindwalls och de andra RKU:arnas låga ålder gör registreringen än mer anmärkningsvärd.



– Jag var tjugotvå år när de började registrera mig. Politikerna pratar
så mycket om att ungdomar inte bryr sig, men vi engagerade ju oss
verkligen och ville göra något, och då ses vi plötsligt som en fara.
Det känns så bakvänt att vi som kämpar för svenskt oberoende och
rättvisa registreras, medan de som applåderar bombningen av Irak och
Israels våldsdåd går fria och har makten.



Han har gått vidare i frågan genom att kräva skadestånd från regeringen.



– Men jag har ännu inte fått något svar, säger han. Sedan så uppmanar
jag mina vänner att också skicka in en begäran om att få se sin akt,
desto större trycket blir desto svårare blir det ju för Säpo.



”Identifierad”

I Mattias Lindwalls akt förekommer även ett fåtal andra personer som
benämns som ”identifierade”. En av dem är Oskar Helgö, som snabbt blev
medlem i den nybildade RKU-gruppen i Stockholm. Han vet inte hur han
ska reagera när han får veta att han är identifierad och därmed med
allra största säkerhet har en egen akt hos Säpo.



– Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Man brukar ju skämta om
sånt här, att Säpo ligger i buskarna och tar kort. Men jag trodde inte
att de var så övernitiska att de faktiskt gjorde det i verkligheten,
säger han.



• Varför engagerade du dig politiskt i RKU i början av 1990-talet?

– Jag var så förbannad på hur samhället utvecklades. Thatcherismen höll
på att bli samhällsideologi. Precis när jag gick ur gymnasiet så utbröt
massarbetslöshet bland oss ungdomar. Ingen hade räknat med att det
skulle bli så jävligt.



– Det engagemanget drev mig, och det verkade inte som att de
reformistiska partierna kunde göra något. De pratade om socialism och
så, men bara på ett väldigt teoretisk sätt. När det väl kom till kritan
så kändes det inte som att de tog det på allvar.



Oskar Helgö är uppväxt med Proletären hemma, men till skillnad från
Mattias Lindwall var det inte ett naturligt steg för honom att
organisera sig.



– Men jag visste att jag kunde lita på Kommunistiska Partiet, och det
passade ju jättebra att det höll på att bildas ett nytt ungdomsförbund,
så jag gick med i RKU för att kunna göra något.



”Vansinne”



• Vad säger du då om att Säpo spanade på er ungdomar när ni höll på att starta upp RKU-gruppen?

– Det gör mig förbannad. De har lagt ner så mycket energi på att spana
på oss så att det blir personligt. De hade ju bara kunnat ringa och
fråga oss vad vi höll på med, vår politik är inte hemlig och jag är
inte hemlig. De behövde inte smyga i några buskar.



– Här kämpar vi på med små medel och bedriver ett opinionsarbete genom
att affischera, dela ut flygblad och anordna debatter. Så kommer det
dårar och kartlägger vad man säger, eftersom de anser att jag tycker
”fel” saker… Det är vansinne, säger Oskar Helgö.



• Vad anser du är det allvarligaste med Säpos registrering?

– För det första tycker jag att det är ironiskt att den myndighet som
har hand om författningsskyddet själv bryter mot författningsskyddet.
Sedan är frågan vad de ska göra med uppgifterna. Ska de se till att de
registrerade inte får vissa jobb? Eller ska de internera de
registrerade vid ett skarpt läge, som de gjorde under andra
världskriget?


LISA ENGSTRÖM

Proletären 46, 2006