Att leverera meningsfullhet

Publicerad 25 maj 2016

Ibland kände jag mig, som en direkt följd av personalbrist kanske, lika snurrig som de boende.

Mycket man gör i livet vet man inte riktigt när och hur man lärde sig, man liksom bara kan det.

Men viss kunskap vet jag exakt var jag fått den ifrån, det är från mitt första vårdbiträdesjobb på ett äldreboende för psykiskt sjuka i Göteborg. Jag började där som 19-åring och hade aldrig tvättat en annan vuxen människa förut, visste knappt att det ens fanns blöjor för andra än småbarn.

Jag visste absolut inte hur man hanterar situationer som att en boende försöker strypa en annan, samtidigt som en sitter i sin egen värld och klagar på slitet som servitris på stora fartyg för 50 år sen och en fjärde står och kissar i krukväxten i allrummet.

Och närmsta kollega är upptagen med att duscha någon annan. Det var verkligen nya situationer ofta för mig på detta jobb, och då var jag ändå där i några år... Ibland kände jag mig, som en direkt följd av personalbrist kanske, lika snurrig som de boende. Som när två av tanterna började bråka och den ena drog ned kjolen framför den andra och rakt ut sa ”kiss my ass” och då fick en sked kräm kastad rakt i ansiktet, det var inte helt lätt att medla där.

Att prydligt vika tvätt, bädda sängar ordentligt fint och griljera skinka var grejer jag inte gjort innan och det har varit riktigt bra att kunna, tackar jobbet för det. Fick också veta att kalvdans, aladåb och SOS är grejer man kan äta.

Jag kom som helt outbildad inom vård- och om-sorg till det här jobbet och trots att jag egentligen inte har några papper som visar på vad jag lärde mig där så var det så mycket:

Om människor i form av äldre och psykiskt sjuka, deras livserfarenheter och hur man kan göra deras sista tid njutbar, hur anhöriga blir så beroende av personalen, även mig som helt nytt vårdbiträde behövde de känna förtroende för.

När man jobbat på ett boende ett tag så lär man till slut känna alla som bor där, deras anhöriga och personalgruppen, man kan rutinerna och känner sig trygg i sin yrkesroll. Därför var det så jävla onödigt att vi som jobbade som timvikarier successivt försvann när våra tillåtna dagar tog slut, och dom duktiga och tålmodiga fastanställda som lärt upp oss fick ta sig an nya som kanske kom som jag och inte hade nån förkunskap alls, och så fortsätter det så.

Under min tid som vårdbiträde där kände jag aldrig att något gjordes i onödan, allt hade ett syfte, och oftast var det att helt enkelt göra livet så gött som möjligt för alla som var på boendet. Det tror jag inte att alla yrken kan leverera, meningsfullheten.

Vi är cirka 257 000 vårdbiträden och undersköterskor i Sverige, det är landets största yrkesgrupp och vi har egentligen mycket att luta oss emot för att kunna ställa högre krav på Kommunal om våra eftersatta löner och arbetsmiljöer, delade turer och osäkra anställningsvillkor.

Det är självklart bra att motionerna inför kongressen nu är rekordmånga och speciellt att frågan om förkortad arbetstid åter tas upp, det har jag inte träffat någon kollega som inte velat ha.

Jag har ungefär 40 år till att jobba, det räcker med att spendera 30 timmar i veckan på arbetsplatsen.

Agnes Johansson

Undersköterska