De orättvisa läxorna

Det är söndag eftermiddag och alla i familjen ser fram emot en stunds lugn och ro efter en lång vecka fylld av jobb, skola, pianolektioner, simundervisning och kompisbesök. Helst skulle vi vilja se en film tillsammans, göra popcorn och tränga ihop oss i soffan under filtarna.

Men i äldsta barnets väska ligger läxmappen och väntar med läsebok och matteblad. Ingen film förrän läxan är avklarad, säger de numera hyfsat rutinerade föräldrarna. Vilket innebär att det yngre barnet som går i den än så länge läxbefriade förskolan också måste vänta på söndagslugnet. Gnäll och protester från alla håll.

Vi sätter oss vid äldsta barnets skrivbord och plockar fram anteckningsboken med klasslärarens instruktioner. Barnet vässar en penna och letar upp ett suddgummi. Framför oss har vi sedan en hel A4-sida med mattetal. Redan på första uppgiften blir det fel och barnet suddar frustrerat. Föräldern försöker förklara med en pedagogisk modell från 1980-talet då hon själv gick i skolan. Jag fattar ingenting, utbrister barnet och irritationen vid skrivbordet växer. Det slutar med att barnet gråter och kastar pennan i väggen medan föräldern tar fram sin allra mildaste röst för att skyla över impulsen att riva hela läxboken i småbitar och skrika: Hur i hela friden ska jag förklara det här? Jag är ingen lärare!

Läxor är en plåga, både för barn och föräldrar. Den korta lediga tid vi har tillsammans borde inte behöva ägnas åt bråk. Nu undrar kanske någon läsare varför vi väntar med att göra läxan till söndag eftermiddag, men i en familj med två heltidsarbetande föräldrar finns inte så många alternativ. Vardagskvällarna när middagen inte är avslutad förrän halv sju är uteslutna. Det finns helt enkelt ingen ork. På lördagen vill vi vara lediga på riktigt. En enda dag i veckan kan man väl få slippa vardagens måsten.

Läxor är djupt orättvist. Inte bara för heltidsarbetande föräldrar, utan framförallt för att förutsättningarna är så olika. I en familj som vår där det finns studievana, där svenska är modersmålet och där barnen inte har några inlärningssvårigheter är läxbataljerna säkert en västanfläkt i jämförelse med situationen i många andra familjer.

I en likvärdig skola får inte föräldrarnas kunskaper och engagemang vara avgörande för elevernas möjligheter att hänga med i undervisningen. Ändå lever traditionen med läxor vidare år efter år utan att ifrågasättas och barnen ärver föräldrarnas inställning till studier. Läxorna bidrar till ett skolsystem där utbildning är ett privilegium för överklass och akademiker.

Skillnaden blir än mer uppenbar idag när de rika kan få skatterabatt för att köpa läxhjälp åt sina barn. Arbetarföräldrar får vara med och betala för de redan priviligierade barnens försprång. Tala om ogenerad klasspolitik. Pengarna hade istället kunnat gå till läxhjälp för alla på fritids, om det nu tvunget ska göras läxor. Men det bästa och mest rättvisa är en skola där alla elever får den kunskap de behöver inom ramen för skoldagen. För att sedan kunna vara lediga för lek och familj på kvällar och helger.