Hillary Clinton och den kidnappade feminismen

Publicerad 17 juni 2016

Aborträtten i liberal mening är inte en absolut mänsklig eller social rättighet, utan individens frihet i förhållande till staten.

I den distanslösa och hovsamma rapporteringen i svenska medier från primärvalen i USA finns det en särskild grupp intervjuobjekt. Vi kan kalla dem Hillary-supportrar. Kvinnor som röstar på Hillary Clinton just för att hon är kvinna och feminist.

En av dessa supportrar säger till Sveriges Radios reporter att om Clinton blir president kan hon äntligen säga till sin dotter att hon kan bli vad som helst när hon blir stor.

Uttalandet speglar naturligtvis en naiv tilltro till den amerikanska drömmen, men också en övertro på representationens betydelse. Stämningarna påminner om den yra som bröt ut i samband med Barack Obamas kandidatur och seger för åtta år sedan. Äntligen en svart president!

I filmen The Butler som speglar förtrycket av den afroamerikanska befolkningen genom en svart arbetares långa liv framstår Obamas seger i presidentvalet som kampens slutpunkt.

Men även med Obama i Vita huset mördas svarta ungdomar av en rasistisk poliskår och afroamerikaner är överrepresenterade i både låglönejobb och fängelser.

Det finns ingen anledning att förneka representationens betydelse. Att kvinnor och icke vita personer kan inta positioner i västvärldens maktkorridorer är rent objektivt ett framsteg. Ingen tvekan om saken.
Men inte minst när det gäller det imperialistiska USA blir hyckleriet kring, och den överdrivna betydelsen av, representation så plågsamt påtaglig.

I förra veckan utropade Hillary Clinton sig själv till segrare i kampen om att bli demokraternas presidentkandidat. Hon kallade segern en historisk milstolpe i USA:s historia eftersom en kvinna för första gången har en reell chans att bli president.

Hillary-supportrarna i publiken grät av lycka över denna delseger i kvinnokampen.

Om hon vinner presidentvalet blir Hillary Clinton högsta befälhavare för världens största och mest aggressiva militärmakt. En gigantisk våldsapparat som bokstavligen går över lik i sin strävan efter världsherravälde.

Detta våld gör inga feministiska undantag för kvinnor och barn och som före detta utrikesminister i Barack Obamas regering är Clintons händer redan dränkta i blod.

I kontrast till den plumpe Donald Trump som häver ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer var och varannan gång han äntrar en talarstol framstår Clinton som ett under av verserad politisk korrekthet.

Men att Clinton kallar sig feminist och antirasist väger sannolikt mycket lätt för de mödrar i Mellanöstern vars barn dör i det kaos som USA:s våldsamma utrikespolitik skapar.

Feminismen är ingen ideologi i sig och därför otillräcklig som ensamt verktyg för att förstå och förändra världen. För att även kvinnor har motstridiga klassintressen.

Därmed inte sagt att kvinnor saknar anledning till gemensam kamp mot patriarkatet. Och den progressiva rörelse som inte på allvar tar itu med kvinnors underordning, eller lär sig av feminismens kunskaper om hur kapitalet samverkar med patriarkatet, riskerar att självdö.

Men den som låter sig förblindas av hur Clinton retoriskt ställer sig på kvinnornas sida missar att feminismen i det här sammanhanget blir kidnappad av kapitalets och imperialismens intressen.

På samma sätt som Israel vinner gillande genom att kidnappa HBTQ-frågorna tjänar feminism a la Clinton till att ge imperialismen ett mänskligare och mer politiskt korrekt ansikte.

Och på hemmaplan är Hillary Clintons feminism ett mycket medvetet grepp av en skicklig politiker för att vända en objektiv nackdel, det faktum att hon är kvinna, till en fördel.

Hennes retorik sprider en förrädisk känsla av att nu är det äntligen kvinnornas tur, men utan en kvinnorörelse på gräsrotsnivå kommer Clintons politik inte att bli mer feministisk än Obamas.

Ett exempel på hur presidentvalskampanjen kidnappar viktiga kvinnofrågor är aborträtten. En fråga som politiskt har delat USA i över ett halvt sekel.

Sedan ett beslut i högsta domstolen 1973 har kvinnor i USA rätt att välja abort. Målet, som har gått till historien under benämningen Roe vs Wade, byggde på argumentet att abortförbud strider mot kvinnans konstitutionella rättigheter, bland annat religionsfrihet och rätten till privatliv.

Domen har sedan dess motarbetats av antiabortaktivister, den så kallade Pro Life-rörelsen, och ett stort antal abortkliniker har utsatts för terrorattentat.

Under Ronald Reagans tid i Vita huset utsågs enbart abortmotståndare till domare i Högsta domstolen och idag har stödet för Roe vs Wade bara en rösts övervikt.

Antalet abortkliniker har minskat med 40 procent sedan 70-talet och i hela USA finns nu bara 2000 vårdinrättningar som utför aborter. 52 procent av abortklinikerna uppger att de utsätts för regelbundna hot.

Trots att Roe vs Wade fortfarande gör det omöjligt att helt förbjuda aborter har republikanska makthavare i konservativa stater under senare år lyckats utnyttja juridiska kryphål för att i praktiken kraftigt begränsa aborträtten på delstatsnivå.

Under primärvalskampanjen i våras valde Hillary Clinton aktivt att ge sig in i debatten till stöd för Roe vs Wade.

Hon vet att hon har stöd av breda lager kvinnliga väljare och hon vet att frågan är utmärkt som angreppspunkt i debatten mot den konservative Trump. Han vill helst kasta både kvinnorna och abortläkarna i fängelse.

Men Clinton undviker att vara konkret i debatten, väl medveten om att den typ av fria inställning till abort vi har i mer sekulariserade länder i västvärlden framstår som radikalfeminism för stora delar av väljarkåren i USA.

Därför talar Clinton om abort som ”ett svårt val för en kvinna” och hon har förordat avhållsamhet bland unga som ett sätt att minska antalet oönskade graviditeter.

Aborträtten i liberal mening är inte en absolut mänsklig eller social rättighet, utan individens frihet i förhållande till staten. Myndigheterna ska inte blanda sig i när kvinnan fattar sitt ”svåra beslut”.

Detta resonemang skiljer sig på avgörande punkter från idén om reproduktiva, sexuella friheter och kvinnans absoluta rätt till sin egen kropp. Vilken ju förutsätter att staten garanterar både den juridiska och praktiska tillgången till abort.

Självklart är Clintons inställning till aborträtten betydligt bättre än Trumps. Åtminstone för de kvinnor i USA som kan betala för sig.

Men Clintons agenda är inte att frigöra kvinnorna. Hennes agenda är att med finanskapitalets hjälp ta sig till Vita huset för att fortsätta det imperialistiska korståg som hennes företrädare ägnat sig åt i decennier. Och i en presidentvalskampanj är allt tillåtet. Även kidnappning av feminism.

Jenny Tedjeza

Chefredaktör