Omaka par?

Det tog mig ett tag att fatta vad det rörde sig om. Men visst tyckte
jag vissa saker var lite konstiga redan när jag började för två år
sedan. Varför vissa personer inte gjorde vissa uppgifter, och varför
andra inte gjorde andra. Det tas för givet att det alltid är
undersköterskan som ska hjälpa med patientens ADL. Det vill säga vi får
tvätta och klä på patienter, som inte klarar det själva. Det gör jag
gärna, men varför är det alltid undersköterskan som ska ta de tunga
lyften och tvätta patienterna?



Av någon anledning får vi även göra alla okvalificerade och tråkiga
saker. Koka kaffe, diska, svara i telefon och städa, dela ut maten och
servera frukost. Egentligen borde vi ha tre eller fyra gånger så mycket
betalt med tanke på alla de arbeten vi utför av vilka undersköterska
bara är ett: administratör, sekreterare, städare m.fl.



Undersköterskeyrket håller på att förvandlas till en slasktratt. Det
verkar precis som om man bestämt sig för att Sverige inte ska ha några
duktiga undersköterskor längre utan bara ”allt i allo-personal” som är
kurirer åt sjuksköterskor och läkare. Våra kunskaper håller på att
försvinna, och arbetsgivarna tar i allt större utsträckning in
okvalificerad personal. Varför ska man då ta våra lönekrav på allvar,
om de kan ta in folk från gatan som jobbar billigare?



Undersköterskeutbildningens kvalitet sjunker, och våra arbetsuppgifter
tas alltmer över av sjuksköterskor. För samtidigt som det går nedåt för
undersköterskor så pekar det uppåt för våra arbetskamrater.



*


Just nu ska det satsas på sjuksköterskor. De har fått ersätta
undersköterskor på många håll med resultatet att vissa arbetsuppgifter
inte blir gjorda. Till exempel den grundläggande psykiatriska
omvårdnaden inom psykiatrin. Promenader, hembesök och så vidare är
numera sällsynt förekommande.



Samtidigt är sjuksköterskan arbetsledare. Inte sällan utnyttjar de sin
makt snett: obehagliga eller mindre angenäma medicinska arbetsuppgifter
delegeras till oss, medan de behåller andra, mer intressanta, för sig
själva. Att till exempel rektalt laxera patienter är något som vissa
sjuksköterskor inte anser vara dem värdigt. Medan de å andra sidan
gärna tar blodprov. Men det är vi som får springa med proverna till
labb.

Alla tyngre, tråkigare och kanske obehagliga uppgifter ska vara och
förbli undersköterskans lott, medan allt intressant arbete och makt
över patienternas vårdplan ska vara ett privilegium för dem som gått på
högskolan och som tjänar några tusenlappar mer. Man blir förbannad.



Sjuksköterskornas fack, Vårdförbundet (vilket namn, förresten, låter
mer som ett företag än en fackförening) har agerat med kraft för att
göra sjuksköterskan exklusiv på arbetsmarknaden. Man har gått in för
att höja hennes status och lön.



Tyvärr har man inte agerat som ett fackförbund ska göra: kollektivt och
solidariskt utan själviskt och höjt sjuksköterskans status på bekostnad
av undersköterskan. Av en krympande vårdkaka vill de roffa åt sig så
mycket som möjligt. Vårdförbundet fick via socialstyrelsen igenom att
all medicinsk behandling ska ske på delegation av sjuksköterskor.



Undersköterskor, som jobbat i trettio år, får inte längre plåstra om
ett skavsår. Ja all den samlade kompetens som våra undersköterskor har
förvärvat genom erfarenhet under flera decennier används på många håll
inte. Men när det passar förväntas vi rycka in, till exempel när det är
brist på sjuksköterskor.



*


Det är en politisk kamp med ekonomiska intressen som styr.
Vårdförbundet vill ta efter läkarfacket och bli ett överklassfack. Och
läser man vårdförbundets tidning så slår det en att all kollektivism är
bortsopad, gemensamma frågor om arbetet tas inte upp. Det rimmar väl
med förbundets syn på vården: Den ska privatiseras och helst med
sjuksköterskor i spetsen. Alltså ett fackförbund som slåss mot det
offentligt ägda, och som uppmuntrar medlemmar att bli företagare.



För mig blir då allt tal om humanism, om patienten i centrum, om
helhetssyn och så vidare bara tomma ord. För vårdförbundet stöder
slakten av den offentliga vården, och då har man övergett den
viktigaste principen av alla: lika vård för fattig som för rik.



Kommunal är inte mycket bättre. De lyfter inte ett finger för att hävda
undersköterskans status, och de rör inte en min när vårdcentraler och
vårdhem läggs ned efter löpande band-principen! Kommunal företräder
inte oss, det står bara och tittar på när undersköterskeyrket håller på
att avvecklas. Vårdkollektivet måste enas i kampen för en offentlig,
väl fungerande och utbyggd vård. Vi måste ta saken i egna händer, de
som är satta att företräda oss tänker själviskt eller tänker inte alls.


NILS LITTORIN, vik. skötare

Proletären 20, 2004